Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Spännande och närgångna berättelser från din hemstad.

Textning av dokumentären

Publicerat måndag 2 januari kl 09.36

Här nedan följer en textning av programmet gjort av David Johansson,

Svensk skrivtolkning AB.

Signaturmelodi

Marita: Jag lånar hästens ben, en frihetskänsla.

Marita (till sin häst): Vad ser du för någonting?

Hedvig: Tänk dig att du varken kan se eller höra. Marita Rantanen i Karlstad har dövblindhet och är svårt syn- och hörselskadad. Men en saknar hon inte och det är aptit på livet.

Vad får hon den ifrån och hur är det att förlora de sinnen vi andra tar för givna?

Det här är P4 Dokumentären "Att leva med dövblindhet" och jag heter Hedvig Nilsson.

/Häst frustar/

Eva: Bra med skänkeln nu. Och du gjorde lite bocksprång emellanåt, det är bra träning.

Hedvig: Det har jag aldrig gjort förut.

Eva: Ja, det var en ny rörelse.

Hedvig: Det pågår en dressyrlektion på Rudskogens ridklubb i Karlstad. Tränaren heter Eva Örnebring, hästen heter Lady. Ryttaren Marita kan varken se eller höra.

Eva: Ja, hur ska detta gå till? Tänkte jag ju... Men i och med att hon inte är född helt döv och blind utan har ridit mycket när hon var yngre och vi hade ett samtal länge innan vi provred så förstod jag att hon i grund och botten kan alla termer. Det gjorde det med genast mycket lättare för mig att kommunicera med henne. Även om hon har tolk med sig så vet hon precis.

Jag kan tillrättavisa henne precis som vilken elev som helst.

Eva: Bra bocksprång!

Hedvig: jag ser att Maritas assistent har en mackapär i handen?

Eva: ja, vi har fyra knappar. Vänster, höger, ja och nej. Ja betyder också "bra". Då har hon olika små grejer som sitter på kroppen, så det vibrerar när jag trycker på olika ställen så hon vet vad jag menar.

Emellanåt gör vi korta små pauser och då pratar vi lite mera. Marita och jag, och tolken tolkar vad det är jag vill att hon ska ändra på.

Marita (glatt) Vad gör jag för fel? Du ska inte bara säga "bra", du ska säga vad jag gör för fel.

Eva: Vi har bara ridit några varv, snart kommer kritiken vet du. /Skratt/

Marita: Ridningen betyder allt för mig just nu. Jag har en dröm om att komma ut och tävla mer,och utvecklas med min häst. Jag har tävlat mycket inom handikappridning, men under senare år har det varit uppehåll i flera år. Alla var livrädda när de fick höra att jag hade dövblindhet och ville inte ta emot mig alls. Men till sist fick jag napp! Jag är jättetacksam för det idag.

Nu idag känner jag mycket att jag lånar hästens ben. Det är en frihetskänsla också att vara ett med sin häst. Och att komma iväg ut och känna fart.

Marita travar i ridhuset.

Eva: Bra!

Hemma hos Marita. Hund skäller. Dörr öppnas.

Hedvig: Maritas ledarhund Oliver skäller när jag hälsar på i huset som hon delar med man och barn.

- Hej. Angelica, assistenten.

Hedvig: Angelica är Maritas personliga assistent, hon kan taktilt teckenspråk och hon är Maritas ögon och öron. Det första hon och Marita gör är att utsätta mig för ett experiment.

/Skratt/

Marita: Här har du öronproppar.

Hedvig: Ska jag testa det?

Marita: Ja, och sen går du härifrån med öronproppar och ögonbindel.

Hedvig: Tack för det! /skratt/

Marita: Ja, det är lättare att förstå om man själv får prova.

Hedvig: Nu har jag satt på mig öronpropparna och ögonbindeln. Och nu är det någon som tar på min axel.

A: Ja, det är Angelica här. Jag snurrar lite på dig så du blir lite förvirrad över var du är.

Hedvig: Jaha, här var bordet.

Hedvig: Jag trevar mig fram i mörkret och det är en befrielse när jag får mina sinnen tillbaka.

Är experimentet klart? Kan vi säga det?

Hedvig: Marita kan inte ta av sitt funktionshinder, en ovanlig sjukdom som heter OPA1 som innebär att synen, hörseln och balansen hela tiden försämras.

