Att snacka i nattmössan
Jag tycker verkligen om att åka tåg. Det är så skönt, så harmoniskt och så tryggt. Man bara sitter och låter sig bli transporterad. Från punkt a till punkt b med eventuella stopp däremellan.
Kanske ett byte i Mjölby eller en paus i Lessebo eller varför inte en bensträckare i Hallsberg. Man får en chans att blodcirkulera kroppen. Kanske hinner man med en pizza i Avesta eller köpa en räkbaguette i Herrljunga.
I Skövde kan du klippa dig för en dryg hundring om du har 40 minuter över. På Göteborgs central fixar du en pocketbok, färskpressad apelsinjuice och 3 dvd-filmer "for the price of one" på mindre än en kvart. Stockholms central är Stockholms central – där står man bara och blegar på folk.
Det är nöje nog.Som ni förstår, jag tycker om att åka tåg. Det enda jag är lite rädd för, det är att somna in under resan. Ja, jag vet, många tycker det är det bästa med det hela men inte jag. Jag vill inte förlora kontrollen, liksom.
Vill inte att folk ska sitta och titta på mig när jag halvsnarkar med öppen käft och en lätt salivsträng i mungipan, eller höra mig prata i sömnen. Det blir för nära, för intimt. Jag vill inte ens att min fru ska se mig sån och ännu mindre totala främlingar. När jag ser någon som helt tappat hakan får jag lust att smyga mig fram och med det mjukaste finger lyfta upp underkäken så den får kontakt med överkäken. En harmlös medmänsklig munstängning.
Om jag mot förmodan inte klarar av att hålla mig vaken, ja, då är jag förberedd. Jag har med mig en huva med hål för ögon och mun, som jag sytt av ett örngott. Den drar jag över huvudet som sovskydd när John Blund kallar. Väldigt praktiskt är den. Hindrar insyn och dämpar sovsnacket. Funderar på att ta patent på min produkt. Min fru tycker den är lätt anstötlig men jag gillar den. Varför? Jo,ingen stör nämligen någon som sover i en ku klux klanluva.
