Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..

Bakgrund EU: Östligt samarbete kan leda till konflikter

Publicerat torsdag 28 maj 2009 kl 15.38
Ukrainas president Viktor Jusjtjenko och EU:s talman Hans-Gert Pöttering. Foto: Sergei Chuzavkov/Scanpix

När EU försöker knyta till sig en rad östliga grannar i det nya så kallade Östliga partnerskapet, kallas det från EU:s håll för ett projekt som ska leda till en positiv utveckling och stabilitet för de här länderna som i dag gränsar mellan EU/Nato och Ryssland. Men det finns kritiker inom EU, det vill säga inte bara i Moskva, som fruktar att det här snarare kan destabilisera regionen och leda till konflikter.

– Det är en tävling mellan EU och Ryssland, en maktkamp och ser man till historien så brukar sådana här buffertzoner leda till instabilitet och konflikter, säger Michael Emerson, senior analytiker vid den ansedda Brysselbaserade tankesmedjan ”Center for European Policy Studies.

Det så kallade Östliga partnerskapet kom till efter initiativ från Polen och Sverige. Det är ingen hemlighet att talet om det Östliga partnerskapet skyndades på efter Georgienkriget förra sommaren och det nya gasbråket i vintras mellan Ukraina och Ryssland. Ingen inom EU säger det öppet, men det underlydande budskapet till Moskva är enkelt. EU erbjuder de här länderna ett närmande, bort från det gamla ryska inflytandet.

Men det är ett kontroversiellt projekt även inom EU trots att samtliga länder rent formellt undertecknat partnerskapsavtalet. Det gjorde man i början av maj i år med sex av Rysslands grannstater. Förutom Ukraina och Georgien finns Vitryssland, Armenien, Azerbajdzjan och Moldavien med i avtalet. Vad som är gemensamt för samtliga dessa sex länder är att de rent geografiskt gränsar till Ryssland men inte är medlemmar av EU eller Nato.

När arbetet kring det östliga samarbetet inleddes i samband med ett EU-seminarium i Stockholm i veckan, chockerade Emersons uttalanden en del av åhörarna. Det var kanske inte den här kritiken och varningarna som EU-arrangörerna hade väntat sig. Det märktes tydligt när en av EU-arrangörerna, John O´Rourke, lite irriterat återigen kände sig tvingad att ställa sig upp och försvara projektet.

John O´Rourke är enhetschef och ansvarig för samordningen av EU:s grannskapspolitik, RELEX som lyder under EU-kommissionen.

Från ryskt håll lät inte reaktionen vänta. Vid det EU-ryska toppmötet, som hölls strax efter att partnerskapsavtalet signerats, lyckades inte EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso övertyga de ryska värdarna om att detta inte skulle ses som ett antiryskt projekt utan ett projekt ”för att stödja välstånd och stabilitet”.

Ett uttalande som dock inte lugnade den ryske presidenten Dmitrij Medvedev.

– Vi har försökt att bli övertygade men lyckades inte. Vad som oroar oss är att för somliga stater så ses det här som ett partnerskap mot Ryssland, säger Medvedev. Att han hade framförallt Ukraina och Georgien i åtanke kunde läsas mellan raderna.

För Ryssland är det här en fråga om ett nytt geografiskt och säkerhetspolitiskt försök där ”väst vidgar gränserna österut”.

I partnerskapsavtalet sägs det också öppet från EU:s sida att det kan handla om eventuellt EU-medlemskap för dessa länder i ett längre perspektiv. I frågan om Nato så har både den georgiska och ukrainska politiska ledningen talat om Nato-medlemskap.

När Moskva reagerar med ilska och försöker påverka dessa länder att stanna utanför EU och framförallt Nato, kan man förstås lätt avfärda sådana försök som otillbörlig inblandning från den ryska björnen.

