Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Schumann 200 år: Faust - sällan spelat mästerverk

Publicerat måndag 18 januari 2010 kl 12.23

Daniel Harding fortsätter att briljera med sina Schumann-tolkningar i Berwaldhallen. Denna andra vecka under jubileumsvåren är det dags för Faust med Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören och ett antal solister, däribland Miah Persson, Katarina Karnéus och Christian Gerhaher.

Robert Schumann tvekade länge inför att tonsätta Goethes Faust. Varför sätta musik till det som redan var ett perfekt mästerverk? Samtidigt hade han själv en stark känsla av att musiken skulle kunna förstärka intrycket av berättelsen. Han valde oratorieformen och arbetade med verket i omgångar under nio års tid. De scener han plockade ut fokuserar på Fausts andliga utveckling och temat försoning.

Schumanns scener ur Goethes skådespel Faust blev ett nytt mästerverk – alltför sällan framfört. Daniel Harding tar sig nu an uppgiften i Berwaldhallen.

Fredag 22 januari kl 19.30
Lördag 23 januari kl 15.00

Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Gosskör från Adolf Fredriks musikklasser
Daniel Harding, dirigent 
Solister: Christian Gerhaher, Miah Persson, Mojca Erdmann, Katarina Karnéus, Matilda Paulsson, Tove Nilsson, Andrew Staple, Franz-Josef Selig, Alastair Miles  
 
Schumann: Faust, scener ur Goethes skådespel  

Daniel Harding möter Robert Schumann
Intervju med Daniel Harding om hans Schumann-intersse. Fri för publicering.

Det är inte helt lätt att få en intervju med Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent Daniel Harding. Som den internationellt efterfrågade dirigent han är, har han många järn i elden. Men jag vet att han har en speciell relation till Robert Schumanns musik som jag gärna vill veta mer om – och naturligtvis delge Berwaldhallens publik inför vårens stora Schumannsatsning. När jag till slut når Daniel på telefon i Italien är han fokuserad på Igor Stravinskij, vars Våroffer och Eldfågeln han skall ha premiär på senare samma dag med Orchestra Filarmonica della Scala i Milano. Men vi växlar snabbt in på Schumann och hans musik och det blir ett samtal som får mig att med spänning se fram emot de kommande Schumann-konserterna.

Jag börjar rakt på sak och frågar Daniel om vad som är grunden för hans beundran av Robert Schumann:

– Det är en svår fråga att svara på eftersom det är så självklart för mig att Schumann är lika stor som de andra odödliga kompositörerna. Som Haydn, Brahms, Mozart och Bach. Av någon anledning är han inte erkänd för detta, men det är fullständigt klart för mig att han skall ha samma status som dessa. Om man ger en konsert med bara Schumanns musik får man normalt mycket mindre publik än på t ex en Brahms-konsert men det tycker jag är mycket, mycket synd, för Schumann är en av 1800-talets kraftfullaste och mest individuella kompositörer. Men visst, Schumanns musik har ett mörker över sig, han kan vara ganska obekväm i sin form och sin klang, och i vad han försöker säga oss genom sin musik. Själv tycker jag att detta är mycket tilltalande men det är klart att det kan vara svårt för den som väntar sig omedelbar tillfredsställelse. Men det är inte det som Schumann handlar om.

Vi fortsätter med att prata om Schumanns orkestreringsteknik som under förra århundradet varit mycket omdebatterad.

– Hans orkestreringsteknik är helt fantastik, säger Daniel med eftertryck, men Schumann söker inte samma orkesterklang som som Brahms. Anledningen till 1900-talets uppfattning om att hans orkestreringsteknik är dålig är att man har spelat honom på fel sätt. Om man spelar Schumann med den tjocka klang som varit på modet sedan andra världskriget så hör man inte vad som händer i musiken – och resultatet är inte Schumann. Idag kan man dock köpa inspelningar där Schumann spelas på sin tids instrument och då märker man att det inte är något problem med Schumanns orkestrering. Den är väldigt individuell, men han vet exakt vad han gör.