Marita: De senaste åren har det varit snabba förändringar. Jag säger såhär, att om man har dövblindhet så betyder det inte att jag måste sitta still. Utan jag kan lära mig att göra olika saker trots att synen och hörseln är borta. Men om benen inte vill då blir jag mer stilla.

Och otroligt mycket mer beroende av omgivningen.

Hedvig: Så för dig är balansen nästan det viktigaste?

Marita: Ja, precis, jag behöver stöd av min assistent i stort sett hela tiden idag. Förut gjorde jag mer själv. Det har blivit svårare.

Hedvig: En del säger att man utvecklar sina andra sinnen bättre. Till exempel känsel och lukt och så, är det så?

Marita: Ja, oja - det stämmer jättebra. Doft som du säger... Jag kan känna på lukten om vissa personer kommer. Men min känsel har blivit lite sämre nu. Det är en nervsjukdom.

Men jag tycker egentligen inte alls om att prata om min diagnos. Jag vet många andra med sjukdomar, de sitter och grubblar mycket över sjukdomen och diagnosen. Då blir man lätt deprimerad. Jag tycker att om jag gör massor och verkligen lever fullt ut så hinner jag inte grubbla och må dåligt.

Därför tycker jag det är bättre att se till att ha fullt upp att göra, och jag har aldrig några problem att hitta på heller. Man måste om man vill leva och få ut något av livet. Det är min inställning till livet: Det är bättre att leva än att fundera.

Tova: Ska börja mosa det där nu? Ska jag börja fixa smöret och det nu eller?

Hedvig: Marita och hennes dotter ska baka bullar och den personliga assistenten hjälper till.

Hushållsmaskin sätts på.

Hedvig: Något som slår i Maritas kök är hur mycket det skrattas hela tiden.

Marita och Angelica skrattar.

Angelica: Nu skärper vi oss.

Björn: Haj på er!

Hedvig: Maritas man Björn dyker upp. Han och Marita har varit tillsammans i 15 år.

Björn: Vi var på ett bröllop och jag fick Marita till bordet. Jag var den enda mannen där som kunde teckna, så det var inte så konstigt. Marita hade tolk med sig och jag hade aldrig provat att teckna taktilt som det heter när man håller varandra i handen såhär. Det gick väl ganska bra. Det var roligt. Vi pratade en massa!

Hon hade rest mycket, jag hade rest en del också. Så vi hade en del gemensamt att prata om.

Marita: Sen började vi ringa på texttelefon, flera timmar om dagen.

Björn: Eftersom min äldsta dotter är döv så hade jag texttelefon. Sen skickade jag SMS också kommer jag ihåg. Jag trodde du kunde läsa dem själv. Idag har du ju en punktdisplay som du kan koppla till telefonen så du kan läsa själv. Men det fattade jag inte då. Så du hade alltid någon annan som fick läsa vad jag skrivit, fick jag veta efter ett tag.

Marita: Min assistent fick hjälpa mig att läsa och jag minns så väl att vi skrattade och hon sa: "Oj vad han verkar het på gröten!".

Björn och Marita skrattar.

Björn: Det var inte så lätt att förstå, jag hade aldrig träffat någon person med dövblindhet, så jag förstod inte hur saker och ting fungerar.

Hedvig: En sak jag funderar på. Nu pratar jag om Angelica. Känns det inte som att ni aldrig får vara helt själva om ni ofta har en tolk hemma. Hur är det att ha någon utomståendes? Blir hon en del av familjen eller hur funkar det?

Marita: Ja, Angelica har blivit som en del av familjen. Det stämmer bra tycker jag.

Björn: Vi har haft assistent med, i stort sett sen vi träffades har du haft det, man blir van vid att det är fler personer med. Man får försöka koppla bort det bara.

Hedvig: Ni är lite som kungen och drottningen som alltid har livvakter med sig. Fast ni har personlig assistans istället.

Björn: Haha, ja litegrand så blir det. Det fungerar lite som att vi är en lite större familj. Så det gäller att se till att alla får plats i bilen och det ska finnas mat till alla. Men det är inga konstigheter. Man blir van.

Hedvig: Det uppstår en tystnad och plötsligt ser jag i ögonvrån att Maritas assistent som tolkar vårt samtal i Maritas hand sitter och tecknar fastän vi är tysta.

