Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..

Chatta med korrespondenterna del 2

Publicerat måndag 9 mars 2009 kl 09.36

Hur är det egentligen att rapportera från ett krigshärjat land och längtar man inte tillbaka till gamla trygga Sverige? Det är några av de frågor som utrikeskorrespondenterna och utrikeschefen svarade på när publiken ställde sina frågor.

Här är del 2 på chatten:

Wivie Dahlberg:Vad ägnar sig expresident Bush åt?
Daniel Alling:Hej Wivie, han ägnar sig just nu åt att bygga upp sitt presidentbibliotek som ska ligga på ett universitetsområde i staden Dallas, Texas. Där ska hans presidentgärning sammanfattas, tidigare presidenter har också såna instutitioner. Sen ska han också skriva en bok i vilken han ska ge sin egen syn på vissa kontroversiella beslut som han fattade som president. Han har sagt att han vill förklara varför han gjorde som han gjorde och vilket läge landet var i när vissa av dessa beslut fattades. Det kan bli intressant läsning. I övrigt bor han dels i Dallas och dels på sin ranch i den lilla staden Crawford i Texas.
Peter Jansson:Om det är krig och man blir rädd, kan man åka hem då?
Christina Gustafsson:Hej Peter, om man blir riktigt, riktigt rädd så att det inte går att rapportera längre då ska man åka hem men man blir faktiskt alltid rädd i ett krigsområde, eftersom man kan råka befinna sig på ”fel” plats när något händer. Däremot är det så att så länge det känns viktigare att berätta vad som händer än att dra därifrån så ska man stanna!
Linnea:Hur fri är man som journalist i Kina? Får man åka vart som helst? Hur tacklar du det?
Hanna Sahlberg:Just nu i dagarna när Tibet är så aktuellt är det problematiskt att tibetanska områden stängts för utlänningar och journalister. Annars har många av resriktionerna lättat, jämfört med för bara tio eller tjugo år sedan. Förra året kom enya regler från kinesiska UD som säger att utländska journalister inte längre behöver fråga om tillstånd för att rapportera utanför sin stationeringsort (i mitt fall Beijing.) Det är bra att det ändrats - de gamla reglerna struntade jag oftast i i alla fall eftersom man kunde få vänta länge och sen få avslag. Det som alltid gällt och fortfarande gäller är att vara mycket diskret och inte väcka lokala myndigheters misstanke innan man är klar med sina intervjuer ifall det är ett känsligt ämne eller en känslig region. Tibet och Xinjiang och även Inre Mongoliet som har aktiva självständighetsrörelser är de ställen som man alltid får passa sig på för att inte få polisen på sig eller ställa till det för sina källor.
Blomman:Berätta kort om en händelse du stött på i ditt arbete du aldrig kommer att glömma.
Fredrik Wadström:Jag träffade en kvinna i den georgiska staden Gori i november förra året. Hon visade sin tomma lägenhet i sitt återuppbyggda hyreshus. Alla familjens möbler och personliga saker hade brunnit upp i de ryska bombräderna under Sydossetien-konflikten. Jag tyckte att hon verkade så glad och lättsam och tänkte att det är fantastiskt hur snabbt en människa kan komma över så traumatiska händelser. Då berättade hennes mamma att dottern gick på tunga mediciner för att hon varit med och burit undan kroppsdelar från grannar som omkommit under bombräderna. Kvinnan var inte glad, hon var drogad.
Blomman:Berätta kort om en händelse du stött på i ditt arbete du aldrig kommer att glömma.
Per Eurenius:Tack och lov är min förmåga att förtränga god. Det är omöjligt att säja vad jag aldrig kommer att glömma. Kanske när kaffeautomanten på Ekot var trasig en dag... Nä skämt åsido, man är med om många konstiga saker i jobbet. Stort och smått. Man träffar många makthavare också och ser att de är av kött och blod. Du ville väl hära nån saftig anekdot. Kanske någon av mina kollegor har nån...
Layla:Ja, hur är det egentligen att rapportera från ett krigshärjat område?
