Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Pausfågeln. Lyssna på fåglar och samtal kring dem.
(0:45 min)
Storskrake (Mergus merganser)
Ljudklippet är från avsnittet
27 januari 2011 kl 18:00
Publicerat måndag 23 mars 2009 kl 17.00
Storskrake (Mergus merganser) Foto: Jesmond Dene
1 av 2
Storskrake (Mergus merganser) Foto: Jesmond Dene
2 av 2

Av denna P2-fågels svenska namn framgår att den är störst bland de sina, det vill säga bland de fåglar som fått senare ledet i sina namn efter de knarrande, skrapande lätena. Storskraken är större än en gräsand och det latinska namnet, Mergus merganser, kan översättas ungefär ”dykande gås”.

Skickliga dykare är verkligen skrakarna. Deras ögon har speciella egenskaper som ger god sikt under vattnet och näbbarna är försedda med en hake i spetsen och taggar längs kanterna. Detta gör skrakarna till veritabla storfiskare.

Fisket bedrivs under senhösten på ett ganska märkligt sätt. Stora flockar på upp till tusentals individer samlas i havsvikar och större insjöar där de driver fiskstim inåt land där fångsten går lättare. ”Det bullrar som från en ångbåt vid sådana notdragningar” skriver Erik Rosenberg i Fåglar i Sverige. Den här fiskemetoden har också gett upphov till folkliga benämningar som fiskand, drivfågel, körfågel, vrakfågel. Honan kallas ofta skräcka.

Storskraken häckar i hela landet utom längst i söder tidigt om våren. Redan i mars kan det hända att honan lägger sina många ägg, ofta tolv stycken, och eftersom ibland två honor värper i samma bohåla kan det bli än fler ungar som så småningom får ta språnget till marken och följa den lockande modern till närmaste vatten.

Parbildningen börjar under vintern med olika ceremonier. Under de kallaste månaderna håller storskrakarna till längs kusterna i söder. En del fåglar kan flytta ända ner till Medelhavet, medan andra stannar vid öppna vatten som Stockholms ström, där många storskrakar övervintrar.

Den karaktäristiska näbbformen med haken i spetsen är ett gott kännetecken. Hanen är i praktdräkt vit på sidorna med grönsvart huvud och svartmönstrad rygg. Honan har utstående, tofslika nackfjädrar, gråbrunspräcklig rygg och brunt huvud.

(Mergus merganser)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".