Jag blev nyfiken på vad du säger. Jag har inte sagt något.

Björn: Hon förklarade vad du gjorde med mikrofonen. Angelica är väldigt duktig på sådana grejer. Att förklara olika saker för Marita så hon har chans att lägga till mer än bara vad vi pratar om. Lägger till lite sån information.

Marita: Nu talar hon om för mig att du ler. Då ritar hon en glad gubbe på mig. Det heter socialhaptisk kommunikation.

Hedvig: Så hon tolkar inte bara det jag säger, utan även hur jag ser ut och vad jag gör?

Marita: Ja, precis. Allt som händer och syns runtomkring också. För att få allting att bli mera levande.

Hedvig: är det okej att vi sitter och pratar om dig såhär Angelica, eller vill du själv säga något?

Angelica: Det är helt okej att prata om mig. Jag är inte här egentligen.

Hedvig: Det blir lite så att du är en person, men vi sitter och pratar om dig som om dig som att du är osynlig. Men det funkar för dig?

Angelica: Det fungerar jättebra.

Tova: Kan Angelica hjälpa mig? Det går inge bra!

Marita: Det går säkert bra. Tror du vi måste ta ut den?

Tova: Näe.

I stallet. Marita klappar häst

Marita: Du är världens finaste häst.

Tova: Angelica, mammas hjälm!

Hedvig: Vi är i stallet hos Maritas häst Lady.

Marita: Vad ser du för någonting?

Eva: Lady bajsade precis när vi satte på... Vad heter det... Svansremmen. Nu bajsar hon.

Marita: Jaså. Hon är lite nervös kanske när hon ska ut och åka. Men du Tova, kan inte du ta bort det då?

Hedvig: Hur mycket hjälper Tova dig med sånt som du inte kan?

Marita: jag har oftast assistent, men när jag och hon är själv så brukar hon hjälpa mig att hälla upp i glas och så faktiskt. Och att bära, hjälpa mig att flytta tvättlådan och sådana saker. Men inte speciellt mycket mer. Jag vill inte kräva mer av henne än ett barn som har föräldrar som klarar sig själv.

Tova: Nu bajsar hon igen.

Marita: Jaha, men ta bort det då.

Hedvig: Maritas dotter Tova är tvåspråkig, hon använder också taktilt teckenspråk för att prata med sin mamma och det var något hon lärde sig parallellt med det talade språket.

Marita: Hon började innan hon fyllde ett. Det första hon tecknade var "Hej mamma!".

Tova: Så långt jag kan minnas så har jag kunnat teckna. Men ibland om jag ska ta mammas hand och någon annan hand är nära eller om jag bara sitter här och pratar med Angelica så kan jag ta hennes hand och börja teckna automatiskt fastän mamma inte är här /skratt/

Marita: Tova hade en period då hon var liten då hon var liten. Då ville hon prompt ha min punktskriftstidning när hon skulle sova. Varje kväll tog hon tidningen och sen somnade hon med den.

Tova: Och jag hade tofflor med prickar under så man inte ska halka. Jag gick fram till mamma och gav dem till henne och sa: "Läs mamma!". Jag trodde att det var punktskrift.

/Skratt/

Marita: Ja, det var jätteroligt.

Björn: På den tiden då Tova var på förskolan så hade du inte så många assistenttimmar, så då gick du själv med hund dit och hämtade Tova. Det var bra!

Marita: Jag tänker på några barn som lärde sig sina namn och sen brukade de komma framspringande när jag kom med sina små händer och teckna "Hilla" - som en flicka hette. Jag minns att jag började gråta av lycka. Så lite som behövs för att man ska känna sig lycklig.

Björn: Det är en sak med dövblindheten att folk inte vågar ta kontakt. Då vet du inte att vi finns där, om vi inte... Man måste känna på varandra så att säga. Annars så vet du inte att det står en människa en par decimeter från dig om den inte tar kontakt.

Det är en sån sak som vissa personer har jättesvårt att lära sig.

Marita: Det är väldigt många som är så rädda för kroppskontakt. Det tycker jag är onödigt. Vi tar i varandra och vi talar om att man finns där genom att ta.

Hedvig: Man kanske känner sig lite påflugen om man bara kommer och tar på dig, det är väl därför man inte vågar?

Marita: Äsch... Äsch...

Signatur. P4 Dokumentär.

