VM i kattkurrning
Nu har vi haft kattungar i ett par månader och det känns som om vi haft dom för alltid. Dom är en helt naturlig del av våra liv och tillför så mycket gullighet i familjen. Alla älskar dom små liven. Och kattungarna älskar alla tillbaka. Väldigt kärvänliga är dom. Nästan för kärvänliga, faktiskt.
Någonstans kring 3-tiden på nätterna kommer den svartvite prinsen Pelle på besök. Han börjar på Lenas sida, han kråmar sig och trycker sig och purrar upp sig och vrider sig och har sig. Sen förflyttar han sig mellan oss i sängen. Och kurrar. Han kurrar! Om det fanns ett världsmästerskap i kattkurrning skulle Pelle vinna lätt. Han inte bara kurrar länge, i flera timmar, nej, han kurrar framförallt extremt högt. Här snackar vi över 100 decibel.
Tänk er själva att ni ligger och sussar så sött och drömmer vackra drömmar. Sen, mitt i natten, så kommer en mjuklurvig fyrfotad gräsklippare upp i sängen och drar igång maskineriet. Pömsning störs lite av att ha en halvtaskigt servad Briggs & Stratton-motor med oregelbunden gång en knapp decimeter från trumhinnan. Det inverkar lätt menligt på nattsömnen. Men, vad ska man göra då? Det är det värt. Dom är ju så gulliga. Det får man leva med. Ja, såtillvida att det inte finns någon kattkunnig professor Baltazar som råkar läsa det här just nu, och kanske har en uppfinning på gång hur man sätter en ljuddämpare på en kurrande kissemisse.
