Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Veckans artist: Lil' Wayne

Publicerat fredag 16 oktober 2009 kl 08.00
1 av 5
2 av 5
3 av 5
4 av 5
5 av 5

Kärt barn har många namn. Han har kallats Weezy, Weezy F Baby, Lil Weezy, Wizzle, Young Wayne, Baby Jr, Birdman Jr, Young Tune, Tuneche, Best Rapper Alive, Rapper Eater, Mr. Carter, President Carter och Dr. Carter. Men det är inte som nåt av dessa han är känd. Veckans artist på Eriks bästa är Lil' Wayne.

Det som kännetecknar många av de artister som jag skriver om här, är att de ofta har en benhård vilja och ett fokus som få. Lil' Wayne är inget undantag. Det här är killen som skrev sin första låt som åttaåring och tjatade sig till ett jobb på ett skivbolag när han var elva. Men så lönade det sig också. Idag är är Lil' Wayne en av de största i sin genre och har trots att han inte är mer än 27 år, en sextonårig karriär bakom sig.

En annan sån där sak som många av våra stora artister har gemensamt är att de är uppväxta ruffiga kvarter. I Lil' Waynes fall handlade det om Hollygrove i New Orleans. Kanske inte de mest fashionabla kvarteren i stan och Dwayne Michael Carter Jr, som han egentligen heter, växte upp med sin ensamstående mor. Men Dwayne var skarp som attan visade det sig i skolan och fick gå i specialklass för särskilt duktiga elever. Men bara för att man har förmågan betyder inte det att man vill sätta sig med nördgänget i matsalen varje dag. Dwayne kände aldrig att han kunde få utlopp för sin kreativitet och skarpa sinne i skolan. Han skulle komma att hoppa av några år senare.


Tar jobb som elvaåring

Musiken kom in tidigt i Dwaynes liv och han skrev sin första låt när han var åtta. Fokuserad var ordet och jag vet inte, men jag får nästan en känsla av att han kanske till och med agerade som om han var äldre än han var. Lillgammal skulle man väl kanske kunna säga, men då blir man väl halshuggen. Vi kör på mogen. Hursomhelst, när Dwayne var elva tjatade han på chefen för det lilla hiphopskivbolaget Cash Money om att ge honom ett jobb. Chefen gav till sist med sig och lät Dwayne utföra enklare sysslor. Nu var naturligtvis planen inte att stanna på posten som springpojke hela livet. Dwayne hade såklart en tanke med att ha tagit jobb på ett skivbolag.

Den talanfulle unge Dwayne visade gång på gång framfötterna på Cash Money och efter ett år introducerades han för den fjortonårige B.G. Tanken var att de skulle släppa skivor tillsammans, under det gemensamma namnet B.G.'z. Väldigt gemensamt, inte. Man får acceptera saker och ting när man är ung i branschen, helt klart. 1995 kom duons debutskiva True Story, vilken följdes upp av plattan Chopper City två år senare. Fast denna var enbart signerad B.G. då Dwayne genom en olycka hade råka skjuta sig i bröstet med en kaliber 44. Som sagt, lillgammal passar inte här. Snarare lite väl mogen för sin ålder. Killen var bara femton.


Åren med The Hot Boys

Nu kan det här inte ha varit någon allvarlig olycka, för han verkar snabbt ha varit på benen. Samma år hoppade han nämligen på projektet The Hot Boys, en grupp som bestod av Dwayne, Juvenile och Young Turk. Det var också i samband med det här som Dwayne bytte namn till Lil' Wayne. D:et försvann för att ta avstånd från pappan, han som försvann när Wayne var liten. Tions debut kom ut 1997 och fick namnet Get It How U Live. Lil' Wayne hade kämpat med karriären i några år nu och även om det gick bra, så hade det där riktiga genomslaget inte kommit än. 1999 visade jätteskivbolaget Universal intresse för att börja distribuera Cash Moneys skivor - och helt plötsligt öppnade sig en ny värld för Wayne och hans polare. Trions andra skiva, Guerilla Warfare, fick fick i och med detta betydligt större möjligheter att spridas och mycket riktigt hamnade den också på den amerikanska albumlistan när den släpptes. Samtidigt kände Wayne att tiden var redo för den helt egna karriären. Bollen var i rullning.

