Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Pausfågeln. Lyssna på fåglar och samtal kring dem.
(0:49 min)
Stenskvätta (Oenanthe oenanthe)
Ljudklippet är från avsnittet
21 april 2009 kl 12:00
Publicerat måndag 23 mars 2009 kl 18.06
Stenskvätta (Oenanthe oenanthe) Foto: Philippe Kurlapski
1 av 2
Stenskvätta (Oenanthe oenanthe) Foto: Philippe Kurlapski

Stenskvättan kommer till Sverige ett stycke in i april och är ett säkert vårtecken, liksom sädesärlan, som brukar vara någon vecka tidigare, och i gamla tider en signal för vårbrukets start. I den gamla bondepraktikan hette det: ”Sädesärlan och fåraskällan, stenskvättan och sädesskäppan följas åt.”

En nutida poet kan få helt andra associationer till stenskvättans beteende. Erik Yvell skriver i sin diktsamling Fåglar: ”Bugar som en narr vid ett franskt hov./ Sticker iväg i smårusher/ - som vänsterinnern Sune Engberg/ på Brages storhetstid på 50-talet...”.

Fast egentligen är nigande lika mycket som bugningar karaktäristiska för denna fågel. Man ser den ofta sitta på en sten i sådan öppen, stenrik mark som den älskar, och niga upprepade gånger, ett knixande som signalerar att den strax skall flyga iväg. När den lyfter syns den vita övergumpen och stjärtbasen tydligt, för övrigt är stenskvättan vackert, blekt brungul och askgrå med mörka vingar. I sina ”smårusher” jagar den flugor och andra insekter.

Namnet syftar på fågelns beroende av stenrösen där den ofta gömmer sitt bo med 6-7 ägg. ”Varhelst det finns ett stenröse i något så när öppen mark är hon allestädes närvarande, såväl i kulturbygden som i ödemarken” skriver Erik Rosenberg i Fåglar i Sverige. Omkring en halv miljon par finns i vårt land, ända upp till kalfjällen.

Benämningen ”skvätta” förmodas komma av att fågeln skvätter spillning på stenhällarna, men det kan också ha att göra med dess ”sprittande” rörelsemönster. Förleden ”sten” kan förutom biotopen också anspela på varningslätet, ett hårt smackande som låter som om man slog ihop två små stenar. Irländarna kallade, enligt Tillhagen, stenskvättan för ”stenhammaren” och förknippade lätet med övernaturliga väsen som ansågs hålla till i ödsliga ruiner och borgar.

I Sverige har stenskvättan varit välkänd och omtyckt. De flesta lokala namnen inleds med ”sten”: stenskit, stensmätt, stensmacka, stengölp, stenjulpa, stenskörtare. Sången brukar beskrivas som ”explosiv”, ett snabbt knirkande kvittrande som hanen särskilt låter höra om natten. Den kan då också fläta in härmningar av andra fåglars läten. Ungarna har ett surrande läte.

I september drar stenskvättorna söderut för att tillbringa vinterhalvåret i nordvästra Afrika.

(Oenanthe oenanthe)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".