Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..

Kärnvapen och missilförsvar - lika aktuellt som under kalla kriget

Publicerat tisdag 28 juli 2009 kl 10.36
1 av 7
De aviserade kärnvapensamtalen mellan Ryssland och USA kan störas av Rysslands misslyckade missiltester. Foto: Alexander Zemlianichenko/Scanpix
De ryska missiltesterna lyckas inte, även om president Medvedev övervakar dem. Foto: Dmitry Astakhov/Scanpix.
2 av 7
De ryska missiltesterna lyckas inte, även om president Medvedev övervakar dem. Foto: Dmitry Astakhov/Scanpix.
3 av 7
Premiärministern inviger u-båten
4 av 7
Premiärministern inviger u-båten
En tv-sänd provskjutning i Nordkorea
5 av 7
En tv-sänd provskjutning i Nordkorea
Brittiska HMS Vanguard
6 av 7
Brittiska HMS Vanguard
7 av 7

USA:s president Barack Obama och Rysslands dito Dmitrij Medvedev deklarerade i april i år att de ämnar inleda förhandlingar om ett nytt kärnvapennedrustningsavtal, en uppföljning av det kallade START-1-avtalet som löper ut i början på december senare i år.

I förra veckan kom dock uppgifter som riskerar att försvåra denna process: testerna av det nya ryska ubåtsbaserade kärnvapenmissilsystemet Bulava har än så länge misslyckats kapitalt. Det komplicerade sambandet mellan testerna och presidenternas ambition ger anledning att belysa att kärnvapenfrågan är minst lika aktuell i dag som under det kalla kriget.

I och med slutet på det kalla kriget var det många som trodde att kärnvapenhotet var på väg bort för gott. Under drygt fyra decennier hade världen levt under konstant hot om i stort sett total utplåning och i början av 90-talet var det många som andades ut.

Men kärnvapenproblematiken är mer aktuell i dag än förmodligen någonsin förr och den är en av de aspekter som eventuellt mer än någon annan enskild fråga påverkar dagens internationella storpolitik.

Nordkoreas kärnvapenambitioner har redan bidragit till att sätta i gång en mild kapprustning i Ostasien - en kapprustning som riskerar att accelerera fort. Tillika har Irans påstådda försök att skaffa sig ett kärnvapen lett till kraftigt försämrade relationer mellan Ryssland och USA. Israel är samtidigt vettskrämt och hotar att anfalla Iran i förebyggande självförsvarssyfte - något som skulle kunna kasta regionen in i ett nytt storkrig. Parallellt med detta har ärkerivalerna Pakistan och Indien båda två skaffat sig kärnvapen.

De flesta av världens länder arbetar dock intensivt för att begränsa spridningen av kärnvapen och reducera det antal som redan finns. Ungefär samtidigt som Obama och Medvedev tillkännagav sina ambitiösa nedrustningsplaner deklarerade Barack Obama att "Vi vill ha en kärnvapenfri värld!" Det låter ju bra. Men är det egentligen en sann önskan från den amerikanske presidentens sida, eller endast retorik? Förmodligen det sistnämnda.

För att USA ska kunna upprätthålla någon form av legitimitet gentemot nationer med kärnvapenambitioner är sådana uttalanden behjälpliga. Däremot ligger det de facto i USA:s intresse att kunna reducera antalet kärnvapen i lager, då dessa är synnerligen kostnadskrävande. I dessa tider av svår finanskris är kostnadsaspekten förmodligen den främsta drivkraften bakom det senaste tillkännagivandet från Obama och i synnerhet Medvedev.

Men en helt kärnvapenfri värld? Nej, det kommer vi inte att få se. Frågan är också om en sådan värld egentligen är önskvärd? Många menar att det var just kärnvapenhotet, teorin om "ömsesidig garanterad förstörelse" som det kallades, som höll tredje världskriget mellan Nato och Warszawapakten borta under det kalla kriget.

Teorin gick helt enkelt ut på att alla inblandade parter skulle vara medvetna att om de skulle få för sig att inleda ett kärnvapenkrig skulle de själva också i stort sett helt förintas. Ett kärnvapenkrig skulle vara omöjligt att vinna. Alla skulle vara förlorare eftersom alla skulle dö. Med denna insikt skulle kriget hållas borta. Det fanns förmodligen en viss medvetet inbyggd ironi i den engelska förkortningen av teorin om ömsesidig garanterad förstörelse, "Mutually Asssured Destruction", "MAD"- (jämför engelskans Mad = galen).

