Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P2:s särskilda rum för fantasieggande dokumentära och musikaliska programserier.

Läs mer: Musik & Smak 25 maj

Publicerat fredag 22 maj 2009 kl 11.33
Mikael Strömberg. Foto: Britt Mattsson.

Inget river upp känslor som musik, se bara den affekterade fildelardebatten. Upplevelsen kan inte vara annat än sann för oss själva, och vi är specialister på att värja oss.

I Alf Gabrielssons monumentala bok ”Starka musikupplevelser” (förkortas SMU) finns berättelserna som får mig att gråta glädjetårar. Gabrielsson har ägnat decennier åt pregnanslagarna som styr vår perception i hjärnans jakt på meningsbärande strukturer. Han menar att musikalisk upplevelse består av individens och kollektivets samlade perception, kognition och emotion.

Det är fint tänkt för det utesluter inget i musikens sjudande liv. Och innebär att musik faktiskt kan kommunicera vad som helst; idéer, humanitet, politiska konflikter, tonmönster, information om tekniska problem osv.

Färger till exempel. ”Jag ser färger inuti huvudet. Klangen hos olika instrument har olika färger. Violinen är silvrigt vit, ibland aningen blå, fagotten är mörkt lilafärgad. Mahlers symfonier är blåsvarta med silverkanter, Mozarts är tvärtom. Gröna toner är ovanliga i mitt huvud. Bokstäver och ord har också färger!” (skriver en äldre kvinna i boken Starka Musikupplevelser )

Eller känslan av att sväva, som en kvinna minns en konsert från 1920-talet: ”Jag lämnade min kropp - det underliga var att jag såg min kropp, och några sekunder skämdes för att jag satt och gapade. En äldre kvinna satt vid min sida. Jag förstod på henne, att hon varit rädd, nästan trott att jag var död en stund. Jag berättade naturligtvis inte för henne om min upplevelse”.

Upplever vi struktur, upplever vi också känslor i någon mån. Vi söker automatiskt, menar Gabrielsson, efter så pregnanta strukturer som möjligt. Glädje, sorg, ilska, vrede och rädsla har sina givna mönster i musiken i form av dur, moll, snabba tempon, oregelbundna tempon osv. Allt regleras av redan kända lagar inom gestalpsykologin, till exempel närhetslagen, den gemensamma rörelsens lag, likhetslagen och den goda fortsättningens lag. Lagar som på olika sätt kan beskriva toners och tystnaders mentala form.

Gestaltpsykologen menar att människan behöver förstå saker som helheter. För att psykologin ska kunna fungera vid praktiska tillämpningar krävs att den kan formulera allmängiltiga lagar. Dessa lagar är alltså inget vi behöver lära oss. Till exempel om jag på ett piano spelar en c-durskala och utelämnar sista tonen (c) och stannar vid h, fyller lyssnaren automatiskt i den sista tonen. Allt vi ser och hör är fyllt av sådana element i större och mindre fält.

Som mannen i undersökningen beskriver en musikupplevelse från 1940-talet: ”Jag upplevde en absolut klarhet, i ett fritt oändligt rum, där punkter, streck, små tecken lekte med varandra i  luften”.

Men kan man lita på minnet och språket? undrar Gabrielsson sedan han analyserat samtliga 1350 SMU-berättelser. Ja. De känns uppriktiga och även om somligt är skarvat tillhör det ändå musikupplevelsen.

Här befinner sig SMU-forskningen idag. Istället för att tänka sig musik som bara musik kan man betrakta den som en annan person, en människa som talar till oss direkt.

I sin iver att undersöka vad och hur något så subtilt som ”musikens ande” formas av lyssnarens accepterande och avvisande, har även Lars Lilliestam (professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet) beskrivit hur vi använder musik. Vinkeln i boken ”Musikliv” (i reviderad utgåva under 2009) är lika enkel som genial: Vad människor gör med musik - och musik med människor.