Margareta Svensson:Det kan vara obehagligt, men också spännande - även om det kan låta konstigt. Det känns viktigt att rapportera från såna områden också - och i mitt fall pratar jag om t ex Goma i Kongo där jag var under tiden som vapenvila rådde. Men spänningarna som fanns där gick nästan att ta på, så man rör sig med en viss försiktigthet. Samtidigt får man vara fullt medveten om att de flesta andra, som bor där ju inte har nåt val utan att befinna sig där de är. Därför känns också journalisters närvaro motiverad.
kim:Hur hinner ni kontrollera all fakta som ni refererar till eller delar ni material sin i mellan?
Hanna Sahlberg:Är det snabba ryck får man försöka att hålla sig till källor som oftast är pålitliga, och till det man redan vet stämmer. När det finns mer tid hinner man gräva på många håll, och kontrollera mera uppseendeväckanda fakta. Då och då tipsar vi korrar varandra eller gör reportage ihop när det passar ämnesmässigt.
Blomman:Berätta kort om en händelse du stött på i ditt arbete du aldrig kommer att glömma.
Lars Palmgren:Just nu är jag på till El Salvador. Och där var jag på 80-talet med om händelse jag aldrig kommer att glömma. Det var under åren av krig. Jag vandrade med gerillan och kom som första journalist till en liten by som hette El Mozote, där alla innevånare - utom en kvinna - strax innan hade dödats i en massaker genomförd av ett av arméns elitförband. De surrande flugorna, de stelnade kropparna och den överlevande kvinnans osammanhängande försök att berätta vad som hänt kommer jag aldrig att glömma.
Wivie Dahlberg:Måste man inte vara mycket tekniskt kunnig som korrespondent. Hemma har man väl hjälp av ljudtekniker och datakunnigt folk, men ensam utomlands ... Hur bär man sig åt?
Margareta Svensson:Jo, det är så klart bra att vara tekniskt kunnig, att kunna göra vissa felsökningar när internet inte fungerar till exempel.. Men vi har också tillgång till teknikjour dygnet runt - så vi kan fortfarande få hjälp från tekniker hemifrån.
Kenneth:Blir det aldrig ensamt?
Nils Horner:Hej Kenneth, det kan det absolut bli ibland. Nöjeslivet t ex här i Islamabad är inte lysande. Så det är tur att man i regel har fullt upp med arbete att fylla tiden med!
Nils Horner:Hej Kenneth, det kan det absolut bli ibland. Nöjeslivet t ex här i Islamabad är inte lysande. Så det är tur att man i regel har fullt upp med arbete att fylla tiden med!
Kenneth:Blir det aldrig ensamt?
Margareta Svensson:Ibland. Men på de flesta platser finns kollegor. När man bevakar större nyhetshändelser så kan man vara ganska säker på att träffa andra kollegor, som man till och med kan samarbeta med. Lite grann så är det en ensam livsstil som man får acceptera, men man kan också se till att skaffa sig nätverk av kollegor och andra människor på de platser där man jobabr.
Kenneth:Blir det aldrig ensamt?
Fredrik Wadström:Journalistik i sig kan vara väldigt ensamt och korrespondentjobbet är den extrema varianten. Man måste gilla att vara ensam. Även om vi träffar folk från morgon till kväll och gör intervjuer när vi är på resor sitter vi till slut på hotellrummet i vår ensamhet och redigerar reportagen. Det gäller att kunna umgås med sitt material och att ta varje chans att ta en paus och prata med en kollega som plötsligt dyker upp.
Layla:Ja, hur är det egentligen att rapportera från ett krigshärjat område?
Christer Fridén:Hej! Man måste först och främst tänka på att vara försiktig. Inte minst när man har tolk eller andra medhjälpare med sig vars säkerhet man samtidigt har ansvar för. Som radioreporter behöver man ju inte på samma sätt som till exempel fotografer befinna sig i själva frontlinjen. Man ser och hör mycket också på lite avstånd. Sedan är det ju så att det är ganska lätt, om man får uttrycka det så, att rapportera från sådana områden. Det finns ofta så mycker att berätta. Det svåraste är att hantera allt lidande man ser. Ibland känns det fel att avskärma sig från det, men man måste för att klara sin uppgift.
