Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..

Kungen av kungar firar 40 år vid makten

Publicerat onsdag 2 september 2009 kl 14.24
1 av 4
Foto: Alexei Druzhinin/Scanpix.
2 av 4
Foto: Ben Curtis/Scanpix
3 av 4
Muammar Kadaffi. Foto: Ben Curtis/Scanpix
4 av 4
Kadaffi. Foto: Ben Curtis/Scanpix.

Jetflygplan flyger över Tripoli och färgar himlen grön med en rök färgad i revolutionens färg. På kvällen är fyrverkerierna påkostade, inga hemmaanpassade 800-kronors lådor för familjens nyårsfirande här inte. Gigantiska militärparader med soldater från en rad afrikanska länder visar stolt upp sig i sina uniformer med blänkande mässingsdetaljer. Hundratals artister, sångare, dansare, akrobater, fakirer, skådespelare och musiker turas om att på en enorm scen fira den oblodiga kuppen som 1 september, 1969 förde Muammar Kadaffi till makten i Libyen.

Mitt på scenen, bakom skottsäkert glas och på en tronliknande förgylld stol sitter Kadaffi själv, med ett litet barn i knäet och med omstridda ledare som Venezuelas Hugo Chavéz och Zimbabwes Robert Mugabe bredvid sig. Kadaffi ser med nöjd min på skådespelet, samtidigt som han vaket blickar ut över massorna. Det råder ingen tvekan om vem som är huvudperson.

Muammar Kadaffi föddes 1942, i öknen nära Sirte. Tillsammans med en grupp vänner som han främst träffat genom skolan, bildade han det som skulle bli kärnan i ledarskapet i den militanta grupp som 1969 skulle ta kontroll över makten i Libyen.

Tanken på en militärkupp började på allvar att ta form 1963 när Kadaffi tillsammans med några av sina närmaste vänner började på militärakademien i Benghazi. Den unge blivande ledaren gjorde ingen hemlighet av att hans inspiration och förebild var grannlandet Egyptens president Gamal Abdel Nasser, som manade till arabisk enighet, en tanke som lockade också den unge Kadaffi.

Efter avslutade studier på militärakademien reste Kadaffi till Storbritannien där han under ett år finslipade sin militära kunskap på en brittisk militärskola. Under tiden smidde Kadaffi och hans vänner planer för hur Libyens kung Idris skulle störtas, bland annat infiltrerades armén.

1 september 1969, när kung Idris var utomlands för att få vård för sin sviktande hälsa, passade revolutionärerna på. En liten skara arméofficerare och invigda män tog kontroll över såväl regeringsbyggnader som det kungliga palatset. Kuppen var snabb, effektiv och oblodig, bara en handfull skott avlossades, mest i avskräckande syfte, men ingen människa miste livet.

När kung Idris fick höra om kuppen avfärdade han kuppmakarna som oviktiga, och var övertygad om att han själv skulle kunna återvända till sitt hemland för att ta tillbaka makten.

Han hade dock inte räknat med det enorma stöd som kuppmakarna fick. De närmaste dagarna efter kuppen anslöt sig stora armégrupper till kuppmakarna och det nya styret mottogs med entusiasm av folket, motståndet var näst intill obefintligt. Tusentals människor gick ut på gatorna för att visa sitt stöd för kuppmakarna, kuppen blev en slags välkommen arabnationalistisk reaktion på det förödmjukande nederlaget för arabarméerna i sexdagarskriget med Israel 1967.

Kuppen sågs också som en viktig seger över de västvänliga krafterna, och den utbredda korruptionen inom monarkin. Till och med kungens tänkta efterträdare, kronprins Hassan, gav kuppmakarna sitt stöd, trots att de satt honom i husarrest.

När läget var under kontroll avskaffades officiellt monarkin och Libyen utropades som republik under det officiella namnet Arabiska republiken Libyen. Revolutionärerna förklarade att målet med revolutionen var enighet, frihet och socialism, men de var samtidigt snabba med att förklara att den som försökte sätta sig upp mot revolutionen skulle krossas, obönhörligen och hårt. Så blev också fallet, genom åren har en rad oliktänkande fängslats, torterats, avrättats och försvunnit spårlöst.

En regering tillsattes, men den egentliga makten låg hos det nyinrättade styrande revolutionärsrådet, som leddes av den 27 årige Muammar Kadaffi. Det blev en tid av förändring i Libyen, Kadaffi kallade det nya samhällssystemet för islamisk socialism där han bland annat såg till att staten hade kontroll över alla stora företag, medan det var tillåtet med privat ägande i mindre rörelser.

Partipolitiken avskaffades, i den libyska demokratin ansågs politiska partier vara överflödiga. Moraliska värderingar baserade på islam infördes, det blev därmed förbjudet med till exempel alkohol och spel om pengar. Precis som flera revolutionsledare skrev också Kadaffi ett slags manifest, hans politiska filosofi presenterades i den Gröna boken, under andra halvan av 1970-talet.

Under sina 40 år vid makten har Kadaffis relationer till omvärlden varit minst sagt omtumlande. Han har avskytts av väst men hyllats av andra, bland annat för sin strävan efter enighet på den afrikanska kontinenten.

