Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Från 2012/2013. En reseguide som funkar som ett slags uppslagsverk där du som lyssnar kan få tips och...

Sibiloi till Nairobi, Kenya

Publicerat torsdag 11 oktober 2007 kl 15.59

- Kör tillbaka söderut så fort så möjligt. Det är ett oväder på väg in. Uppmaningen får vi av en av kille som bedriver lyxsafari här ute i ödemarken. Vi befinner oss i en av Kenyas mest avlägsna nationalparker, Sibiloi.

- Kör tillbaka söderut så fort så möjligt. Det är ett oväder på väg in. Uppmaningen får vi av en av kille som bedriver lyxsafari här ute i ödemarken. Vi befinner oss i en av Kenyas mest avlägsna nationalparker, Sibiloi.

Om vi får uppmaningen för att han vet att det ska bli regn, eller om han vill bli av med oss, så att hans gäster ska få vara ensamma i den ödemark han har lovat dem, det vet vi inte. Hans gäster har åkt båt hit över Turkanasjön, för att komma härifrån kommer de att flyga. Vi har tagit oss hit med bil över Chalbiöknen.

På vägen hit har vi sett fantastiska platser som jag knappt trodde fanns. Vi tittar på himmeln,  kan det bli regn? Vi befinner oss ju trots allt i ökentrakter. Men det regnar även i öknen då och då. Blir det regn så blir de uttorkade flodbäddarna snabbt till forsande floder som är omöjliga att passera. Än värre om vi kör fast i sanden i dem, så att bilen blir bortspolad när störtfloden kommer. Ett dopp i sjön, sen kör vi. Ja, bada måste vi ju när vi kört så långt för att komma hit just till sjön. Jag tar en titt på krokodilspåren på sandstranden. Sen står jag en stund och läser av vattnet.

Inga krokodiller syns till. Snabbt ut i vattnet och doppa sig, några obligatoriska badbilder, sen upp igen. Det har börjat bli lite molnigt på himmeln när vi beger oss av söderut igen. Solen steker inte längre vilket är skönt, och framförallt bra för däcken. Vi har redan haft otaliga punkteringar och lagsatserna börjar ta slut. Hela dagen rullar vi på bra. Vi stannar inte ens för lunch. Vi vill komma så långt söderut så möjligt innan det börjar regna. 

Tidigare har vi kommit överens om att inte köra när det är mörkt,  det är alldeles för lätt att komma vilse eller att köra sönder bilen. Men hela området består av jämn grov grus som är lätt att köra på.

Överst finns ett mycket tunt lager av mörk vulkanaska. Där hjulspåren går, syns det undre ljusa lagert tydligt. Detta gör att vägen är mycket lätt att följa, även i mörker. Så vi fortsätter fastän att det skymmer. Precis när det har blivit helt mörkt får vi dagens första punktering. En bit bort ser vi åskan som slår blixtar inne i molnen. Ännu inget regn. Vi lägger på ett av reservdäcken, ett som vi inte har lyckats laga ordentligt, så luften smyger sakta ut. Det är dock det bästa vi har just nu för att ha fyra hjul att rulla på. Vår enda pump visar sig nu hålla på att ge upp. Vi pumpar så gott det går, sen får det bära eller brista. Vi fortsätter genom den mörka öknen. Långt i fjärran ser vi ett par ljuskäglor från en mötande bil. 

Här ute i norra Kenya är det ganska laglöst. Banditer som överfaller och rånar eller rånmördar turister förekommer. För att röra oss här ute har vi därför hyrt in miltärpolis som åker med oss. Hassan, vår vakt, ber Alex stanna bilen. Han öppna dörren så att han har plats att fälla ut kolven på sin Kalashnikov. När han mantalar sitt vapen och gör det helt skjutklart förstår jag hur allvarlig situationen är.

Vi fortsätter framåt i mörkret. Det känns som en evighet innan vi kommer fram till den mötande bilen. Efter ett tag känns det som, för länge. Vi borde ha mött den nu. Varför kommer den inte. Pulsen stiger. Är det banditer som lagt sig i bakhåll?

Till slut kommer vi fram till den. Det är en överlastad cruiser som visar sig ha större problem än vi har. De har ett rasat hjullager och är helt fast. Än värre är att de står på banken till en flodbädd och riskerar att bli bortspolade. Vi kan inte hjälpa dem, så vi fortsätter i natten. Den lättföljda vägen har vi nu lämnat bakom oss och vi passerar en massa flodbäddar. En del flodbäddar är flera hundra meter breda och det är lätt att tappa bort vägen. Efterhand som vägen blir sämre stiger tvivlet. Är vi rätt? Är det verkligen vägen?

