Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..

Den magiska revolutionshösten 1989

Publicerat fredag 23 oktober 2009 kl 09.53
1 av 7
Foto: Czarek Sokolowski/Scanpix
2 av 7
3 av 7
Porträtt av män som fallit offer för den ungerska kommunistregimen. Foto: Bela Szandelszky/Scanpix
4 av 7
Lech Walesa. Foto: Langevin/Scanpix
5 av 7
Östtyska flyktingar i Prag kunde nu resa hem. Foto: Diether Endlicher/Scanpix
6 av 7
Föändringarna i Östeuropa nådde även Bulgarien. Foto: Scanpix
7 av 7
Minnesmonument över dem som dog i revolutionen. Foto: Vadim Ghirda/Scanpix

Det har gått 20 år sedan de historiska händelserna i Östeuropa. Hösten 1989 ritade bokstavligt talat radikalt om den politiska kartan i Europa. En efter en föll de kommunistiska regimerna med öppnandet av Berlinmuren som höjdpunkten. Slutet på en epok - början på en annan.

Minnesceremonierna med anledning av vad som skedde då avlöser nu varandra i de före detta kommunistiska Warszawa-paktsländerna. Händelserna i de olika staterna var naturligtvis intimt sammanlänkade, men de tog sig olika banor och blev utspridda under flera månader. Så det finns många tillfällen att fira.

Det kommunistiska systemet i den här delen av världen kom att existera i drygt 40 år. Med Tjeckoslovakien och Tyskland som delvisa undantag hade de kommunistiska partierna alltid fört en tynande tillvaro i Östeuropa så regimerna behövde hela tiden uppbackning från Sovjetunionen för att överleva.

Under decennierna genomfördes också flera uppror - som Berlin 1953, Poznan 1956 och Ungern samma år - eller försök att reformera systemet, som i Tjeckoslovakien 1968. De slogs regelmässigt ner med hjälp av sovjetisk militär.

I avsaknad av folkligt stöd var det bara att vänta på att regimerna skulle falla och mot slutet av 1980-talet började det knaka i fogarna.

Alla försök att göra det kommunistiska systemet mer effektivt hade gått om intet. Samtidigt föreföll den kapitalistiska marknadsekonomin - som det såg ut då åtminstone - kunna garantera en stabil och säker välståndsökning.

Parallellt med det hände viktiga saker i Moskva. Michail Gorbatjov tog över som sovjetledare med budskapet att länderna måste reformera sig om de inte ska bli förbisprungna av historien. Och kanske viktigast av allt: de östeuropeiska länderna fick klart för sig att Sovjetunionen inte än en gång skulle intervenera militärt för att rädda någon satellitstat.

Så processen i Östeuropa satte igång. I Jugoslavien och Albanien som inte var med i Warszawa-pakten och som inte kontrollerades från Moskva tog sig utvecklingen delvis andra vägar. Men i de övriga länderna föll regimerna en efter en under hösten 1989. Fast då hade det redan börjat i Polen.

Polen

Polen var på många sätt den svagaste länken i det sovjetiska imperiet. Bland annat på grund av den katolska kyrkans starka ställning lyckades partiledningen aldrig eliminera det civila samhället. Här uppkom också i början av 1980-talet fackföreningen Solidaritet som med åren mer och mer fick prägeln av en politisk oppositionsrörelse och vars ställning blev allt starkare, trots några års undantagstillstånd.

1989 ordnades rundabordssamtal mellan regeringen och Solidaritet som resulterade i att det för första gången skulle genomföras åtminstone någorlunda fria val. De ägde rum den 4 juni och resulterade i en överväldigande seger för oppositionens kandidater. Partiledningen insåg att det var lönlöst att försöka stoppa utvecklingen och i augusti fick Solidaritet uppdraget att ta över ledningen av regeringen. Därmed kan det kommunistiska systemet sägas ha gått i graven även om presidenten Wojciech Jaruzelski satt kvar ytterligare några månader. Efter honom valdes Solidaritetsledaren Lech Walesa till president och Polens omvandling i marknadsekonomisk riktning satte fart.

Inspirerade av utvecklingen i Polen drev oppositionen i de andra länderna på för liknande förändringar, som på ett pärlband genomfördes revolutioner i de östeuropeiska länderna under de magiska höstmånaderna 1989.

Ungern

Först ut var Ungern där förändringarna genomfördes på ett i stort sett odramatiskt vis. Trots det blodiga undertryckandet av revolten 1956 hade landet rykte om sig att vara relativt liberalt, "den lyckligaste baracken i sovjetimperiet". 1988 fick kommunistpartiet en reforminriktad ledare, Karoly Grosz. Våren därpå mobiliserade oppositionen till stora demonstrationer och under intryck av dem beslöt man att införa flerpartisystem, även censuren avskaffades. På försommaren började gränsinstallationerna mot Österrike att rivas vilket innebar det första brottet i järnridån.

I oktober gav kommunistpartiet upp sina anspråk på att vara det evigt styrande partiet och hamnade samtidigt i djup kris. Ungern förklarades officiellt inte längre vara en socialistisk stat. Vid valen i början av 1990 tog de borgerliga partierna definitivt över regeringsmakten.

Bara några år tidigare hade ingen kunnat ana att det kommunistiska styret i ett östeuropeiskt land skulle kunna falla så enkelt.

Östtyskland

I DDR, Östtyskland, var det mer dramatiskt men också här skedde händelseutvecklingen med en överraskande snabbhet.

Delvis var den en följd av vad som skedde i Ungern. När myndigheterna där öppnade järnridån kunde tusentals östtyskar ta sig ut ur landet genom Ungern för att senare vanligen ta sig till Västtyskland.