Sture:Ungefär hur mycket gör en utlandskorre på eget initiativ och hur mycket styrs av hemmaredaktionen?
Christina Gustafsson:Det är rätt olika mellan personer och bevakningsområden - men även om en del uppslag och idéer kommer här hemifrån så är det korrespondenten som sedan sätter färgen, som bestämmer HUR det ska göras, som vet bäst var exemplen finns så i stort sett är det korrespondenterna som sätter sin egen agenda.
viktor:Vad är det bästa respektive sämsta med att vara korre?
Christer Fridén:Hej Viktor! Det bästa är nog att man får vara med om så mycket inom så många områden. Alla dagar är olika. Ena dagen gör du ett inslag till matlagningsprogrammet Meny, den andra rapporterar du om upplopp i Riga till Ekot, den tredje intervjuar du president Tarja Halonen om 200-årsminnet av skilsmässan mellan Sverige och Finland. Det sämsta är att man inte alltid hinenr göra allt man borde. Tycker Christer Fridén, Nordenkorrespondent
Annika:Hur fungerar samarbetet med redaktionen hemma i Sverige? Vilka fördelar eller nackdelar finns det med att man är ensam på plats?
Daniel Alling:Hej Annika, när det gäller Ekot t ex, så har man fasta samtal varje dag om vilka nyhetshändelser man ska rapportera om från sitt område. Det gäller också en del andra program. I övrigt hör andra reaktioner av sig och kommer med önskemål om inslag som de skulle vilja höra i just sina program eller ett analyserande samtal. Alltså, vi är två i USA, det är väldigt skönt att kunna prata av sig om arbetsrelaterade saker med en kollega. I övrigt beror det lite på hur man lever. Vissa som är ute är ju singlar, andra lever med familjer. Arbetets och livets karaktär på orten man bevakar ändrar sig ju en del efter det. Fördelen kan vara att man blir mer mer flexiblen, nackdelen kan vara att man fastnar i jobbet. Men det får man se till att man inte gör. Som sagt, en och annan fest är nödvändigt, t ex!
Per Eurenius:På frågan om det aldrig blir ensamt: Jag gillar Fredrik Wadströms formulering ”Det gäller att kunna umgås med sitt material”. Faktum är att det tar väldigt mycket energi av - jag gissar - oss allihop. Frågan som maler hela tiden: Hur ska jag berätta det här? Det måste få snurra några varv i skallen innan man har klart för sig i vilken ände man ska börja och hur storyn ska byggas så att en rapport tål offentligheten. Man umgås med sitt material. Jomenvisst.
Sara:I samband med bomberna i Bombay la jag märke till att Nils Horner sa Mumbay medan studioreportrarna sa Bombay, vad är rätt och varför har Sveriges Radio inte en gemensam policy?
Nils Horner:Hej! Indiens finanshuvudstad bytte namn till Mumbai på 1990-talet, då det brittiska kolonialnamnet ersättes med det namn som redan existerade på lokala språk. I Indien är ändringen sedan flera år helt accepterad, bl a i medier. Välrldsmedier liksom nyhetsbyråer som AP och Reuters skriver också Mumbai. Ändringen avspeglas också officiellt i Sverige, på UD:s websajt t ex
Sara:I samband med bomberna i Bombay la jag märke till att Nils Horner sa Mumbay medan studioreportrarna sa Bombay, vad är rätt och varför har Sveriges Radio inte en gemensam policy?
Christina Gustafsson:Hej Sara, vi har en policy tillsammans med övriga medier i Sverige om att använda de ”gamla” ortsnamnen i Indien - i det här fallet alltså Bombay - men det ter sig alltmer obekvämt för våra korrespondenter som hela tiden rör sig i en miljö där de hinduiska namnen används - alltså Mumbai - så Nils Horner brukar använda både och - i en liten förhoppning om att vi till slut övergår till de hinduiska namnen.
Sture:Kanske en fråga till f.d. utlandskorrar: hur går det att komma hem till ett mindre glamoröst vardagsliv? Att rapportera från Sundbyberg i stället för New York?