Gun: Du måste följa med och sen kollar vi.

Hedvig: Maritas mamma Gun har kommit från Dalarna för att hjälpa till att sätta upp nya gardiner.

Gun: Vad vill du ha?

Marita: Vi hade först i vardagsrummet... Nästan vintervita... Vad heter det? Benvita?

Gun: Bara en färg? Ljusa. Jag ska kolla.

Marita: Men det här...

Gun: Vet du, vi brukar ha blå här. Samma som soffan. Och så är det blå på vit botten.

Hedvig: Marita har inte alltid haft dövblindhet, när hon var liten kunde hon både se och höra berättar Gun.

Gun: Det började med synen och då var hon nog i 3-4 års åldern. Jag såg det ju, men det var svårt att få något gehör för det. Och vi var på 4-årskontroller och det var ingen som riktigt tog det på allvar.

Hörseln kom mycket senare, det kom i 10-årsåldern.

Hedvig: Hur märkte du att hon inte såg som andra gjorde?

Gun: Jag märkte det när jag läste böcker och så. Jag fick sätta det framför hennes ögon. Men sen var vi ute och plockade blommor en gång och det var droppen. Då kände jag att nu måste det bli något.

Då var det en som var från Norrland, Gun Forsberg hette hon. När Marita skulle plocka så kröp hon ner alldeles in på blommorna och då sa hon: "Ser du på kärringbadda?", något norrländskt uttryck kallade hon henne för hon ville krypa ända ner när hon skulle plocka blommor. Då kände jag att det måste hända något.

Då blev det en lång resa för att få gehör, de tog det inte på allvar. Sen började hon på lekis, som det hette då... Förskoleklass som det heter idag. Då kom hon hem och var ledsen, för då hade de pratat med skolsköterskan och de hade sagt att det bara var något tok... Att hon såg. Då hade hon luvat Marita... Tagit henne i håret och lyft henne från när hon kröp ner och titta. Det var hemskt måste jag säga. Men så gjorde de.

Marita: Först när jag började i skolan, så upptäckte skolsköterskan att det inte var som det skulle vara med mina ögon. Då blev jag inlagd på Falu lasarett för utredning.

Gun: Då fick jag inte vara kvar. Mellan Ludvika och Falun är det sju mil. Då fick hon ligga på en barnsal med sex sängar och jag fick inte vara kvar. Och jag tror det var femte våningen upp. Du kan tänka dig när jag skulle sätta mig i bilen och åka hem. Jag fick åka hem och sova. Det var hemskt.

Marita: När Tova var tre år bröt hon armen. Då fick bara en förälder vara kvar på sjukhuset, men jag kunde inte vara kvar själv och jag vägrade lämna henne. Så jag och Björn fick sova i samma säng. Vi fick vara kvar men det fick inte mamma och jag minns att jag låg i sängen på kvällen och mamma satt bredvid mig. Jag tyckte synd om henne och att hon skulle köra hem. Så jag låtsades som att jag sov. Sen gick hon... Då sov jag inte alls.

Gun: Hon låtsades, för hon tyckte synd om mig. Jag ville sitta kvar tills hon somna, så jag visste att hon sov. Så var det.

Hedvig: Kunde Marita leva precis som andra barn eller fanns det saker hon inte kunde göra?

Gun: Det tror jag inte. Hon gjorde allting, vi åkte slalom... Allting kan man säga. Väldigt mycket.

Jag tyckte hon skulle ha det här i bagaget med sig. På det viset blev det mycket. Vi var på språkresa i England och gjorde mycket saker. Cyklade... Grannarna på gatan, på den tiden var vi mammor hemma allihopa, tyckte att jag var gräslig som tillät något sånt. De pratade om mig mycket om hur jag kunde släppa iväg henne på en cykel.

Men om hon inte fick cykla så skulle hon aldrig ha fått uppleva det. Det var ju viktigt!

Sen så småningom när du blev lite sämre så tog de henne på pakethållaren.

Men jag var väl också orolig när du cyklade och inte såg, att du skulle köra på något.

Marita: Sen kom en period när vi började köra moppe. Jag fick också köra, tills den dagen då jag körde in i häck. Då bestämde jag mig för att det fick räcka. Jag tror jag var precis 15 år fyllda då.

