Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..

Kuba - ett steg framåt och två steg bakåt....eller?

Publicerat fredag 6 mars 2009 kl 21.43

Jag ringer och mailar till Havanna, Pinar del Rio, Cardenas och Santiago för att försöka greppa vad det egentligen är som händer på Kuba. Men ingen vet - alla är lika förvirrade. Hittills rör det sig om ett drama i tre akter över lika många dagar:

:

Akt 1: Raul Castro genomför en överaskande och radikal regeringsombildning - fyra ministerier slås ihop, elva ministrar får gå, bland dem Kubas, vid sidan av bröderna Castro, mest kända politiker; utrikesministern Felipe Pérez Roque och Carlos Lage som fungerat som en slags premiärminister de senaste 15 åren. De två har också, mer än några andra, betraktats som ”Fidel Castros pojkar” och har sen Fidel drog sig tillbaka för två och ett halvt år sen ofta tom beskrivits som möjliga arvtagare. Lysande representanter för ”den andra” och ”tredje” generationen.

Att de nu sparkas tolkas som att Raul nu - äntligen - på allvar tagit över makten från storebror Fidel och att den nya regeringen är det verktyg han behöver för att kunna genomföra de reformer han tidigare utlovat, men inte kunnat förverklig, bl a pga av Fidels och hans torpeders motstånd.

Den nye utrikesministern är också ung, har bott elva år i New York, talar flytande engelska och kan USA som få andra kubaner. Bättre guide i det nya landskap av möjligheter som Obama väntas innebära är svårt att tänka sig.

Flera andra nya ministrar, fr a inom det ekonomiska området, kommer från armén och tillhör Rauls generation. Men armén är den institution på Kuba som har störst erfarenhet av företagande och av internationella ekonomiska relationer. Få på Kuba vet så mycket om den globala kapitalismen som de generaler som stått bakom uppbygget av turistindustrin. Här finns kapacitet att formulera de ekonomiska reformer Kuba behöver.

Men dagen därpå inleds en ny akt.

Akt 2: Fidel Castro publicerar en ”reflektion” i vilken han helt stödjer regeringsombildningen. Han säger också att han konsulterats i alla detaljer. Och, till allas förvåning, tar han bryskt avstånd från sina två protegéer, Lage och Pérez Roque, som han säger har förförts av maktens honung, ansatts av egna maktambitioner och intagit en ovärdig roll. Och att de därtill fyllt ”den yttre fienden” med illussioner.

Ett kryptiskt budskap som ger upphov till obehagliga associationer: Varje gång som någon, under de 50 år som gått sen revolutionens seger, erövrat egen lyskraft, så har han eller hon försvunnit. På det ena eller andra sättet. Att ha varit ”Fidels lärljunge” har inte varit till någon hjälp. Snarare tvärtom. Fråga Robertico Robaina, den förrförre utrikesministern, ett stjärnskott, uppskjutet av Fidel, som nu hankar sig fram genom att försöka sälja sina målningar till de diplomater i Havanna som fortfarande minns vem han en gång var.

Är det det som har hänt nu? Att Lage och Pérez Roque fått allt för mycket lyskraft, för mycket av egen identitet? Så mycket att de börjat framföra egna åsikter? Som Robaina gjorde.

Fidels ”reflektion” är, hur som helst en rungande dementi på påståendet att han nu skulle vara ute ur leken. Eller....är det kanske så att han offrar sina trognaste vapendragare just för att inte själv bli offrad?

Frågan hänger i luften. Mina vänner på Kuba vet inte vad de ska tro. Men förvirringen påverkar ändå inte de förhoppningar om reformer som fötts under akt 1.

Men så kommer en ny akt. Och förhoppningarna krackelerar.

Akt 3: Kommunistpartiets dagstidning Granma publicerar fotokopior av brev som Carlos Lage och Felipe Pérez Roque skrivit till Raul Castro. Breven är korta och påtagligt lika. De två tidigare stjärnministrarna erkänner att de begått ”misstag”. De skriver bägge att den kritik som framförts på ett politbyråmöte som hållits vid ett oklart tillfälle är djupgående och korrekt. De tar bägge på sig allt ansvar. Som en konsekvens av ”misstagen” avsäger de sig alla uppdrag i regering, stat och parti. De är inte längre värdiga att vara medlemmar i kommunistpartiet. Samtidigt försäkrar de både Raul och Fidel sin obrytbara lojalitet.

Vilka ”misstag” de begått sägs inte. Vad politbyråns djupgående kritik handlat om sägs inte. Det sägs inte ens när politbyråns möte hållits. Självkritik av det här slaget har förekommit tidigare, alla känner igen den och alla vet att efter självkritik av detta slag brukar mörka tider följa.

Efter akt 1 trodde alla mina vänner på Kuba att nästa steg skulle vara reformer i riktning mot en mer öppen, mer marknadsanpassad ekonomi. Och samtidigt islossning i förhållande till USA. Det var den förändringens vind Raul Castro utlovat och som alla väntade på. Inget systemskifte, men ändå en förändring.

Efter akt 3 har det hoppet raserats. Vem vågar tro på reformer när det samtidigt pågår en stalinistisk häxprocess.

Eller kommer här en akt 4, där sanningen i all dess nakenhet kommer att presenteras? Det vore i så fall det verkliga beviset på att förändringens vind börjat blåsa på Kuba....Hoppas kan man ju, säger mina vänner på telefon, men deras röster låter allt annat än hoppfulla.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".