Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..

Bakgrund Afghanistan: Amerikanskt strategiskifte

Publicerat måndag 20 juli 2009 kl 15.54
1 av 4
Foto: David Guttenfelder/Scanpix.
Amerikanska soldater i Helmandsprovinsen.
2 av 4
Amerikanska soldater i Helmandsprovinsen.
Opiumodling. Foto: Abdul Khaleq/Scanpix.
3 av 4
Opiumodling. Foto: Abdul Khaleq/Scanpix.
McChrystal.
4 av 4
McChrystal.

Den senaste amerikanska offensiven i Helmandprovinsen i södra Afghanistan innebär ett strategiskifte för den amerikanska krigsansträngningen. Tidigare har amerikanska styrkor dragit sig tillbaka från ett område efter att de rensat det på talibaner, vilket, ofrånkomligen, många gånger lett till att talibanerna med lätthet har kunnat återetablera sig i området. Med den aktuella truppförstärkningen om 21 000 soldater är det eventuellt nu slut med detta förfarande.

Det var i början av juli som ungefär 4 000 amerikanska marinkårssoldater tillsammans med hundratals brittiska och afghanska soldater inledde ”Operation Svärdshugg”, den största militära offensiven hittills i Afghanistan, i Helmandprovinsen. Operationens officiella syfte i denna talibantäta del av Afghanistan är främst att möjliggöra för befolkningen att rösta i valen den 20 augusti och enligt USA är soldaterna, till skillnad från tidigare, denna gång där för att stanna.

De amerikanska befälhavarna i Afghanistan insåg för flera år sedan att den moderna asymmetriska krigföringen inte fungerar i Afghanistan. Ett fokus på kriget i Irak har dock föranlett att det fram till nu inte funnits tillräckligt med trupper för att möjliggöra ett strategiskifte

Genom historien har krigföring i huvudsak handlat om att ”ta terräng” snarare än att bekämpa så många fiender som möjligt. Den moderna krigföringen har med den kraftigt ökade luftlandsättningskapaciteten och teknikutvecklingen antagit en radikalt annorlunda skepnad. I moderna krig finns det mycket sällan några tydliga fronter: trupper luftlandsätts långt bakom fiendens linjer och förflyttas snabbt mellan olika insatsområden. Om objektivet är att bekämpa så många fiender som möjligt och denna motståndare är klart identifierbar, så fungerar denna moderna krigföringsstrategi ypperligt. Ett exempel på detta är invasionen av Irak 2003 då amerikanska styrkor på mycket kort tid formligen tillintetgjorde hela den irakiska militärapparaten med minimala egna förluster.

Men kriget i Afghanistan, precis som tidigare kriget i Irak, handlar inte längre om att bekämpa en klart identifierbar fiende. Den asymmetriska krigföringens begränsningar har till följd av detta faktum de senaste åren blivit alltmer påtagliga för den amerikanska ledningen. För att kunna bygga ett någorlunda fungerande samhälle i Afghanistan måste USA ha de facto kontroll på marken. Terräng måste tas och hållas. En återgång till mer traditionell krigsstrategi har de senaste tre och ett halvt åren sålunda utvecklats till en nödvändighet.

Inte heller kommer längre antalet dödade talibaner vara måttet på framgång för de amerikanska styrkorna. Den nytillträdde amerikanske befälhavaren i Irak, general Stanley A. McChrystal, sade enligt CNN att framgång hädanefter skulle mätas genom antalet skyddade civila, inte antalet dödade fiender.

Offensiven i Helmandprovinsen syftar till just detta, att ta terräng och hålla den för att kunna skydda civilbefolkningen. Med så kallade ”forward operation bases” eller ”fire bases”, små framskjutna posteringar, ska de amerikanska styrkorna kunna kontrollera tagen terräng och hålla den fri från talibaner. Taktiken har fungerat väl i Irak, där den var central för framgången i den sista stora truppförstärkningen.

Under offensiven i Helmand har artilleriunderstöd och flygattacker följaktligen hållits till ett minimum för att så långt det är möjligt begränsa civila förluster. Det långsiktiga målet med operationen är ju trots allt att vinna afghanernas sympati och stöd. För detta mål kan offensiven i Helmand således ses som ett lackmustest för en reviderad amerikansk strategi i hela Afghanistan.

