Att leva när man vet att man snart ska dö

1 av 5
2 av 5
3 av 5
4 av 5
5 av 5

När Charlotte Sinding väntade sitt första barn upptäcktes tumören i levern. Det var tidigt i våras. Kort efter att Sixten föddes fick hon veta att hon hade några få månader kvar att leva. Hur blir livet när man vet att man snart ska dö? Charlotte Sinding, 36 år, och hennes man Mikael Hellman låter oss vara med i närheten av slutet.

Publicerat onsdag 21 oktober 2009 kl 13:31

Det stora bordet i vardagsrummet är överfullt av lådor och alla möjliga små ting som hör ihop med tider, platser, möten, minnen. Och så står där en stapel med askar. De är vackert klädda, med fnitterflådig dekor. För det är mycket färg omkring Charlotte, alltid och fortfarande. Under locken ligger det som hon valt ut för att lämna efter sig. Hon paketerar spåren av sig själv.

- Kommer du ihåg View-Master, en sån där röd plastkikare med skivor som gjorde så bilderna blev tredimensionella? Några såna skivor hade jag när jag var liten, med en historia om rymden, och det var som att gå in i en helt magisk värld. Dom har jag packat ner, till exempel. Fast jag vet inte, kanske blir det inget viktigt för honom… men för mig är det viktigt! Och det är det enda jag kan utgå från nu.

När hon lägger minnena i askar gör hon det till Sixten som aldrig kommer att ha en egen bild av henne när han i framtiden tänker på sin mamma. Hon skriver små berättande texter till presenterna. Och försluter. Sixten är ett halvår när hon förbereder sig på att lämna honom.

- Så får jag väl instruera Mikael när han ska ge ut de olika askarna. Jag har inte tänkt att det ska vara till just födelsedagar, det kan ju vara helt andra dagar när han… frågar efter mig. Lite morbitt kanske. Men det är ganska skönt tycker jag, att göra något som är så konkret.

Presenterna till Sixten är ett av projekten på Charlottes att-göra-lista med allt rensande och ordnande som hon alltid tänkt att hon skulle ha hela livet på sig att få färdigt.

- Och så klart har jag fortfarande hela livet på mig, det är bara det att det plötsligt blev så mycket kortare. Det stressar mig att det finns så mycket som jag skulle vilja hinna med.

Det är sommar, den går mot höst, och allt är som en underlig semester när Charlotte är sjukskriven och Mikael är föräldraledig och tumörerna växer. Charlotte påminns om dem hela tiden samtidigt som hon försöker att glömma. Måste glömma. Ibland lyckas hon med det när hon leker med Sixten eller när hon är i ateljén, hennes frizon där hon kan låtsas att allt är som vanligt. Så länge hon orkar bry sig om hur hon ser ut när hon gör sig i ordning framför spegeln på morgonen vet hon att hon fortfarande har kvar något slags hopp – även om hon hela tiden ser till att behålla fötterna på jorden. Och egentligen går det aldrig under hela sjukdomstiden att se på henne att hon har en dödlig diagnos. 

Linda Roslund jobbar på SR Kronoberg som reporter och producent, mest för P2 men då och då också för P4. Under hösten -09 gör hon några av säsongens P2 Live Världens Liv-sändningar och är samtidigt en av producenterna för önskeprogrammet med klassisk musik, Önska i P2. De senaste åren har hon bland annat gjort reportage för P2:s folkmusikmagasin Folke och vismagasinet Felicia.

- Det långa reportaget, det som får lov att ta tid både när jag möter människorna och när jag tar hand om det insamlade materialet, är det jag tycker allra bäst om att arbeta med. Livsberättelser, miljöer, stämningarna i rummet. Jag vill kunna fånga det och återge det på ett sätt som är… sant. Det är en utmaning som jag aldrig kommer att bli färdig med.

Skriv ut

Dela

Användarkommentarer

40 Kommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare av sverigesradio.se och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar Sveriges Radios regler för kommentering

Visa fler