Pärluggla

Pärluggla Fotot: Wikipedia

Det svenska namnet på denna vår näst minsta uggla (av traststorlek) kommer av de vita fläckar som den brungråa, yviga fjäderdräkten är beströdd med. Det latinska Aegolius betyder helt enkelt uggla - funereus syftar på begravning och död.

Publicerat lördag 18 april 2009 kl 16:49

På engelska och franska kallas arten ”Tengmalms uggla” efter den svenske ornitologen Gustaf Tengmalm som verkade på 1700-talet. Alla ugglors läten har av gammalt tolkats som illabådande varsel och förbindelse med mörkrets makter. I svensk folktro har pärlugglan kallats ”vätterhund” men man har också trott att det vittljudande lätet kom från haren - därav namnen ”mäckerhare” och ”harpoppla”.

Pärlugglans revirsång hör ihop med kyliga vinternätter. Redan i februari börjar hanen signalera med stor ihärdighet, ropen kan pågå timtals utan avbrott. Pärlugglan häckar i hela landet, den är numera etablerad ända ner i Skåne.

Beståndet varierar i storlek beroende på tillgången till föda, under så kallade ”gnagarår” uppskattas det till över 20 000 par. Under sådana år blir också kullen större, det kan variera mellan fyra ägg ett ”magert” år upp till tio när det är gott om mat.

Granskogen är pärlugglans favoritbiotop, men den kan också häcka i blandskog. För häckningen är pärlugglan beroende av trädhåligheter, främst utnyttjas gamla spillkråkehål.

Numera placeras allt fler holkar ut och accepteras gärna. På sommarnätterna hör man ungarnas kvidande hungerläten. Dagarna tillbringas i en gran eller buske och om ugglan upptäcks av småfåglar slår de högljutt larm. I södra delen av landet är det vanligt att hanen uppehåller reviret året runt, medan nordliga ugglor är mer rörliga. En viss utvandring förekommer när födotillgången är klen.

(Aegolius funereus)

Skriv ut

Nyckelord

Fåglar A-Ö

Dela