Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

David Myhr

Publicerat onsdag 2 maj 2012 kl 15.42
Lyssna på David Myhr:. Take me back
(4:01 min)

David Myhr inledde sin bana i kultbandet The Merrymakers som förblev en ganska väl bevarad hemlighet i det svenska musiklivet, men hade hängivna fans över hela världen.

Historien tar sin början i Piteå, där den unge David fick en pianolärare som, ovanligt nog, uppmuntrade eget improviserande och harmoniserande. ”Jag var fri att prova mig fram. Plötsligt hade jag nycklarna till att ta ut låtar och skriva låtar, i stället för att bara reproducera dem från skrivna noter”, minns han.

Den stora passionen uppstod när David upptäckte The Beatles musik ”…och det är ju där jag skiljer mig från alla popmusiker i historien från 1964 och framåt, som ju aldrig nämner dem som en tidig inspiration” ler Myhr ironiskt. Men eftersom han inte var med när det begav sig, sörjde han John Lennon ensam på sitt pojkrum och upplevde sin personliga Beatlemania under 80-talet, när andra valde mellan heavy metal och syntpop. ”Men The Beatles är nästan en genre i sig, för deras sjuåriga karriär som albumband täckte så mycket”.

Skillnaden mellan David och diverse epigoner i genren är att han med åren kommit att lämna ett alldeles eget fingeravtryck på de låtar han skriver. Traditionen är tydlig – men även identiteten. Men det tog sin tid.

I hans hemstad var det blues och boogie som gällde men i 18-årsåldern insåg han att det var popmusik som var grejen. En tidig upplaga av The Merrymakers bestod av fyra sångare, låtskrivare och frontfigurer. ”Lite som norra Sveriges Traveling Wilburys men utan tidigare individuella framgångar. Eller senare, för den delen”, skrattar han självironiskt.

Gruppen gjorde en demo, ”Andrew’s Store”, som var så genomarbetad att den omedelbart gav skivkontrakt på Ola Håkanssons då nystartade Stockholm Records. Singeln väckte stor uppmärksamhet men de blev ”droppade” till förmån för ett ”yngre” band – The Cardigans. ”Alltför gamla – vid 23 års ålder!” minns han förundrat.

The Merrymakers trimmade ner sättningen till en trio och spelade in sitt debutalbum No Sleep ’til Famous. ”Vi gjorde allt själva och resultatet var en perfektionistisk popplatta med bra låtar, men få tecken på mänskligt liv. Varje trumslag programmerades separat och det var omöjligt att hitta ett ställe där två personer spelade samtidigt. Dessutom ville vi skriva glada låtar med hookar under en tid då det var shoegazing och svårmod som gällde”.

Däremot läste de att popband från norra Sverige med 60-talsrötter var framgångsrika i Japan. ”Vi insåg att det pågick något som vi borde vara en del av”. När The Merrymakers, som ett av de första svenska banden, skapade en egen hemsida visade det sig dessutom att de hade sina fans ute i världen. Ett av dem var Andy Sturmer, sångare och trummis i amerikanska Jellyfish, som var ett av The Merrymakers största favoritband, om inte det största ”i modern tid”. En dag kom det ett e-mail: ”Kan jag få tag på er musik här i San Francisco?” Det var signerat ”Andy Jelly”. Andy blev snabbt en vän och hjälpte till med kontakter.

The Merrymakers sålde över 100 000 plattor i Japan, där låten ”Monument Of Me” (med David på leadsång) blev en monumental radiohit och var snart eftertraktade låtskrivare åt en rad japanska popstjärnor. ”Det var kul att se den japanska effektiviteten på nära håll. Vi var där ett antal gånger och såg hur alla jobbade åt samma håll tills respektive mål var uppnått.”

Andy Sturmer förslog därefter ett samarbete. Det resulterade i att han var både trummis och medproducent på The Merrymakers andra album Bubblegun, ett i alla avseenden bättre album än debuten och än i dag en mycket respekterad platta i powerpopkretsar.

Bland många guldkorn från den plattan kan nämnas exempelvis ”April’s Fool” med David bakom sångmikrofonen. En låt som de för övrigt skrev ihop med Sturmer. Genom denne fick de förstås också många hisnande anekdoter om Jellyfish och deras olika samarbeten med exempelvis Brian Wilson och Ringo Starr.

Amerikanskt skivkontrakt och ett antal spelningar i det stora landet i väst följde och gruppen spelades mycket på collegeradio. Men precis när albumet börjat ta fart blev bolaget uppköpt och albumet hamnade i limbo. Ett klassiskt slut på en lovande USA-lansering.

The Merrymakers var nu en duo bestående av Anders Hellgren och David Myhr och en studio byggdes hemma i Stockholm. ”I stället för att fokusera på låtskrivande satsade vi på studiobyggande och att producera och skriva för andra. Under tiden började branschen gå sämre. Vi upptäckte andra saker i livet, som att bilda familj, och hittade alternativa försörjningssätt, exempelvis att undervisa i musikproduktion”.

Långsamt hade David och Anders kommit till insikt om att de inte tog fram det bästa ur varandra. ”I stället för att inspirera så dämpade vi varandras entusiasm. Jag presenterade en mängd låtar som jag var stolt över, men inget föll honom riktigt i smaken”. De insåg att det var dags att gå skilda vägar, vilket båda upplevde som en befrielse. De sålde studion och tog en gravöl på södermalmskrogen Pelikan och så var The Merrymakers saga all.

NYA ALBUMET

När The Merrymakers väl bestämt sig för att gå åt varsitt håll insåg David plötsligt att han satt på tillräckligt många starka låtar för ett soloalbum. Och han insåg att han nu kunde spela in det med vem han ville.

”Vi hade varit väldigt fixerade vid att göra allt själva. Nu kunde jag kontakta vem som helst utan att behöva konsultera någon annan, följa mina spontana infall och impulser.”
Andreas Dahlbäck föll för Davids gedigna poplåtar och anmälde intresse för att stå för studio och spela trummor och blev med tiden allt mer involverad som medproducent.

Anders Pettersson (The Deportees, The Perishers) kom med på gitarr och Rikard Lidhamn (Oh Laura) på bas. Allt gick fort, lätt och var inspirerande – och inspelningarna fick precis den organiska känsla som The Merrymakers hade saknat.

Drivna musiker. Välskrivna låtar, till bredden fyllda med det David Myhr brinner mest för: Melodier. ”Jag insåg att det inte behöver vara så komplicerat. En bra är en bra låt och den kan göras på tusen sätt. Vi valde ett”.

Sedan har upphovsmannen i lugn och ro arbetat fram körarrangemang och adderat snygga detaljer på keyboard och gitarr. ”Det är skönt att veta att inget putsande kan förstöra det liv – och det lir – som finns i grunden. Det här är människor som spelar tillsammans. Det som kallas ”performance”, som vi saknar ett bra svenskt ord för.

David fick också hjälp av en annan amerikansk pophjälte. Michael Holt från Sverigevännerna The Mommyheads medverkar på albumet. ”Michael spelar bland annat Wurlitzerpiano på albumets förstasingel. Även där gick allt lekfullt och lätt. Sedan lagade han chicken fajitas till mig och min fru”.

Viss texthjälp har David fått från sin gamle piteåvän Andreas Mattsson, som vi minns från Popsicle och som numera är låtskrivare, producent och har en solokarriär i eget namn. Även Peter Morén från Peter Bjorn & John har bidragit. Resultatet är ett genuint, livsbejakande popalbum som förenar det bästa ur pophistorien med Davids personliga ton till något som kommer att låta lika bra om tio år.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".