Christer Fridén:Hej Sture! Jag måste nog erkänna att jag trodde att det inte skulle vara så lätt alla gånger. Efter några år i Mellan Östern återvände jag till Göteborg. Men se, det gick riktigt bra. Det händer mycket där också. Inte bara att E6-an rasade vid Munkedal, Möndal stod under vatten långa tider och den västa stormen i mannaminne drog fram över västkusten. Det finns mycket på det lokala planet som är viktigt för invånarna där även om det inte förändrar världen. Hälsar Christer Fridén, numera Nordenkommrespondent
Isaac:Hur ofta reser du tillbaka till Sverige? Får du aldrig hemlängtan?
Per Eurenius:Hela första året i Tyskland var jag inte hemma nån gång överhuvudtaget. Från augusti till juni. Det här arbetsåret har det hittills varit en kort arbetsresa till Sthlm. Och jag längtar hem på längden och på tvären. Men jag njuter också av att vara i Tyskland. Här känner man att man är europé på ett annat sätt än hemma. Perspektiven är större, debatten rikare.
Hanna Sahlberg:Det där med ortsnamn är intressant. På radion används ”Peking” om den kinesiska huvudstaden. På dialekten de talar i provinsen Fujian säger folk ”Pekkin”, annars säger låter namnet ju som ”Bêijing” på standardkinesiskan mandarin. Jag har också lagt märke till att allt fler svenskar säger ”Beijing”. Så frågan är det ändras...
Kenneth:Hej! Jag brukar läsa era korrespondenters artiklar på sr.se/ekot och tycker att det ofta är väldigt intressanta och välgjorda reportage. Det jag saknar är mer bilder, varför fotar inte korrarna mer när de träffar intressanta människor eller besöker dramatiska platser?
Maria Eksedler:Hej Kenneth, roligt att du uppskattar vår rapportering! Jag tycker att fler och fler av oss försöker att också ta bilder som vi kan publicera på nätet. Men visst, vi kan bli bättre. Bandspelaren har jag nog aldrig glömt, däremot kameran. Men idag var jag och intervjuade en man och då hade jag i alla fall kameran med mig! Hälsningar Maria
Kenneth:Hej! Jag brukar läsa era korrespondenters artiklar på sr.se/ekot och tycker att det ofta är väldigt intressanta och välgjorda reportage. Det jag saknar är mer bilder, varför fotar inte korrarna mer när de träffar intressanta människor eller besöker dramatiska platser?
Fredrik Wadström:Jag tror att det kommer mer och mer. Jag är själv en usel fotograf men har nu en helt ok kamera i mobilen. Jag har tagit bilder till mina reportage och t o m ibland krönikor vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra. Ljudarbetet går ju alltid först eftersom det ska bli radio av det hela men i takt med att webben utvecklas kommer radiojournalister säkert att fotografera allt mer. Den viktiga frågan är sedan publiceringen. Om det är någon annan på hemmaredaktionen som ska lägga upp bilderna och av någon anledning inte gör det sjunker motivationen rätt snabbt hos den som är ute på fältet.
Isaac:Hur ofta reser du tillbaka till Sverige? Får du aldrig hemlängtan?
Ginna Lindberg:Hej Isaac, jag reser till Sverige en gång om året, på sommaren när jag har semester. Jag brukar inte ha någon generell hemlängtan sådär, hemma är här i Washington nu och vi trivs otroligt bra i USA hela familjen. Men visst saknar jag mina vänner och övrig familj i Sverige. Som tur är går det bra att hålla kontakten via mail och telefon.
Nils Horner:Hej Kenneth, Du har helt rätt. Jag har dåligt samvete över att jag inte tar fler bilder. Skyller på att jag har en så kass kamera just nu. Ska försöka bättra mig!
Sture:Kanske en fråga till f.d. utlandskorrar: hur går det att komma hem till ett mindre glamoröst vardagsliv? Att rapportera från Sundbyberg i stället för New York?
