Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..
p1-morgon

Hotfull stämning på New Yorks gator

Publicerat tisdag 8 september 2009 kl 10.14
NYPD kom aldrig till vår korrespondents undsättning. Foto: David Goldman/Scanpix

Så har det då hänt. Efter två år och fyra månader i det annars så lugna New York, har jag blivit hotad på riktigt på en av stadens gator, och fann till slut för gott att verkligen bättre fly än illa fäkta. Men flykten som räddade mig undan en kraftig blåtira och förmodligen något som gjorde mycket ondare, har fyllt mig med tankar om när man faktiskt kanske måste illa fäkta före att fly.

Jag hade varit och ätit med en kvinnlig kamrat på Manhattan en kväll för en vecka sedan. Vi skulle just skiljas åt när en kvinna i 25-årsåldern skräckslaget rusar förbi oss, efter kommer hennes rasande pojkvän i samma ålder, och tio meter framför oss tar han stryptag på henne, håller hårt och länge och knuffar henne till slut bryskt över en motorhuv.

Vi rusar fram och pojkvännen försvinner snabbt från platsen. Kvinnan kom på benen och min kamrat ringer polisen, som ska komma på en gång, säger de. Två minuter hinner gå, sedan ser jag i ögonvrån hur pojkvännen kommer tillbaka med bestämda steg och uppenbarligen ännu mer rasande.

Han har bara en riktning. Ögonen glöder av hat och fylla, riktningen är jag. ”Du ska fan inte komma här och lägga dig i våra privata angelägenheter”, skriker han. Jag backar undan några meter och flickvännen försöker stoppa honom genom att dra i hans t-shirt.

Han sliter sig loss genom att riva sönder tröjan och tar ännu mer målmedvetet sats mot mig. Han har liksom tappat kontrollen, och vill helt enkelt slåss.

Jag har inte varit i den här situationen sedan lågstadiet, det vill säga att jag kanske måste slåss. Jag skriker att jag inte vill, att det inte är någon idé, men han har bestämt sig.

När jag märker att det verkar som om han inte känner igen min kamrat, utan bara vill åt mig, så bestämmer jag mig tillslut för att sly fältet. Jag springer först 50 meter, vänder mig om, han är efter mig, sedan springer jag ett helt kvarter, och då slutar han att följa efter mig.

Adrenalinet dunkar i min kropp, frågorna pockar. Vad gör jag nu? Vad gör jag om han faktiskt ger sig på min kamrat, och vad gör jag om han fortsätter misshandeln av flickvännen?

Min kamrat ringer.

– Var är du? Hur kan du bara lämna mig i sticket? frågar hon.

– Men jag såg ju att han inte gav sig på dig, och jag kan inte slåss. Jag vill inte slåss, jag hade inte haft en chans, säger jag.

Efter ett tag går vi långsamt tillbaka, ingen polis syns till. Mannen och kvinnan är borta, förmodligen har hon gått med honom igen.

Nu bär jag på frågan om det var rätt att fly, vilket ansvar jag hade för flickvännen och för min vän? Har jag som stor och stark man ett större ansvar att skydda andra i ett sådant läge? I vilken situation ska man vara, och är man beredd att i någon mening offra sitt eget skinn, för någon annan? Tillhör det faktiskt allmänbildningen att veta hur man slåss?

– Om du måste slåss Daniel, säger min tränare till mig dagen efter, så måste du slå först. Hårt. Annars har du ingen chans. Slå först, hårt.

Nästa gång blir jag kanske så illa tvungen.

Daniel Alling, New York
daniel.alling@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".