Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios samlade Linnésida

Linnés växt: Vitsippa, Anemone nemorosa L.

Publicerat fredag 18 maj 2007 kl 14.05
Vitsippa. Foto: Per Gustavsson/Scanpix

Vitsippan är väl värd att få vara med i trädgården; i den mer ängsbetonade gräsmattan, som låg och tidigblommande  växt i träd-, busk- och perennplanteringar. Tämligen snart efter blomningen vissnar växten ner och gör inget mer väsen av sig.

Vitsippan bildar krypande jordstammar. Den kan förökas genom att man tar delar av dessa jordstammar eller att man sår frö. Fröet mister lätt sin grobarhet så det är viktigt att så fröet strax efter att det skördats. Vitsippan trivs på en frisk-fuktig, gärna lerig mark.

På Linnés tid kallades vitsippan för vitlock och blåsippan för blålock. Det hände att kreaturen drabbades av blod i urinen, blodpiss kallades sjukdomen, efter att djuren flyttats från slättbygd till skogsbygd. Linné fann det för troligt att det var vitsippan som var orsak till att djuren drabbades av denna åkomma.

Den vanliga vitsippan har vita blommor som är mer eller mindre röda på undersidan.  I en välsorterad plantbutik kan man även finna t.ex. A. nemorosa ’Robinsoniana’, som har ljusblå blommor och en vitsippa med fyllda blommor, A. nemorosa ’Alba Plena’. Den fyllda sorten blommar mycket längre  jämfört med de som har enkla blommor. Det finns också en gul vitsippa, som kallas för svavelsippa, A. x lipsiensis. Det är en hybrid mellan vitsippa och gulsippa, A. ranunculoides .

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".