Christina Gustafsson:Hej Sture, det är aldrig lätt att återvända till en inrutad tillvaro hemma i Sverige. Den stora skillnaden är att korrelivet upplevs som så fritt - att själv bestämma sin dag(fast det i verkligheten inte alltid är så utan händelseutvecklingen som bestämmer, att slippa alla möten och överläggningar. Och visst kan en liten demonstration på Sergels Torg eller Stora Torget i Uppsala te sig futtig när man nyss bevakade ett inbördeskrig eller ett presidentval. Efter ett år eller så har de flesta ändå vant sig vid att livet återgått till något mer normalt!
Kenneth:Hej! Jag brukar läsa era korrespondenters artiklar på sr.se/ekot och tycker att det ofta är väldigt intressanta och välgjorda reportage. Det jag saknar är mer bilder, varför fotar inte korrarna mer när de träffar intressanta människor eller besöker dramatiska platser?
Margareta Svensson:Kanske av tidsbrist - det är ju ett yrke att vara fotograf och att ta bra bilder tar tid. Själv försöker jag komma ihåg att ta bilder - och att skicka hem dem, vilket lyckas ibland. Vi har publicerat några av dem på den nya Afrikasida, som du hittar via mitt namn på Ekots nya utrikessida.
Kenneth:Hej! Jag brukar läsa era korrespondenters artiklar på sr.se/ekot och tycker att det ofta är väldigt intressanta och välgjorda reportage. Det jag saknar är mer bilder, varför fotar inte korrarna mer när de träffar intressanta människor eller besöker dramatiska platser?
Per Eurenius:Hej, ja det är en bra fråga. Jag avstår ofta från att fotografera, akv ett skäl: Jag frågar folk om de ställer upp på intervju för Sveriges Radio, med sändning bara i Sverige. Tja, det tycker många låter lagom anonymt och ofarligt. Det är lätt i Tyskland att få folk att ställa upp i radiointervjuer. Med namn och allt. Att sen hala fram sin kamera och fråga om jag får ta bild, tja då måste man ju rimligen också informera om att den bilden ska läggas ut på internet, med allt vad det innebär. Det känns som att luras att komma med den där fotofrågan i efterhand. Inte alltid, men ofta.
Greta:Hur längt är ett förordnande som utrikeskorrespondent? Vad händer när man kommer tillbaka till hemmaredaktionen?
Christina Gustafsson:Hej Greta, förordnandetiderna varierar rätt mycket nu för tiden - minimum brukar vara två år. Ett år innan det är dags för hemkomst börjar en diskussion med korrespondenten om vad han eller hon vill göra. Det är ganska mycket pusslande (särskilt sådana år när många kommer hem samtidigt) och förhoppningen är att det ska kännas som något roligt att komma hem till. Då går hela återvändandet mycket lättare.
Moderator:Tio minuter kvar! Passa på att ställa dina frågor till korrespondenterna nu.
Lars Palmgren:Lite funderingar kring det där med ensamhet. Visst är det ensamt. Ibland jätte-ensamt. Men jag, som har bott här så väldigt länge, har med tiden byggt upp en social värld utanför journalistiken. Det rör sig om gamla kompisar, vänninor till min hustru, folk som man av olika anledningar sökt upp år efter år, inte för att intervjua, utan bara för att umgås. För mig är den typen av ”vanliga” kontakter livsluft och jag avsätter medvetet tid för att hålla kontakterna vid liv mellan resorna. Jag vill inte tala illa om kolleger, men att enbart umgås med andra journalister tror jag lätt kan bli lite deformerande. Jag talar nu i egen sak; jag gjorde nämligen det ett antal år på 80-talet då krigen i Centralamerika hade lockat dit 100-tals europeiska och amerikanska frilansare. Vi blev ett ganska störigt, uppblåst och - i slutändan - också rätt okunnigt gäng, just därför att vi bara umgicks med varandra.
Erica:Var det en dröm att bli just utrikeskorrespondent?
Lars Palmgren:Hej Erica, nej i mitt fall bara blev det så. Men hade jag vetat det jag vet nu, så hade jag nog drömt om det.
Frankofil:Varför ska Sveriges Radio ta bort sin korrespondent i Paris?