Problemet Lilliestam tampas med är att musik oftast upplevs som underhållning. Och underhållning anses inte behöva någon lyssnarkompetens, trots att det uppenbarligen går att lära sig lyssna till främmande musik. Vi kan ”fatta musikens ord”, ”vad musiken säger” trots att det inte är ett språk, precis som en språklig analfabet ändå förstår innebörden i det som sägs.

Det första vi utsätter oss och musiken för är att applicera vår kulturellt betingade smakkod någonstans i stycket. Lilliestam skriver om ”sökmotorn” som omedelbart aktiveras när vi sorterar musik och verkar stå i relation till reptilhjärnan. Det musikaliska ego- och immunförsvaret lär vara ett av de starkaste. Så när främmande musik trycker på reagerar överjaget med att ställa en serie motargument: Det här är inte jag! Det här låter inte som Lars Kristers! Det här är inte bra! Det sker per automatik. Hjärnan kan bara hantera det på ett sätt, (binärt i nollor och ettor) genom att sortera det i ”ja” och ”nej”.

Intressant är att vissa smakkombinationer i princip synes omöjliga, exempelvis friformjazz och schlager i samma person, vilket kan beror på genus, bostadsort, klassbakgrund, kulturellt kapital och etnicitet. Och den så kallade habitus (myntat av sociologen Pierre Bourdieus) som är en produkt av yttre villkor och alla de händelser som inträffat i vårt liv. I varje ny situation kommer habitus att aktiveras. Varje habitus är unikt och outbytbart. Men samtidigt kliver vissa lyssnare ur sina habitus och gör de mest häpnadsväckande musikresor.

En äldre man berättar om ett oplanerat musikmöte på 1940-talet: ”Jag befann mig i en svår personlig kris och vandrade omkring på Stockholms gator en sen kväll. Av en händelse tog jag vägen förbi Nationalmuseum. Det skulle bli en så kallad midnattskonsert. Musik av Correli och Vivaldi. Den sortens musik var för mig en helt ny upplevelse. Jag lyfte till ett högre plan. Nästa dag lyckades jag få låna en cello och fann också en cellist som var villig att ge mig lektioner alldeles gratis”. (ur Alf Gabrielssons ”Starka musikupplevelser”.)

Å andra sidan menar psykologen Daniel Levitins att hjärnan styr mer än vi orkar erkänna. Vare sig du laddar din iPod med Bach eller Bono, spelar musiken en djupare roll i ditt liv än du inser. Inom neurovetenskapen och det framväxande området evolutionär psykologi pågår banbrytande forskning där man försöker verifiera att musikaliska preferenser bildas redan i livmodern. Man tror att hjärnan har en inbyggd av- och påknapp som begränsar vår förmåga att förvärva nya musiksmaker.

När jag tänker igenom det här mycket noga kan jag minnas fem tillfällen med särskiljande, starka musikupplevelser som antagligen har format mig liv. Då kom musiken till mig som en ström av varm kolsyra! Första gången jag hörde en blockflöjt. Lars Piraks jojk under en Ornäsbjörk i Falun, Iannis Xenaki’s slagverksmusik i Lyon, en säckpipa på Ärteråsen och John Cages fabulösa orgelstycke ORGAN 2/ASLAP i ett kloster i Halberstadt.

Underverket är att allting tycks sitta i energin som alstras i signalsubstansen och allt annat som format mig som lyssnare. Smaken. Habitus. Hjärnan. Hjärtat. Vi tror oss veta varför vi plötsligt befinner oss på samma våglängd som en viss musik. Men vi vet inte - och inte ens det vet vi - eftersom musiken flyter ihop med vår person.

Vi träffar smakexperterna från Göteborg: Lars Lilliestam, professor i musikvetenskap, och Åsa Bergman som nyligen presenterade en avhandling om musiksmaken i en högstadieklass.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".