Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Radio och TV nonstop i 144 timmar för att samla in pengar till Radiohjälpen och människor på flykt.

Margareta Svenssons minnen från flyktingläger

Publicerat fredag 12 december 2008 kl 14.03
1 av 2
2 av 2

Hur är det att besöka ett flyktingläger? Jag får den frågan ibland. 

Det är... tragiskt, oroande, ibland generande. Men naturligtvis är det inte hälften så svårt för mig som journalist som bara är där på besök och snart kan åka därifrån, som det är för dem som har förlorat allt och som inte har någon annanstans att ta vägen. 

Några bilder dröjer sig kvar.  

I Kenya; en lärarinna i vit nytvättad blus. Hon hade ett eget barn och tog hand om ytterligare ett, vars föräldrar var långt därifrån och inte kunde resa på grund av oroligheterna. 

På andra platser; kvinnor med nyfödda barn, som har tvingats föda barnen utomhus, eller på några filtar i ett tält. Andra små barn, med matta blickar, ofta hostande. 

Människor som blivit hänvisade plats på en leråker under regnperioden där det regnar in och golvet i tälten blir till en lerig sörja. Människor som sover tätt tillsammans på liten yta, som delar på vad helst de kan hitta att äta; två portioner bönor som ska räcka till upp till åtta personer. 

Arga, upprörda människor som är missnöjda med bristen på hjälp och bristen på säkerhet i lägren. Människor som en gång i tiden levde gott eller åtminstone var självförsörjande, som nu har förlorat allt de ägde och drivits iväg - som hundar. Och som är oroliga för att deras barn ska växa upp i flyktingläger och missa viktig tid i skolan.

Hungriga människor som hoppas att jag med mitt vita ansikte ska vara där för att hjälpa dem. Och det är nästan det svåraste. Efter att jag har lyssnat på deras historier, ställt frågor, bett dem förklara en gång till, spelat in samtal och ibland tagit bilder - då är jag färdig med mitt uppdrag och säger ”tack”. 

Ofta möts jag då av snopna miner. ”Nu har vi berättat, nu är det din tur, vad kan du hjälpa oss med?”, är deras motfråga till mig. 

Men jag kan ju inte det. Jag är bara en förmedlare av deras röster i världen. För att någon annan kanske ska höra och reagera. För att världen ska bli lite mindre  - så att svensken på andra sidan jordklotet ska känna att flyktingarnas öde i Kongo eller Kenya angår dem. 

Ibland blir jag generad - över att jag är så onyttig och inte kan ge dem den hjälp de behöver, över att jag slösar deras tid och bara återberättar en bråkdel av vad de berättar för mig.

För det allra mesta dröjer sig en varm - men orolig känsla kvar efter mötena. Orolig för att det ibland känns så hopplöst. För att det tycks saknas politisk vilja att förändra situationen en gång för alla. Många av flyktingarna kommer att dö i flyktingläger. Men ingen ska behöva bo så. Alla är värda ett bättre öde och värda att bli lyssnade på.  

Varm för att jag möter många människor där som kämpar, som delar med sig av det lilla de har till sin granne och som vill berätta om sina personliga öden - med en förhoppning om förändring, förstås. 

När jag besökte ett flyktingläger i Kenya för en tid sen så dröjde jag mig kvar för att fånga lite miljöljud med min bandspelare. Och det började regna. 

Det duggade bara och jag stod kvar med bandspelaren i några minuter, när en kvinna kallade på mig. Hon stod vid ingången till sitt tält och frågade om jag ville komma in för att slippa bli blöt.

Så mycket vänlighet och omtänksamhet, trots så stor misär. 

Margareta Svensson, Afrikakorrespondent SR Johannesburg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".