Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..
godmorgon, världen

Tvångsarbete på kinesiska bosättningar

Publicerat söndag 12 oktober 2008 kl 10.19
1 av 2
Uigurisk kvinna plockar bomull i en by utanför Aksu Xinjiang. Foto: Hanna Sahlberg/SR
2 av 2
Aksu i Xinjiang där uigurer tvingas arbeta på kinesiska bosättningars fält. Foto: Hanna Sahlberg/SR

Kommunistpartiet i Kina framhåller ofta att Kina i motsats till många västerländska stater, aldrig har haft några kolonier. Men Kina har inom sin gräns flera regioner där det finns stora etniska minoriteter och aktiva självständighetsrörelser. I Xinjiang som gränsar bland annat till Afghanistan, Pakistan och Kazakstan är den muslimska traditionen stark och den inre kinesiska kolonisationen pågår fortfarande där. Kina vill utveckla Xinjiang ekonomiskt, och kanaliserar in bidrag i kinesiska jordbruksbosättningar. Samtidigt tvingas inhemska uiguriska bönder under hot att arbeta på de kinesiska bosättningarnas fält.

Att få igång den gamla traktorn tar sin tid. Hästen används fortfarande i arbetet på gården i byn utanför Aksu i södra Xinjiang, över 400 mil från Peking. Här talas uiguriska, ett språk som är så likt turkiska att bönderna som bor här förstår ungefär hälften av vad en modern turk säger.

Vid vägen till byn står en skylt på kinesiska: "Krossa tusen år av feodaltradition", lyder det vanliga kommunistiska slagordet på skylten. Här mellan Taklamakanöknens sandvidder och de snöklädda bergen nära gränsen till Kirgizistan lyser solen intensivt och det finns gott om vatten.

Men för de uiguriska bönderna som bor i byn verkar det närmast som om feodaltiden vore tillbaka. Ordern har just kommit från myndigheterna i länet om att det återigen är dags att skicka arbetskraft till en av de kinesiska bosättningarna i närheten.

– Bönderna här tycker att jobben som är organiserade av regeringen är samma sak som hasha, berättar en bonde som vi kan kalla Yunus.

Ingen jag intervjuar här vågar framträda öppet. Hasha betyder tvångsarbete på uiguriska och användes förr i tiden om det obetalda arbete som bönderna tvingades att utföra åt härskarna.

Vi sitter i ett traditionellt gästrum med snidade träpelare och äkta mattor på väggar och golv, på en bondgård i en av byarna här. Yunus och två andra bönder berättar om de kinesiska myndigheterna med ett förskönande ord kallar "arbetsöverföring".

– Det ser ut som om vi tjänar på det här systemet, men det gör att vi kommer efter i vårt eget arbete, säger Yunus.

Ute på de bronsskimrande fälten har bomullskapslarna precis öppnat sig, men i stället för att ta hand om sin egen skörd tvingas varje hushåll i byn sedan 2004 att skicka iväg en person vartannat år till den kinesiska bosättningen i närheten.

För en del av bönderna blir resultatet av tvångsarbetet på bosättningen att de måste betala för att hyra in någon annan att ta hand om sin egen bomullsskörd. Abdulla plockade bomull på bosättningen senast förra året, han tjänade knappast någonting.

– Jag plockade så långsamt att jag bara kunde betala kostnaderna för maten där, säger Abdulla.

Första året han arbetade fick plockarna från byn 1,20 yuan per kilo bomull, förra året hade priset sjunkit till 1 yuan per kilo. När kostnaderna för mat, boende, bussresan och annat är avdraget är det många som upptäcker att de knappast tjänat något alls på bomullsplockningen.

Vissa familjer som har mer arbetskraft än åkermark behöver lämna byn för att arbeta, men enligt Yunus är de flesta i byn missnöjda och skulle hellre arbeta med sin egen jord.

Abdulla berättar att förhållandena i arbetarbostäderna på bosättningen var svåra.

– Det var en del gamla som åkte, en del av dem var tvungna att sova på cementgolvet och blev sjuka. De var tvungna att åka hem och skicka någon annan i stället, säger han.

De kinesiska bosättningarna i Xinjiang etablerades på 50-talet med syfte att stärka den kinesiska kontrollen över gränsområdet och att utveckla jordbruket. I dag finns omkring 2,5 miljoner bosättare i Xinjiang. Gradvis har bosättningarna förvandlats från militära enheter till stora företag.

Bosättningsorganisationen fungerar som en stat i staten. Den styrs direkt från Peking och har sina egna skolor, banker och domstolar. Dessutom kontrollerar bosättningarna det mesta av vattnet, vilket är helt avgörande i det här hårda och torra klimatet.

– Det är bara kineser som får flytta till bosättningarna, och så uigurer som har tagit universitetsexamen, berättar bönderna.