Samtidigt ökade protestaktionerna från oppositionen dramatiskt inne i själva Östtyskland, ofta hade den anknytning till den protestantiska kyrkan. Mest omtalade blev måndagsmötena i Leipzig som växte vecka för vecka, den 16 oktober var de fler än 300 000. "Vi är folket" var en av parollerna som främst handlade om att reformera det östtyska systemet. Protesterna spred sig också till andra städer, den 4 november demonstrerade en halv miljon människor i Östberlin.

Precis som tidigare i Polen och Ungern insåg partiledningen att det var omöjligt att gå emot vad som i praktiken var ett enat folk.

Den 9 november meddelades det att alla östtyskar var fria att åka utomlands. På en kaotisk presskonferens sa regeringstalesmannen att beslutet trädde i kraft omedelbart och direkt därefter började DDR-medborgare att ta sig ut genom Berlinmuren till Väst-Berlin. Gränsvakterna som bara några dagar tidigare hade öppnat eld för att döda kunde nu bara se på. Den mest förhatliga symbolen för det kalla kriget hade fallit.

Därmed var Östtyskland i praktiken slut som stat. Ett år senare var det upptaget i det nya Tyskland.

När muren hade fallit var det bara en tidsfråga innan revolutionen också skulle komma till Tjeckoslovakien.

Tjeckoslovakien

Den 17 november skingrades en studentdemonstration brutalt av kravallpolisen. Veckan därefter genomfördes som svar varje dag jättelika protestmöten på Václavplatsen i Prag. Protesterna organiserades av oppositionsrörelsen Medborgarforum som hade sina rötter i dissidentrörelsen Charta 77, i bägge var författaren och dramatikern Václav Havel den ledande personen.

Efter knappt en veckas protester avgick den hårdföre ledaren för kommunistpartiet men demonstrationerna fortsatte; lördagen den 25 november samlades mellan en halv och en miljon människor i Prags utkanter och möten genomfördes också i andra städer. Måndagen därpå genomfördes en kort generalstrejk där nästan hela Tjeckoslovakiens vuxna befolkning deltog.

Kommunistpartiet hankade sig kvar ytterligare ett tag men dess makt var bruten. Vaclav Havel utsågs till president och ledaren för Prag-våren 1968, Alexander Dubček blev talman. I juni 1990 hölls det första flerpartivalet vilket blev en stor framgång för Medborgarforum.

Händelserna i Tjeckoslovakien har kommit att kallas för sammetsrevolutionen för att den trots allt genomfördes så fredligt. Till skillnad från vad som hände i Jugoslavien gick också uppdelningen av landet helt lugnt till; 1993 upplöstes Tjeckoslovakien och istället fick vi Tjeckien och Slovakien.

Bulgarien

Även i Bulgarien var Berlinmurens fall den direkt utlösande orsaken. De reforminriktade krafterna i kommunistpartiet såg vartåt det lutade och avsatte den dittillsvarande ledaren för partiet. Förändringarna kom inte som en blixt från klar himmel. Redan året innan hade oppositionen fått ställa upp i lokalvalen och nått stora framgångar. Under 1989 växte oppositionen ytterligare och inte minst blev miljön en viktig politisk fråga.

I december gav kommunistpartiet upp det maktmonopol man tidigare haft. Under starkt folkligt tryck infördes flerpartisystem. I juni 1990 genomfördes de första demokratiska valen.

Rumänien

Till skillnad från övriga länder så blev revolutionen i Rumänien blodig. Landets ledare Nicolae Ceauşescu förde visserligen en självständig utrikespolitik och vägrade till exempel att delta i invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Men inrikespolitiskt stod han för en hårdför politik och hans säkerhetspolis Securitate var djupt fruktad. Med hjälp av den trodde han att regimen skulle kunna undgå samma öde som i grannländerna.

Revolutionen började samtidigt som övriga Europa förberedde sig för julen. Den 16 december genomfördes ett protestmöte i staden Timisoara i östra Rumänien, protesterna växte i omfattning under de kommande dagarna, blev våldsammare och politiskt mer radikala och myndigheterna satte in armén och säkerhetspolisen för att få slut på demonstrationerna. Över 70 människor dödades.

Upproret spred sig därefter till huvudstaden Bukarest och andra städer. Ceauşescu trodde att han hade folket bakom sig och kallade till ett massmöte men stämningen där blev alltmer hotfull.

Den 22 december flydde Ceauşescu tillsammans med sin hustru Elena i helikopter från presidentpalatset i Bukarest. Makten övertogs av vad som kallades Nationella räddningsfronten som leddes av reformkommunisten Ion Ilescu.

Ceauşescu arresterades snart och den 25 december ägde en kort summarisk rättegång rum mot honom och hans hustru. De dömdes till döden och avrättades omedelbart.

Under ytterligare några dagar fortsatte striderna mellan Ceauşescuanhängare och den nya regimens trupper. Sammanlagt mer än 1000 människor dödades under oroligheterna.

Händelserna i Rumänien föreföll till en början vara en fortsättning av det som skedde i övriga östeuropeiska länder. Men mer och mer har de kommit att uppfattas mer som en palatskupp inom det styrande kommunistiska skiktet än en riktig folklig revolution.

Epilog:

Den 1 juli, vid en ceremoni i Prag, upplöses slutligen Warszawa-pakten, det instrument som Sovjetunionen använt för att kontrollera sina satellitstater. I augusti 1994 lämnar de sista ryska trupperna Östeuropa.

Sten Sjöström
sten.sjostrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".