Christina Gustafsson:Hej Frankofil, skälet till att vi gör den här förändringen är att vi har haft en förhållandevis tät bevakning av västra Europa medan den östra delen på senare år hamnat på undantag. I stället för Paris kommer vi senare i år att öppna ett kontor i Belgrad. Min förhoppning är att vi om något år ska få en möjlighet till att ha någon form av stringer i Paris.
Greta:Bra idè det här med chatten! Kommer vi även att få möta korrespondenterna i verkliga livet på Mosebacke i sommar igen?
Christina Gustafsson:Hej Greta, det är planen. I år kommer korrespondenterna att träffas under vecka 34 och tanken är att vi då ska ha en eftermiddag på Södra Teatern.
Maria Eksedler:Mer om ensamhet...en del av oss har jag familjer med på plats. Trots att vi arbetar mycket mer än hemma i Sverige, så blir ju livet mer normalt när man har en familj omkring sig. Barnen lär sig att ta hänsyn, men kräver ju också uppmärksamhet och tid! Barnen har min del också varit enormt bra journalistiskt! De ger en massa kontakter, inblick i vardagslivet. Jag hade nog inte fått gå på så många trevliga kalas och tea-partys om jag hade varit ensam - och där hör man mycket!!!
Kenneth:Hejsan, många andra svenska medier ”skyltar” mycket med sina korrespondenter, de har till exempel alltid en bildbyline under sina reportage. och ofta står det korrespondentens namn över artikeln. Jag har lagt märke till att SR inte gör på samma sätt på sin nätsida. Är det en medveten policy? Synd tycker jag!
Christina Gustafsson:Hej Kenneth, vi har inte tänkt på att ha bildbyline, helt enkelt. Med den här nya sidan och med allt som kommer att läggas in och finnas här så blir våra korrespondenter förhoppningsvis välkända ändå. Och vi kanske också kommer att tänka om - men i så fall bör det ske vad gäller alla Ekots reportrar!
Sara:När man jämför svenska medier kan man ibland få intrycket att korrespondenterna, det gäller både radio, tv och tidningar, egentligen bara läser upp samma telegram som man hittar på en nyhetsbyrå. Försvinner inte vitsen med att ha en reporter på plats om den personen gör samma sak som man skulle kunna göra från Sverige lika gärna?
Christina Gustafsson:Hej Sara, det här har du alldeles rätt i och vi försöker verkligen undvika att ta alla uppgifter ur telegrammen. Men ibland är det svårt att hinna något annan i de allra första ögonblicken. Då blir det ofta bråttom att hinna till nästa sändning och då blir dessa telegram underlagen.
Nina & AnnaKari:Har SR rekommendationer angående terminologin vid rapportering ifrån Israel/Palestinakonflikten (som BBC har)?
Christer Fridén:Hej! Jag vet inte riktigt vilken terminologi ni menar. Men visst finns det känsliga frågor att ta ställning till. Ett tag fick man inte säga Palestinas president utan det skulle heta palestiniernas president för det finns ju inget självständigt Paletisina. Men numera regerar få på Palestinas president. Och uttrycket att Gaza är ockuperat retar många eftersom det, i normala fall, inte finns någon israelisk ockupationsmakt inne i området. Men i praktiken ser många Gaza ändå som ockuperat.
Moderator:Tack för alla frågor! Och tack till utrikeskorrespondenterna och utrikeschefen som svarat. Nu är chatten avslutad.
Sture:Hur ser en korrespondents arbetsplats ut? En del verkar sända från studio och andra tycks ständigt vara på resande fot.
Christina Gustafsson:Hej Sture, som du själv konstaterar så varierar det mycket. Nils Horner, t ex, reser hela tiden och har en sådan utrustning medan andra tillbringar en ganska stor del av tiden på placeringsorten och har då ett riktigt kontor. Dessa är alla någorlunda lika utrustade.
MN:Lars P: Vad är bäst med Chile (för du bor väl där)?
Lars Palmgren:Meh MN, tja vad är bäst? Jag skulle i och för sig kunna leva i många länder i Latinamerika. Men jag har alltid haft en speciell relation till Chile. Känt mig hemma här på ett självklart sätt. Kanske har det tom att göra med att första bången jag kom till Latinamerika var på ett fartyg som hette M/S Chile...

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".