Varje land ska kunna välja fritt vilka politisk-ekonomiska samt säkerhetspolitiska allianser man vill ingå i. Men realiteten är att EU:s och Nato:s gränser ständigt flyttas österut mot Ryssland. De flesta av de här sex länderna är dessutom av högsta strategiska vikt för väst och Ryssland.  Inte minst med tanke på energitransporterna som går genom dessa länder.

– Det är klart att detta är en maktkamp om en viktig strategisk zon, säger Michael Emerson.

Dessutom är det inte så enkelt att bara hävda att dessa länder själva ska kunna välja samarbetspartner. För det är inte enbart Moskva som ställer krav. När EU talar om partnerskap så krävs också att de här länderna uppfyller vissa krav. Den kan i sig leda till ”önskade” regimbyten.

Kravet på demokratiutveckling är en av de viktigaste aspekterna. Problemet är bara att väst ofta sett mellan fingrarna på de mer västvänliga auktoritära regimerna i regionen. Vitryssland målas ofta upp som Europas sista diktatur, med dess auktoritäre och till stor del antivästlige ledare Alexander Lukasjenko. 

Azerbajdzjan som har ett lika mycket auktoritärt styre har lyckats undvika sådan bred västlig kritik. Detta trots att landet har styrts med järnhand av en enda familj som i praktiken bildat en dynasti.

Frågan om att tillhöra under den ena eller den andra intressesfären är inte heller enkel om man tittar till den inrikespolitiska eller befolkningsmässiga situationen i dessa länder.

Det bästa exemplet i sammanhanget är Ukraina. Ett land som i praktiken är uppdelat i minst två delar. Det starkt nationalistiska helt ukrainskspråkiga och huvudsakligen katolska västra Ukraina med starka historiska band till västmakter och de östliga delarna som huvudsakligen bebos av ryskspråkiga och kristet ortodoxa, med starka historiska band till Ryssland. Att välja sida i Ukraina är inte lätt och tvingas man till det så kan det leda till konflikter. Medan den politiska västvänliga ledningen i Kiev talar om ett framtida Nato-medlemskap så är befolkningen enligt opinionsundersökningar starka motståndare till Nato-medlemskap.

I de övriga fem östliga staterna finns också klara minoritetsproblem med olika historiska och kulturella bindningar med olika grannstater. De tre länderna i Kaukasien; Azerbajdzjan, Armenien och Georgien är potentiella konflikthärdar.

– De här länderna har inte några realistiska möjligheter att bli EU- eller Nato-medlemmar. Samtidigt är de beroende av både Europa och Ryssland. Går man inte ytterst försiktigt fram så kan det bli problematiskt, säger Michael Emerson som varnar för att det Östliga partnerskapet ställer frågorna på sin spets för både de här länderna och Ryssland.

Går man inte försiktigt framåt och även involverar Ryssland på ett eller annat sätt så kan det gå illa, hävdar analytikern Michael Emerson.

– Det är inte bara en risk för nya konflikter, se bara på Georgienkriget. Rent historiskt så har sådana här buffertzoner nästan alltid lett till instabilitet och konflikter. Vi fick ett exempel på det förra sommaren med Georgienkriget.     

Han småskrattar lite när jag ställer frågan om Polen och Sverige har tagit sig vatten över huvudet.

– Det blir intressant att följa hur Sverige som ordförandeland ska försöka balansera mellan de olika viljorna inom EU i fråga om Östligt partnerskap.

Samtliga 27 EU:s medlemsstater skrev under partnerskapsavtalet med de sex östliga länderna, men det är allmänt känt att det finns motstridiga viljor inom EU. Hur hårt man ska driva frågan och inte minst hur mycket man ska utmana Moskva i frågan.

När de 27 EU-länderna träffades i Prag för signera avtalet i början av maj så kunde man notera att stora länder som Storbritannien, Italien och Frankrike inte representerades av sina stats- eller regeringschefer.

Vladislav Savic
vladislav.savic@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".