Samma år, 1999, släppte så Li'l Wayne sin debutplatta - Tha Block Is Hot. Skivan hade producerats med stöd från vännerna i The Hot Boys. Den nya stjärnan togs emot väl och den ordentligt kreddiga hiphoptidningen Source utnämnde honom detta år till årets bästa artist. Året därpå kom uppföljaren Lights Out, en skiva som inte togs emot lika väl som debuten. Kritikerkåren menade att verserna inte var lika sammanhängande som på debutplattan. Samtidigt är det väl så med många debutskivor - det är resultatet av ett kanske livslångt arbete. Platta nummer två däremot har gjorts tiden efter debuten - och därmed under en betydligt kortare tidsrymd.


Juvenile lämnar Cash Money

Hot Boysgänget hade hållit ihop i ett antal år nu, hjälp varandra i varandras produktioner och varit med på varandras låtar. Det de hade gemensamt förutom själva gruppen var att de alla var knutna till skivbolaget Cash Money, vilket var en tydlig tillhörighetsmarkör. När så Juvenile lämnade bolaget var Wayne inte jätteimponerad. Hans tredje skiva fick namnet 500 Degreez, vilket var en tydlig vink till Juvenile, vars senaste skiva hade döpts till 400 Degreez.

Nu hade Lil' Wayne varit aktiv musiker i tio år och började att förändras. Rent textmässigt hade han utvecklats, men också rent utseendemässigt. I och med släppet av Tha Carter 2004 visade Wayne upp en mer avancerad sida på textkontot - men också en ny frisyr. Killen hade skaffat dreads, vilket sen dess har varit hans signum. Detta steg i upp i karriären gav honom möjlighet att leka med de riktigt stora. Efter skivsläppet spelade han in singeln Soldier tillsammans med Destinys Child och T.I. Året därpå kom del två i Tha Carterserien och samtidigt blev det klart att han nu var högsta hönset på Cash Money. Vägen från botten till toppen tog med andra ord elva år.


En paus i skivutgivningen

Efter att ha varit rätt ordentligt produktiv under ett antal år kände väl Lil' Wayne att det var dags att göra ett uppehåll i det egna skivsläppandet ett tag. De kommande två åren ägnade han mest åt att delta på andra artisters låtar. Bland annat hördes han på We Takin Over med DJ Khaled, en låt som också T.I., Rick Ross, Fat Joe och Birdman var med på. Förutom att göra samarbeten som detta, tillsammans med i princip alla viktiga i hiphopsvängen under de här åren, gav han ut flera mixtapes. Han lär ha gillat formen, även om det kom att skapa problem för honom senare.

2008 var året då Lil' Wayne verkligen slog igenom för den riktigt breda publiken. Jag tror att vi alla minns när Lollipop började spelas i radio. En låt vars text hade så många sexuella undertoner att det inte gick att missa ens om man var döv. Dessutom hade Wayne tagit autotunandet till nya nivåer. Många rappare hade använt sig av denna funktion som från början inte var tänkt att höras på låten där den användes. Ett rensjungningsprogram som "rätt" använt bara får sångarens röst att låta helt ren. Under åren som gått har den här funktionen dock blivit ett stilgrepp i sig, där producenten har lagt på så mycket autotune att sångaren eller rapparens röst har låtit robotlik. I fallet Lollipop skruvades autotunen på till den grad att det knappt gick att urskilja den egentliga rösten. Hursomhelst. Lollipop blev den första singeln att släppas från skivan Tha Carter III, vilken kom att bli Lil' Waynes största kommersiella hit.


Bättre på rap än rock

Det här är en kille med rätt bra självförtroende. Han började ju tidigt och fick uppmuntran från omgivningen på en gång. Om man då är så ung som Lil' Wayne faktiskt är, i relation till längden på karriären, är det kanske lätt att självförtroendet blir lite väl uppblåst. Vid det här laget hade han släppt sex skivor, gjort ett antal mixtapes och deltagit på hela rapelitens låtar. Han var dags för något nytt. Wayne själv beskrev det som att han visste hur man gjorde rap - nu var det dags att visa var skåpet ska stå i rocken. Sagt och gjort, killen spelade in ett rockalbum - Rebirth. Nu är det ju lättare sagt än gjort att byta genre bara sådär, även om man heter Lil' Wayne, men skivan blev dålig. Inte bara så där att den inte riktigt klickade - den var jättejättedålig. Så kan det gå när självförtroendet är lite väl stort.

Men att risken för att Lil' Waynes kommande skiva, inte helt fantasifullt döpt till Tha Carter IV, blir en lika stor miss som Rebirth blev - är inte troligt. Bara för att man är en hejare på att göra hiphop betyder det visserligen inte att man är bra på rock. Men om man sen återgår till det man är bra på igen - då bör bara revanchlusten fixa det mesta.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".