Den uiguriska befolkningen bor framför allt i det fattiga södra Xinjiang medan nyinflyttade kineser gärna bosätter sig i norra Xinjiang där det finns olja, gas och mer vatten. Hankineserna står för investeringar och utveckling, men det har visat sig extremt svårt för uigurer att få jobb. Det beror både på språkproblem och på ren diskriminering av arbetssökande uigurer.

2004 började de kinesiska myndigheterna i regionen med en politik som går under namnet "arbetsöverföring". I år rör det sig om över en miljon uigurer som deltar. Syftet sägs vara att hjälpa uigurer från södra delen av landet att komma ut och arbeta i andra delar av Xinjiang, eller i östra Kina. 

I en rapport från april i år från Xinjiangs hankinesiskt dominerade regionregering beskrivs projektet som framgångsrikt. Men bönderna här i byn har ingen möjlighet att förhandla.

– Jag kan inte prata kinesiska, så om jag inte får någon betalning kan jag inte göra något. En eller två veckor efter att vi hade åkt hem hämtade i alla fall någon de där pengarna och delade ut till oss, säger Abdulla om sin första erfarenhet som bomullsplockare på bosättningen.

Eftersom kontraktet görs upp mellan en kinesisk chef på bosättningen och den kinesiska Kommunistpartisekreteraren i länet finns utrymme för dem att dra nytta av affären, medan de uiguriska bönderna befinner sig i en mycket svag position.

– De lokala myndigheterna har gjort det här till en affärsmöjlighet, de skriver kontrakten och skickar bönderna för att jobba, säger Yunus.

Ingen här har sett kontraktet och vet hur mycket pengar det egentligen handlar om. I byn har bönderna inte sett några större förbättringar på de fyra år som gått sedan de blev tvungna att åka iväg och plocka bosättningens bomull. Därför tror de att det är den kinesiska Kommunistpartiledaren i länet som själv tjänar på deras arbete.

– Vi tror att de lokala myndigheterna stoppar vinsten i egen ficka, säger Yunus.

Enligt den kinesiska historieskrivningen befriades Xinjiang 1949 av Kommunistpartiets armé. Men berättelserna om det stora uiguriska riket på 700-800 talen, och den uiguriska kulturella blomstringen under mongolerna lever kvar här runt Taklamakanöknen.

Innan den kommunistiska befrielsearmén kom hade uigurerna vid ett par olika tillfällen under 1900-talet haft en egen kortlivad republik som kallades Östturkestan. Nuförtiden kan det få allvarliga konsekvenser att bara att nämna namnet Östturkestan. Sedan 11-septemberattackerna i USA 2001 hävdar kinesiska regeringen att den för en kamp mot islamistiska terrorister i Xinjiang, och försöker aktivt att utrota hela den uiguriska självständighetsrörelsen.

I byn utanför Aksu har det hårda kinesiska styret skapat ett starkt motstånd mot myndigheterna. I slutet av september i år försökte en grupp i byn att protestera mot tvångsarbetet. Men myndigheterna i byn hotade dem och sa att om de inte åkte så skulle deras mark konfiskeras. Bönderna här har inget annat än sin mark, och förlorar de den förlorar de sitt levebröd. 

– De som har mer än nog med arbetskraft hemma skulle åka iväg och arbeta frivilligt ändå, men att myndigheterna tvingar iväg folk så här gör vem som helst arg, säger Yunus.

Ahmed plockade bomull på bosättningens fält 2005 och 2007. Han tror att just deras by valdes ut att delta i bomullsplockningen som ett kollektivt straff för att det fanns mycket islamisk aktivitet här.

– Om bönderna skulle bli fria skulle de inte lyda den kinesiska regeringen. Därför tvingade myndigheterna bort bönderna för att arbeta, så nu är de trötta och har de ingen energi längre, säger Ahmed.

– De tvingar oss alla att arbeta precis som i hasha. Om bosättningen inte får in sin skörd i tid blir bomullen förstörd, men de tänker inte på uigurers intressen, säger han.

Trots att snart 60 år har gått sedan den så kallade befrielsen av Xinjiang lever kineser och uigurer fortfarande i två olika världar, där den ena gruppen talar om utveckling genom arbetsöverföring, och den andra gruppen talar om "hasha" - tvångsarbete på kinesernas bomullsfält. 

Hanna Sahlberg, utanför Aksu, i Xinjiang
hanna.sahlberg@sr.se

Arbetsprogram

 Enligt en rapport från kinesiska myndigheter i Xinjiang åkte 774 200 personer från södra Xinjiang ut för att arbeta i regeringens regi 2007. De flesta var uigurer.

 Deras arbete drog in cirka 1,6 miljarder kronor.

I år planerar man att öka antalet personer i det så kallade "arbetsöverföringsprogrammet" till 1,2 miljoner.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".