Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Om kärlek

Publicerat måndag 11 januari 2010 kl 09.00
1 av 2
2 av 2

Det universella språket vi alla talar. Språket vi alla förstår: Från den sekunden vi föds. Det som får ett nyfött barn att sluta gråta, varsamt hållen i sin mor eller fars armar. Källan till vår vilja, vår styrka. Det som får oss att orka resa oss upp igen när vi känner oss nedslagna, uppmuntrade och stöttade av en familjemedlem, vän eller kanske till och med en främling. Målet. Källan till vår utveckling, då vi strävar efter att bli bättre, göra bättre. Det som gör att "hem" inte är en plats, utan en känsla som infinner sig i våra hjärtan och som vi finner i våra nära och kära. Det som får oss att lämna negativitet och destruktivitet bakom oss. Hoppet.

Kärleken följer inga regler. Följer inga tillsägelser. Den vet att allt är möjligt och ingenting omöjligt. Den behöver inga råd. Den vet bäst. Den "kan själv". *Den kan inte tyglas. Den tillåter sig inte glömmas eller ignoreras. Bångstyrig. Högljudd. Envis. Självständig i sitt agerande. Oresonlilg. - Likt ett barn.

Som barn var vi orädda. Vi åkte skate board och rollerblades. Klättrade i klätterställningar och träd. Desto högra desto bättre. Oresonliga till våra föräldrars förtret. "Akta du kommer göra illa dig!". Vi brydde oss inte. Vi körde på i alla fall. Kanske ännu hårdare. Galnare. Farligare. Vi gjorde det som gjorde oss lyckliga, glada, och att ramla och slå sig var inte ens något vi reflekterade vid. Det skulle väl inte vara i hela världen? Bröt man benet så var det ju helt efter ett par månader igen. Såren läkte. Blåmärkena blektes och försvann.

Kärleken öppnar oss. Får oss att leva livet som det borde levas. Övertygar oss att gå över gränserna av de rädslor vi bygger upp när vi blir äldre. Den helar våra brutna ben. Läker våra sår. Bleker våra blåmärken. Får oss att ställa oss upp på brädan. Lite vacklande till en början. Lite osäkert. Vingligt. Vi bröt ju trots allt handleden sist. Men lik förbaskat. Där är vi. På brädan igen. Tar sats. Åker. Hoppar. Flyger. Upp i luften. Fri. Med ett leende på läpparna. Exalterade. Med hjärtat hårt slående i bröstet. Kärleken gör oss till barn. Livet ut. Föder oss på nytt. Öppensinnade. Starka. Nyfikna. Envisa. Exalterade.

Min helg har jag spenderat med en av mina absolut äldsta och närmaste vänner Leylla. Leylla och hennes familj har för mig sedan första stund representerat kärlek och allt vad kärlek innebär. För dem är jag familj. För mig är de hem. Farhang, Maria, Ernesto och Leylla. Hem. Och det har jag varit sedan den bistra, kalla vinternatten i Uppsala då Leylla erbjöd mig, en främlig, en sovplats.

Leyllas far Farhang lagade morgonen däefter stor frukost med sitt egenblandade iranska te som jag fortfarande dricker litervis av så fort jag får möjligheten. Leyllas mor Maria sa hej då med ett
stort leedne och en stor varm kram. Precis som om hon visste att jag skulle komma tillbaka snart igen. Leylla, är en av de människorna som lärt mig vad kärlek verkligen innebär. Och för det är jag evigt tacksam.

Faye

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".