Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Jag har haft familjen och släkten emot mig"

Publicerat fredag 12 maj kl 14.29
"Kontrollen började tidigt"
(6:29 min)
Kvinna på Sergels torg.
Kvinnan på bilden har inget att göra med personerna i artikeln. Foto: Maja Suslin /TT

De upplever att det är tabu för många kurdiska kvinnor att prata om sex och relationer och att de begränsas. De har upplevt det själva och vill se en förändring.

Sara och Selma upplever att det är tabu för många kurdiska kvinnor att prata om sex och relationer, och att de begränsas sexuellt och relationsmässigt. De har upplevt det själva och vill se en förändring. De tror att vi måste prata om det för att nå dit. 

– Det finns en patriarkal struktur. Kvinnor har inte samma rättigheter som männen inom mellanösternkulturen. Kvinnor begränsas samtidigt som männen har mer spelrum i sina liv. Mannen kan göra mer än kvinnan. 

De tror att problemet bottnar i okunskap och tradition. Sara och Selma har båda valt att inte leva efter förväntningar som de känt från deras familjer och fått ta konsekvenser som kommer med det.

– Du kommer att möta motstånd från dina närmsta. Det är inte ok att som ung tjej från mellanöstern och säga emot det de haft med sig hela livet, och generationen innan och innan och innan. Man kommer vara ensam, ha familjen emot dig och känna rädsla.

– De tänker vem tror du att du är din lilla skit, som ska förstöra normen. Jag tror inte någon tjej tänker att familjen kommer sätta bort dig eller göra illa dig. Men när det väl händer så sticker man. Du måste klara dig på egen hand.

Känns det enklare att umgås med andra som känner igen sig?

– Absolut. Det blir en ond cirkel. Man har vänner som är i samma sits. Man träffas, pratar om vad man får och inte. Sedan går man hem igen. Inget händer. Ingen hjälper en ut från onda cirkeln. Varje dag är det samma visa. Ingen har vågat sätta ner foten och sticka.

Det finns röster i debatten som menare att när man pratar om hederskultur och vad som händer i minoritetsgrupper, att det är rasism och utpekande. Hur tänker ni där?

– Vi tycker inte att det är rasism. Jag kan tänka mig att man tror att det är det, för det är inte vanligt att tjejer som varit med om det kommer ut och pratar. Det är väldigt ovanligt. Vi vill hjälpa andra tjejer som varit i vår situation.

Vad vill ni säga till den som känner igen sig?

– Jag tänker att någon som lyssnar befinner sig i en jobbig situation där vi varit. Det finns hjälp att få. Jag är oerhört glad att mina föräldrar tog mig till Sverige. Jag har kunnat bli självständig och kunnat göra vad jag vill. Jag har varit ensam, jag har varit rädd. Jag har haft familjen och släkten emot mig. Men på sikt kommer det bli bra.

– Vissa som lyssnar tänker, skojar ni med mig. Det blir bra, tiden läker alla sår.

Känner du igen det Sara och Selma berättar eller har du liknande upplevelser. Maila gärna till oss.

Sara och Selma är med under andra namn då de upplever att det är känsligt att prata om detta.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".