Men då fick jag åka bak på kompisarnas moppe och det resulterade i en räkning som mamma och pappa fick ta hand om och en tillrättavisning av polisen. Vi fick gå sa polisen, om jag inte kunde köra.

Hedvig: Men på den tiden såg du mycket bättre än vad du gör idag antar jag?

Marita: Ja, det stämmer. Och det är jag tacksam för idag. Att jag har fått prova. Sen när man kom upp i den åldern när folk kunde ta körkort… Jag kan säga att jag alltid har gillat bilar och har varit med när mamma och pappa har kört nya bilar. Men mina kompisar lärde mig växla, så det brukade jag sköta när de körde. /skratt/

Gun: Hon fick faktiskt göra allting. Ibland kände jag, till exempel när vi gick på simkurs, att jag vände ryggen mot för jag ville inte se eftersom det kändes läskigt. Men det kändes viktigt att hon var med på allt det här.

Marita: Nu sitter du och säger att jag fick göra allt. Men rida fick jag inte göra!

Gun: Jo men till sist fick du det med. Det tog lång tid. Hon gav sig inte och det här med häst tyckte jag var läskigt. Så det smet hon iväg på. Men så småningom fick du ju häst till och med. Eller hur?

Marita: Envishet kommer man långt med!

Hedvig: Hur stolt är du över Marita?

Gun: Jättestolt. Hon är jätteduktig. Har varit hela skoltiden. Marita gick ut skolan med toppbetyg. Hon är en sån som det gått väldigt lätt för. Det tog de fasta på. Dels såg du bra ut och på rasterna stod du inte i ett hörn som alla andra synskadade barn gjorde. Hon var med sina flickkompisar där i gänget. Det var en evig dust att se hennes problem. Hon var så annorlunda mot andra synskadade barn som ofta var själva.

Hedvig: Blev Marita aldrig mobbad i skolan på grund av sitt funktionshinder?

Gun: jo, när hon kom på gymnasiet. Första året. Som tur var Marita en sån som vågar säga det. Jag glömmer det aldrig. Vi var ute och gick och hon berättade att så fort assistenten gick ut ur klassrummet så kastade de suddgummin på henne... Det var rena mobbingen.

Då hade hon kommit ifrån de här klasskamraterna som hon hade upp till högstadiet. De hade valt olika linjer.

Jag gick rakt hem på kvällen och ringde läraren. Men det blev bra sen efter mötet. Det är tuffa grejer man fick vara med om. Men visst blev det bra sen efter att vi haft mötet, eller hur?

Marita: Jo, det blev bättre sen. Men jag måste också säga att jag tror att jag på grund av att jag inte hört allting har missat mycket utav mobbingen. Självklart kände jag när de kastade suddgummin och jag märkte att de ville inte ha med mig i en del grupparbeten och så.

Men typ i kapprummet då de ropade blindstyre och sånt missade jag.

Ibland är det bra att inte höra så mycket faktiskt /skratt/

Hedvig: Jag ser att du tecknar när du pratar med Marita. När lärde du dig att teckna taktilt?

Gun: När det var klart och det var konstaterat så gick jag en dövblindtolkutbildning. På den tiden var det 10 veckor på ett år, som jag åkte till från Ludvika. Så jag är inte duktig på att teckna, men vi kan prata med varandra.

Men jag är den enda i familjen. Den enda av syskonen och alla som kan teckna med Marita. Det är ingen som varit intresserad. Det har varit jättetråkigt. Det är en sorg för både mig och Marita. Men så är det.

Marita: Jag tycker det är upp till var och ens intresse om man själv vill lära sig eller inte. Jag har flera stycken kompisar som har lärt sig. Alltså barndomsvänner. Även här i Karlstad har jag fått nya vänner de senaste åren som också har lärt sig. Det känns fint!

Men sen är det så att när jag flyttade hemifrån... Jag tror att det kanske hade varit lättare om jag lärde mig i yngre år, då jag var riktigt liten. Då hade alla i familjen blivit mer pressade tror jag.

Gun: Jag har känt nu efteråt att jag tog en stor roll i det här, som jag inte borde ha gjort. När vi var ute och reste och vi var ute på en restaurang så satt jag alltid vid Marita och pappa och bror mittemot. Ibland kan jag känna att det var mitt fel. Jag skulle ha lämnat över istället för att inta den där... Det är lite mitt dilemma egentligen att jag tar lite för stort ansvar.