Kadaffi har förklarat att han vill skapa ett Afrikas förenta stater, där alla afrikaner skall kunna resa till vilket afrikanskt land de vill, utan att behöva pass eller gå igenom tullen. Han vill skapa en gemensam afrikansk armé vars uppgift skulle vara att försvara hela Afrika och han skulle gärna se en gemensam afrikansk valuta.

Hans idéer har förkastats som rena galenskapen av många, men han har också fått stort medhåll. Vid ett möte 2008 i Libyen för över 200 afrikanska kungar och ledare kom Kadaffi att kallas Afrikas kung av kungar.

Kadaffi har också tidigare haft liknande tankar, fast då om en enad arabnation. 1972 försökte han skapa Federationen av Arabiska Republiker, tillsammans med Egypten och Syrien, men de tre länderna misslyckades med att komma överens i nyckelfrågor och hela projektet rann ut i sanden.

Anmärkningsvärt med Kadaffis politik är hans genom åren stora stöd till så kallade frihetsrörelser, med andra ord rebell- och terroristgrupper. Det var stödet till terrorgrupper och mer direkt inblandning i flera attentat mot väst som fick USA under ledning av president Ronald Reagan att säga upp alla relationer med Libyen och göra allt för att isolera landet.

Reagan var vansinnig på Kadaffis stöd till palestinier, revolutionära i Iran och ”frihetsrörelser” i utvecklingsländer. Ronald Reagan gav därför Kadaffi öknamnet ”mad dog” eller den galna hunden. Libyen har också anklagats för att ha skickat stora mängder vapen till den irländska republikanska armén, IRA.

Kadaffi har anklagats för att ha haft ett finger med i en rad uppseendeväckande attentat runt om i världen, han har bland annat anklagats för att ha varit med att finansiera Svarta september-rörelsen, som låg bakom München-massakern under de olympiska spelen 1972.

Kadaffi har också fått skulden för mordet på den brittiska poliskonstapeln Yvonne Fletcher 1984. Fletcher bevakade en anti-Kadaffi-demonstration utanför Libyens ambassad i London, när hon sköts av någon inne på ambassaden. Mördaren greps aldrig, samtliga på den Libyska ambassaden hänvisade till sin diplomatiska immunitet och istället skickades diplomaterna tillbaka till Libyen och de båda ländernas kontakter låg helt nere under många år.

Mer direkt har Kadaffi anklagats för att ha beordrat sprängningen av ett diskotek i Berlin 1986, tre människor miste livet i attentatet och omkring 200 skadades. Som svar på diskoteksattacken beordrade USA:s president Ronald Reagan bombräder mot Tripoli och Benghazi. En av omkring 60 dödsoffer i räderna var Kadaffis adopterade dotter.

Onsdagen den 21 december 1988 sprängdes ett Pan Am plan på väg från London till New York i luften ovanför det skotska samhället Lockerbie. Samtliga ombord på planet omkom och flera på marken dödades av det kraschade planet. Totalt dödades 270 människor. Efter år av undersökningar utkristalliserades två huvudmisstänkta, båda var libyer. Dock vägrade Libyen envist att erkänna inblandning i attentatet, och inte heller de två huvudmisstänkta till rättegång.

Det dröjde till 1999 innan Kadaffi hade gått med på att överlämna de två misstänkta, som motprestation hade Kadaffi fått FN att häva sina sanktioner mot Libyen, han hade dessutom fått löfte om att rättegången mot de båda misstänkta skulle hållas i Nederländerna.

I maj 2000 inleddes rättegången, och den ledde till att en av de åtalade frikändes medan den andre dömdes till livstids fängelse. Dock frigavs han av skotska myndigheter i augusti 2009, då han endast ansågs ha någon månad kvar att leva, svårt märkt av dödlig cancer.

Trots att en libyer dömdes för Lockerbiedådet vägrade Muammar Kadaffi att erkänna Libyens inblandning.

2003 kom vändningen, då erkände plötsligt Libyen inblandning i Lockerbiedådet och erbjöd sig att betala ett stort skadestånd till offrens anhöriga. Därefter gjordes överenskommelser som innebar att Libyen också skulle betala skadestånd för diskoteksattentatet i Berlin och för anhöriga till offren för ett franskt passagerarflygplan som sprängdes över Niger 1989.

I samma veva lät Kadaffi meddela att han avbrutit landets program om massförstörelsevapen. I och med omsvängningen var Libyen på väg in från kylan, och på väg att på allvar erkännas av omvärlden. Libyen sågs inte längre som en skurkstat.

2004 blev Storbritanniens premiärminister Tony Blair den förste västledaren på årtionden att möta Kadaffi på dennes egen hemmaplan, och samma år meddelade USA att man var beredd att ta upp de diplomatiska relationerna med Libyen igen efter 25 års kyla.

Johan-Mathias Sommarström
johan-mathias.sommarstrom@sr.se

Kuriosa

Muammar Kadaffi, kanske har ni sett hans namn stavas på andra sätt. Man kan nog säga att ingen stavning är mer eller mindre rätt än någon annan, beroende på problemet att översätta skriven och regionalt uttalad arabiska.

Brittiska Evening Standard skrev 2004 en lista om 37 olika stavningar av namnet. BBC skriver Gadaffi, CNN använder sig av Gadhafi och på sin egen sida översatt till engelska används stavningen Muammar al Gathafi.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".