MAD-teorin var så förhärskande att den låg till grund för ABM-avtalet (ABM = Anti-Ballistic-Missile) som slöts 1972. USA hade vid denna tid påbörjat arbetet med en robotsköld för att skydda sig mot sovjetiska missiler, och denna hotade att rubba terrorbalansen. ABM-avtalet kom till helt av anledningen att både USA och Sovjet skulle kunna fortsätta att ha kapacitet att helt förinta varandra, det var en balans man inte ville rubba.

Reaganadministrationen övergav dock i realiteten ABM-avtalet under 80-talet när man påbörjade arbetet med SDI (Strategic Defense Initiative) även kallat Star Wars-projektet. Projektet gick i stort ut på att USA genom ett till viss del satellitbaserat system skulle kunna skjuta ned ett fullskaligt anfall av sovjetiska missiler. Men det blev alldeles för dyrt och ineffektivt och övergavs sedermera.

Nu är det dock återigen mer aktuellt än någonsin. USA:s implementerande av ett mer begränsat missilförsvar, denna gång kallat GMD (Ground Based Mid-Course Defense) mot vad man kallar skurkstater (rouge states), främst Iran och Nordkorea, har fått Ryssland att sparka bakut.

Ryssland har inga som helst ekonomiska möjligheter att utveckla ett dylikt försvar och Kreml menar nu att USA:s missilförsvar rubbar terrorbalansen länderna emellan. USA har dock svarat med att hävda att den så kallade robotskölden inte på långt när är tillräcklig för att avvärja ett fullskaligt angrepp med interkontinentala ballistiska missiler, så kallade ICBM (InterContinental Ballistic Missile), från Ryssland. Med största säkerhet är detta helt sant.

Vidare kommer det nu aktuella missilförsvaret att vara föremål för budgetnedskärningar, enligt Barack Obama. Eventuellt har kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan blivit för stora, eventuellt har de europeiska ländernas kritik mot systemet (tillsammans med en amerikansk vilja att förbättra relationerna med Ryssland) fått amerikanerna att säga: "Nej men så strunta i det då, skyll er själva."

Ty vad som ofta glöms bort i debatten är att missilförsvarssystemen som skulle utplaceras i Östeuropa var till för att skydda Europa från iranska missiler, inte USA. De europeiska ledarna må offentligt ha kritiserat systemet, men egentligen var de allihop förmodligen mycket tacksamma över det. När det nu eventuellt inte kommer att installeras är det Europas länder som borde vara nervösa. USA sitter säkert där borta på andra sidan Atlanten.

USA har nämligen redan en sådan antimissilkapacitet, dels på land i Alaska och dels i form av det så kallade Aegis-systemet, vilket främst är monterat på amerikanska flottans jagare. Dessa har kapacitet att skjuta ned enstaka ballistiska missiler och i dag är de i stor utsträckning stationerade i vattnen kring Japan (för att skydda mot Nordkorea) och kring Taiwan (för att skydda mot missiler från det kinesiska fastlandet).

Kapaciteten att skjuta ned enstaka missiler finns alltså redan, men att avvärja ett fullskaligt anfall från Ryssland kommer under överskådlig framtid att vara en omöjlighet för amerikanerna. Och detta är av monumental betydelse för Ryssland eftersom förfallet av Rysslands konventionella stridskrafter efter det kalla kriget har lämnat landet i allt ökande grad beroende av sin nukleära kapacitet för att kunna hävda sin roll som stormakt.

Men även om Ryssland är beroende av sina kärnvapen är landet än mer beroende av pengar. Och kärnvapen är dyrt. Mycket dyrt. Även att enbart att lagra och underhålla redan befintliga stridsspetsar är oerhört kostnadskrävande. Ryssland är således även det angeläget om att minska antalet stridsspetsar.

Men varför är då dessa bilaterala nedrustningsavtal nödvändiga? Varför kan inte bara Ryssland, eller USA, reducera antalet kärnvapen helt på egen hand? Svaret är återigen MAD.

Även om varken Ryssland eller USA har något fungerande försvar mot ett fullskaligt anfall med interkontinentala kärnvapenmissiler, så kan dessa missiler slås ut redan innan de har lyft, av andra kärnvapen. Det beräknas att det behövs ungefär två stridspetsar för att slå ut en landbaserad missilsilo.

Om Ryssland skulle kraftigt reducera sin arsenal av stridspetsar har landet kanske inte tillräckligt många för att överleva en första anfallsvåg av ICBM från USA. Samma sak gäller naturligtvis även tvärtom och således är det nödvändigt att kärnvapennedrustningen mellan Ryssland och USA sker bilateralt.