Hedvig: Du har fått kämpa rätt mycket för din dotter genom hela livet, har Marita berättat.

Gun: Ja... Så har det varit... /snyftning/

Hedvig: Du blir ledsen när du pratar om det?

Gun: Ja...

Marita: Är mamma ledsen?

Gun: Nejdå, men det kommer tillbaka och man minns hur det varit. Det är inte bara vi i vår... Jag och Marita... Så är det när man har ett barn med ett funktionshinder, det är en evig kamp och det är det säkert idag också. Det har det alltid varit.

Den där kampen hela tiden att få göra det som är självklart utifrån sina förutsättningar... Så har det varit hela tiden. Det kommer du väl ihåg Marita? Det har inte varit självklart.

Marita: Det är precis så att man måste kämpa för att bevisa. Att bevisa att jag också är en människa som också kan klara av saker.

Gun: Man fick aldrig ge sig. Sen när Marita blev vuxen och flyttade så kände jag att: Jaha, nu är det hon som driver det här. Nu har jag pension!Men jag kan hjälpa till ibland om det behövs. Jag har alltid bakjour brukar jag säga, så är det alltid om man har barn med funktionshinder.

Ja alla barn egentligen - om inte någon annan kan så finns föräldrarna där. Och så ska det väl vara också.

Hedvig: När Marita berättade att du skulle bli mormor, vad tänkte du då?

Gun: Nu börjar jag grina igen, det trodde jag aldrig att jag skulle bli. Det var ett mirakel tyckte jag. Farmor var jag innan, men att jag skulle få bli mormor det var fantastiskt. Det var stort.

Hedvig: funderade du aldrig på hur det skulle gå?

Gun: nä, det tänkte nog andra runtomkring och undrade hur ska det gå? Men det visste jag att hon skulle klara. Hur hemskt det än låter för henne så löser hon det. Fastän hon får kämpa hårt för det. Men du kommer ut med huvet rätt iallafall.

Tidningspapper knycklas ihop, lucka öppnas i braskamin. Tändsticka stryks mot plån.

Hedvig: Det är mycket man kan göra fastän man inte kan se och höra inser jag efter att ha lärt känna Marita i hennes vardag. Baka, tvätta, laga mat, rida, ta hand om barn, tända en brasa. /brasa sprakar/

Marita: Om jag ser till att ha 200 saker att göra så betyder det livet fullt ut. Jag hinner inte grubbla och sitta och må dåligt. Jag tycker det bästa sättet att må bra är att ta för sig och göra saker och inte ligga och slöa.

Björn: Jag vill gärna ligga och slöa litegrann i alla fall.

/Skratt/

Hedvig: Är ni oroliga ibland att man måste dra ner på personlig assistans, det är ett beslut som andra faktiskt tar?

Björn: Det känns svårt eftersom det betyder så mycket för våran familj att vi har assistansen, om man skulle ta bort den skulle det bli ett helt annat liv.

Man funderar ibland men det är...

Marita: Tyvärr är det så att om man har funktionshinder och är beroende så måste man genomgå sådana förbaskade omprövningar och det spelar ingen roll om man har en bestående sjukdom som aldrig kommer bli bättre - utan snarare tvärtom sämre. Det är inte alls roligt näe...

Björn: Sist de gjorde en provning så var det oroligt. Du har haft assistans sen den lagen kom, men sen plötsligt skulle du inte få något mer överhuvudtaget. Och sen skulle du få litegrann och det är en massa bedömningar som de gör.

Du fick sen överklaga och fick rätt till många fler timmar. Tyvärr är det så att man måste vara stark och man måste klara av att våga överklaga. Det känns så godtyckligt systemet.

Det är det som är det obehagligt i det. Att man inte kan lita riktigt på det och man vet inte hur länge det håller.

Marita: Men att oroa sig för såna saker, jag försöker tänka att det är slöseri på energi. Man behöver energin till så mycket annat. Mitt motto är att aldrig någonsin ge upp. Allting är möjligt bara jag får göra det på mina egna villkor.

Hedvig: Ni har lyssnat på P4 Dokumentären "Att leva med dövblindhet". Vill ni se bilder på Marita och hennes häst Lady gå in på vår hemsida sverigesradio.se. Jag som gjorde programmet heter Hedvig Nilsson.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".