Det finns dock ytterligare anledningar bakom offensiven än att enbart skydda civilbefolkningen. Helmandprovinsen är en av världens största producenter av opium. Från odlingarna i Helmand transporteras opiumet till angränsande Pakistan för vidare distribution därifrån ut i världen. Skulle USA i och med truppförstärkningen och strategiskiftet lyckas bryta denna, för talibanerna, lukrativa handel kommer de ekonomiska följderna för talibanerna förmodligen att bli synnerligen kännbara.

Att fokus nu flyttats från Irak till Afghanistan har således möjliggjort för USA att genomföra sedan länge planerade förändringar i verksamheten i landet. Fler trupper innebär att mer vikt kan läggas vid att vinna afghanernas stöd och sympati. Som ytterligare ett led i detta efterlyste nyligen en amerikansk militärrapport rörande det afghanska fängelsesystemet stora reformer i hur fånghållningen bedrivs i Afghanistan, i synnerhet i det ökända Bagramfängelset. Övergrepp begångna i fängelserna underblåser enligt rapporten de militanta islamisternas rekrytering och har en negativ effekt på den afghanska befolkningens syn på den amerikanska närvaron i landet.

Den nya strategin i Helmand och den planerade omstruktureringen av fängelsesystemet bör betraktas som varandes en del i det ”nya synsätt” som USA:s försvarsminister Robert Gates efterlyste då den tidigare högste befälhavaren i Afghanistan, general David McKiernan, ersattes av general McChrystal i maj tidigare i år.

Med den kraftiga ökningen av antalet soldater i Afghanistan har positiva förhoppningar om att kriget nu snabbt kommer att vinnas börjat komma från olika håll i USA och världen. General McChrystal varnade dock för dylika förhoppningar om en snabb seger tack vare den aktuella truppförstärkningen. Ty den nya strategin leder ingalunda till en snabb seger, tvärtom. Den är betydligt mer tålamodskrävande än den rörliga asymmetriska krigföring vilken förts hittills. Till skillnad från tidigare tillvägagångssätt gör denna nya strategi dock förhoppningsvis någon form av seger i alla fall möjlig.

För ett knappt år sedan, när läget i Afghanistan var än värre jämfört med i dag, höjdes röster runt om i världen att fler soldater inte var lösningen på konflikten, att fler soldater endast skulle resultera i fler dödsoffer och spä på våldsspiralen. Obamaadministrationen verkar dock med den senaste truppförstärkningen i kombination med den ändrade strategin motbevisa dylika argument. Det återstår att se om lackmustestet i Helmand blir den framgång Obama och USA så desperat behöver i Afghanistan.

Oavsett hur testet utfaller framstår dock försvarsminister Gates målsättning om att motståndet ska vara bekämpat till sommaren 2010 i dagsläget som högst osannolikt. Ty uppgiften är på intet vis enkel. Inget land har hittills lyckats ta och kontrollera Afghanistan under någon längre tid, alla som försökt har förr eller senare fått se sig misslyckas, må det vara greker, perser, mongoler, britter eller ryssar, och – hittills – även amerikaner. Med sin nya strategi att ta och hålla terräng för att möjliggöra återuppbyggnad har amerikanerna mer klart definierat sin egen uppgift i Afghanistan. Detta är dock en uppgift ingen före dem någonsin har lyckats med och det är i en miljö och under förhållanden där USA:s organisatoriska och tekniska överlägsenhet inte ger de fördelar de kunde till och med i Irak. Strategiskiftet ger även upphov till en annan, ganska central, fråga för amerikanerna: Vad är egentligen seger? När har man vunnit?

Är det när alla talibaner gett upp sin väpnade kamp? Om så är fallet så kommer kriget att vara hart när omöjligt att vinna om inte gränsområdena i Pakistan upphör att utgöra en fristad för de militanta islamisterna. Eller är seger när al-Qaida är besegrat? Och hur vet man när det egentligen är det? Eller har seger uppnåtts när demokratiska fri- och rättigheter råder i Afghanistan? Om så är fallet verkar i dagsläget en seger vara än mer fjärran: den afghanske presidenten Hamid Karzai själv godkände i förra veckan en lagstiftning vilken kraftigt inskränker just demokratiska fri- och rättigheter för kvinnor.

Sovjets fallerade krig i Afghanistan varade i ett decennium. Om USA vill uppnå seger i samma land, vad begreppet ”seger” nu må innebära, kommer amerikanska trupper behöva stanna betydligt längre än så.

David Carlqvist
david.carlqvist@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".