Hela detta resonemang verkar orealistiskt och abstrakt i dagens värld. Det känns som ett tänkande från det kalla krigets dagar, vilket världen för länge sedan lämnat bakom sig. Men det är än i dag en realitet, och förmågan att kunna avfyra kärnvapenmissiler även efter att ha drabbats av en första anfallsvåg, en så kallad andraslagsförmåga ("second strike capability") är i dag ett högst lika aktuellt ämne som under det kalla kriget.

Den absolut främsta metoden för att tillförsäkra sig en nukleär andraslagsförmåga är att skaffa sig kärnvapenbestyckade ubåtar, såsom det ryska Bulavasystemet och det angloamerikanska Trident.

Dessa ubåtar gömmer sig ständigt i världshavens djup eller under det arktiska istäcket, redo att skicka i väg sin dödliga last på bara några minuter. En enda kärnvapenbestyckad ubåt har tillräckligt med eldkraft för att ödelägga ett helt normalstort europeiskt land på mindre än en halvtimme från det att anfallsordern ges. En kärnvapenbestyckad ubåt kan inte slås ut i en första anfallsvåg och utgör således en garant för att det land som har den alltid kan slå tillbaka om landet blir attackerat med kärnvapen.

Ubåtarna var högaktuella under det kalla kriget, och är det fortfarande i dag. Israel misstänks till exempel vara i färd med att anskaffa sådana för att kunna överleva ett iranskt kärnvapenanfall och ha möjlighet att slå tillbaka. Att för Israels del till fullo förlita sig på ett landbaserat system är helt uteslutet - landet är ju de facto inte större än Småland.

Förra veckan deklarerade även Indien sjösättandet av sin första kärnvapenbestyckade ubåt. Att nu även Indien skaffat sig en dylik kommer sannolikt att följas av upptrappade pakistanska försök att göra detsamma, även om Indien hävdar att sjösättandet främst skett för att möta en annan kärnvapenmakts växande ambitioner i området - Kinas.

Kärnvapenbärande ubåtar är dock inte okontroversiella. Till exempel demonstrerar fredsaktivister, den så kallade plogbillsrörelsen, regelbundet vid ubåtsbaser i Skottland mot Storbritanniens Trident-bestyckade ubåtar. (Storbritanniens kärnvapenarsenal är i dag helt ubåtsbaserad.) Av någon anledning ser man dock inte lika ofta dessa plogbillsaktivister demonstrera mot ryska eller kinesiska ubåtar.

Protester eller ej - Bulavasystemet är ytterst viktigt för Ryssland och testernas misslyckande är synnerligen oroande för de ryska ledarna. Ryssland behöver Bulava, vilket är det enda system landet har under utveckling som kan ersätta dess befintliga, i dag alltmer föråldrade ubåtssystem.

Bulavas misslyckande påverkar dessutom som sagt kärnvapennedrustningen negativt. Hur kan då detta komma sig? Jo, utan Bulava kan Ryssland inte gå med på att skära ned antalet stridsspetsar, eftersom landet då måste förlita sig på att tillräckligt många landbaserade stridspetsar överlever en första anfallsvåg, så att de kan slå tillbaka och således garantera MAD - ömsesidig garanterad förstörelse.

Landbaserade ICBM-system förutsätter följaktligen ett mycket stort antal kärnvapenmissiler för att en andraslagsförmåga och MAD ska kunna försäkras. Det är just exakt detta som är själva anledningen till att Ryssland (Sovjet) och USA har skaffat sig sådana ofantliga mängder - under kalla krigets höjdpunkt tiotusentals - stridspetsar.

Med landbaserade kärnvapenmissilsystem blir följden således att både USA och Ryssland måste ha så många kärnvapen att hela mänskligheten riskerar att utrotas om ett krig skulle utbryta.

Ubåtsbaserade system å andra sidan gör att antalet stridsspetsar kan minskas markant och möjliggör för en värld där en terrorbalans och fred skulle kunna upprätthållas utan att mänskligheten för den skull riskerar att helt gå under vid ett krig.

Kärnvapenbestyckade ubåtars existens ger således paradoxalt nog effekten att mänskligheten kan undvika utplåning vid ett eventuellt kärnvapenkrig. Redan i dagsläget har dessa ubåtar signifikant bidragit till att minska antalet kärnvapenstridspetsar i världen. Förmodligen har ingen upplyst plogbillsdemonstranterna i Skottland om detta faktum.

Rysslands (och tidigare Sovjets) och USA:s kärnvapenarsenaler må ha haft, och har, en stabiliserande effekt på världsfreden. Rörande Nordkoreas och Irans kärnvapenambitioner är dock läget aningen annorlunda. Ty världen har sannolikt betydligt mindre att frukta från den som i avskräckande syfte vill ha hundra kärnvapen - jämfört med den som bara vill ha ett.

David Carlqvist
david.carlqvist@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".