Någon timme innan midnatt börjar det regna. Att vi lyckas ta oss vidare utan att köra fast eller eller köra sönder bilen är ett under. Strax innan midnatt ger till slut vårt dåliga reservdäck upp och vi blir stående. Vägen liknar inte längre någon väg. Vi är ganska osäkra på om vi verkligen är rätt. Vi har stannat på ett väldigt udda ställe. Det som skulle kunna vara vägen liknar en halvtorr flodbädd. Runt omkring oss har vi ett fält med halvstora stenar. Ställer man sig på en sådan sten, sjunker den ner i den nu vattensjuka sanden under.

Mellan stenarna gnistrar små blå kristaller i skenet från min pannlampa. Först ser jag en, sen ser jag att dem är överallt. När jag lyser närmare ser jag att det är ögonen på nästan handflatsstora spindlar som är upptvingade ur sina hålor på grund av vattnet. Hassan upplyser mig om att de är giftiga. Alla är trötta och med bara snacks och nötter i magen går vi och lägger oss. Enda möjliga platsen att slå upp ett tält på är vägen.

Jag kryper in i tältet och somnar direkt.

- Lasse, Lasse. Långt bort i drömmarna hör jag någon ropa mitt namn.  Jag vaknar halvt och känner på tältbotten att det är nåt som är fel. Hela bottnen på tältet känns som en vattensäng. Med ens är jag klarvaken. Än så länge är det torrt inne i tältet. Jag tittar på klockan, jag har sovit i drygt två timmar. Så fort jag kan, plockar jag ihop sovsäcken och plaskar ut i vattnet. Regnet har tilltagit och det som tidigare var vägen, har nu förvandlats till en å. Resten av natten försöker vi sova sittandes i bilen.

När morgonen kommer och regnet fortfarande öser ner börjar vi funderar på hur vi ska ta oss ur situationen. Några hundra meter fram är vägen avspärrad av en å, bakom oss vet vi att det finns stora floder nu. Vi har ingen aning om vi är på rätt väg eller inte, och tvivlen är stora. Röster höjs om att vi borde vända tillbaka när regnet slutar. När regnet slutar ja. Hur länge kan det regna? Vi börjar räkna hur mycket mat vi har. Två veckor borde vi ha mat till, om vi snålar. Vatten finns det gott om i allafall. Om fyra dagar landar min syster i Nairboi. Hur ska jag meddela henne? Det var över en vecka sen vi senast hade mobiltäckning och vi saknar satellittelefon. Det enda hon vet är att jag är i ”norra Kenya”.

Mellan några moln skymtar jag ett berg. Jag tar fram de dåliga kartorna vi har. Om det är det berget jag tror eller hoppas det är, kan vi vara på rätt väg, om kartan visar rätt väg alltså. Regnet har avtagit i styrka och i väntan på att regnet ska upphöra helt vill jag se hur vägen ser ut framöver.

Jag tar med mig Hassan och börjar gå. Vattnet är nästan midjedjupt på vissa ställen ochvi tar oss sakta över fors efter fors. Vi har gått ca tre km när vi plötsligt ser dem. Spåren. I leran ser vi spår efter en lejonhona och en lejonunge. Spåren är tydliga så de kan vara max 1-2 timmar gamla i det här regnet. Vi tittar på varandra. Hassans har lämnat sitt vapen i bilen, och vi står utan något som helst skydd. Området är halvöken och det är ont om bytesdjur, så risken är stor att lejonen är hungriga. Vi tittar oss omkring. Ligger det och smyger på oss någonstans?

Jag börjar tänka. Jag är välförsäkrad och förbrett mig på det  mesta. Jag tar piller mot malarian, jag har löst ett Flying Doctor-medlemskap i Nairobi. Hemma har jag en sjuk- och olycksfallsförsäkring och jag har en extra reseförsäkring. Vad hjälper det nu? Vem kan hjälpa mig här? Vem kan hitta mig här?

Jag vet ju inte ens själv var jag är.

En känsla blir plötsligt väldigt tydlig, känslan av att jag lever! Just nu känner jag att jag lever, och jag gör det här och nu. Situationen är läskig, men känslan som kommer är underbar. Plötsligt blir livet så mycket tydligare.

Hur gick det sen? Ja, vi hittade något som liknade en väg en bit  framför lejonspåren. Regnet slutade och vattnet rann undan på eftermiddagen. Vi lyckats fixa däcket och kunde fortsätta.

Dagen efter kom vi fram till byn Loiyangalani. Där kunde vi laga våra reservdäck och låna sattelittelfon, samtidigt som vi firade nyår. Vägarna till civilisationen var bortspolade men jag lyckades ända ta mig tilll Nairobi några dagar senare och vara där timmarna innan min syster landade.

Senare fick vi höra att Landcruisen vi mötte hade blivit bortspolad ett 50-tal meter i floden. De värsta sviterna efter turen för min del, blev någon slags infektion som jag drog på mig, troligen ifrån badet i Turkanasjön, men de var det värt!

Och lejonen då? De såg vi aldrig skymten av.

/Lasse Löfquist

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".