– Det är arrogant att människor har skyllt sin egen oförmåga i sitt musikaliska framförande på Schumanns orkestrering! Kritiken mot Schumanns orkestersats är att den är tjock. Schumann skapar mycket riktigt sina rika och mörka färger genom att blanda instrumentens klanger snarare än genom att tunna ut. Hans musik får en exotisk klang, som någonting från fjärran östern. Men man får inte spela Schumann, eller Brahms, som om det handlar om en gyttjebrottning! Man måste ta hänsyn till tidens stil. Schumanns musik är mer känslig för detta än Brahms.

Schumann kanske är mest känd för sin pianomusik och sina sånger, men vi fortsätter att prata om orkestermusiken.

– Den andra och tredje symfonin har jag gjort en hel del men den fjärde symfonin har jag inte dirigerat på åratal och jag är mycket glad över att få återvända till den. Första gången jag dirigerade den blev jag något överväldigad. Den är komplicerad och låter sig inte spelas på ett självklart sätt, men är ett stort verk som liksom är lite ”obändigt”. Vissa musikstycken flödar bara på av sig själva, medan andra måste tämjas, men om man tämjer dem för mycket så förlorar de sin karaktär. Till den senare kategorin hör definitivt Schumanns fjärde symfoni. Man måste tämja den på ett sådant sätt att den hänger ihop, men samtidigt låta den få vara allt det fantastiska som den egentligen är.

Daniel Harding har spelat in Schumanns violinkonsert, med sin egen orkester, Mahler Chamber Orchestra, och Renaud Capuçon som solist, på skiva.

– Violinkonsertens andra sats är vacker på ett självklart sätt, men den första och tredje satsen är underbart komplicerade, särskilt den tredje. Där måste man finna den rätta balansen mellan att låta musiken vara njutbar utan att för den skull ta ifrån den sina svårare klanger. Satsen är en kamp mellan violinen och orkestern. Låter man orkestern ta över violinen så förlorar man melodin, men om man låter melodin komma igenom för mycket så förlorar man den inbyggda spänningen. Sen har Schumann angett att satsen skall spelas mycket långsamt, något som ofta ignoreras, men den blir banal om den spelas för snabbt.

Slutligen frågar jag Daniel om hur musikerna uppfattar Schumann, varvid han skrattande replikerar:

– Jag pratar inte med dem som inte gillar Schumann! Om man däremot möter någon som älskar Schumann kan man inte sluta prata om honom. Det är som en hemlig sekt. När jag dirigerade Manfredouvertyren i London i början av en konsert hade den brittiske kompositören och dirigenten Sir Peter Maxwell Davis kommit dit. Jag tackade honom för att han rest hela vägen till London bara för den här konserten eftersom jag vet att han bor på en ö utanför Skottland. ”Oh”, svarade han, ”jag skulle resa över hela jordklotet för att få höra Manfredouvertyren.” Känner man till den här musiken och älskar den är man beredd att resa flera hundra mil bara för att få höra dessa tio minuters musik.

Text: Peter Smith

Pressbilder
Faust (läggs ut lördag 23/1)
http://sverigesradio.se/press/bilder/bwh/100122
Foto: Olivia Mariette Borg/SR

Daniel Harding
https://www.isidor.sr.se/isidor_localfiles/externwebb/Hires/2938/843330.jpg
Foto: Mattias Ahlm/SR

https://www.isidor.sr.se/isidor_localfiles/externwebb/Hires/2938/621136.jpg
Foto: Stina Gullander/SR

För mer information:
Kajsa Hallhagen
Marknadskoordinator/ press
Tfn 08-784 51 08
kajsa.hallhagen@sr.se

Karin Adolfsson                  
Försäljningschef
Tfn 08-784 51 12
karin.adolfsson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".