Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..
människor och tro

Kyrkan hade viktig roll i revolutionen

Publicerat fredag 30 oktober 2009 kl 15.00
Gethsemanekyrkan. Foto: Per Eurenius/SR

I höst är det 20 år sedan den fredliga revolutionen i Östtyskland, före detta DDR. Den kulminerade med Berlinmurens fall den 9 november 1989. Kyrkorna i DDR spelade en viktig roll i revolutionen. Där kunde regimkritiker och medborgarrättskämpar samlas, inte bara dem med kristlig inriktning. En av de kyrkor som fick stor betydelse och som öppnade sina portar för människor som behövde skydd för 20 år sedan var Gethsemanekyrkan i Berlin.

”Vaka och bed” står det på skylten över kyrkporten. Precis som på banderollen som hängde här i oktober för 20 år sedan. Nu är det en utställning i Gethsemanekyrkan som heter så, "vaka och bed". Men för 20 år sedan var det allvar. Då stod kyrkan mitt i revolutionen.

Ursula Kästner, som gjort utställningen, var med här då också, när kyrkan började hålla öppet dygnet runt den 2 oktober, och när förbönerna varje kväll drog allt fler besökare.

– Först var det några hundra, efter några dar var kyrkan proppfull varje kväll. Många som kom var sådana som annars inte hade ett dugg med kyrkan att göra, oppositionella eller folk som engagerade sig för fred och mänskliga rättigheter.

Flera evangeliska kyrkor runtom i DDR, till exempel Nikolaikyrkan i Lepizig, blev under DDR-åren en sorts frirum som makten fram till hösten -89 inte vågat röra, där stora mängder människor kunde samlas. I Gethsemanekyrkan fanns en lång tradition att upplåta kyrkan åt freds- och människorättsaktivister.

– Man förstår inte det som hände här hösten -89, om man inte känner till den här frihetliga kyrkliga traditionen, säger Ursula Kästner.

Den 2 oktober 1989 ställde sig en grupp människor med tända ljus framför kyrkporten som skydd och som moraliskt stöd, både för de inne i kyrkan och för de utanför. De organiserade skiftgång och stod kvar där dygnet runt, med kyrkans godkännande. Men första versionen av deras banderoll ovanför kyrkporten fick Gethsemaneförsamlingen problem med.

Där hade aktivisterna formulerat politiska krav: "frige de gripna, lägg ner utredningarna, upphäv straffen".  Polisen hade gripit många demonstranter redan då. Säkerhetstjänsten Stasi kom till Gethsemanekyrkan. De tyckte banderollen gick för långt.

– Vi visste ju reglerna, säger Ursula Kästner. Allt som gjordes i kyrkans namn måste också i någon mening vara kyrkligt:

Banderollen fick ny text: Ett bibelcitat ur Matteusevangeliet "vaka och bed", med tillägget "för de felaktigt gripna" på banderollen. Den lydelsen accepterade också Stasi.

Stasi var också närvarande i kyrkan under de här intensiva dagarna.

– De var konstiga typer som satt och skrev, säger Ursula Kästner. Sedan sprang de ut var tionde minut för att ringa.

Efter murens fall har hon själv läst en del av de här rapporterna, som nu finns bevarade hos en särskild myndighet.

Och efter murens fall lät också alla kyrkliga medarbetare och alla i församlingsrådet i Gethsemane underkasta sig en granskning, för att klara ut ifall någon haft något med Stasi att göra. Men det hade ingen av dem. Fast Stasirapportörer rapporterades i andra församlingar, också präster hade spionerat.

Många sov i kyrkan de här oktobernätterna. En grupp fastade dygnet runt här framme på kyrkgolvet. Det var överhuvudtaget kaotiska dagar i landet. Den östtyska statsmakten var på väg att förlora greppet.

Demonstrationerna samlade allt fler. På DDR:s 40-årsdag den 7 oktober, slog polisen till mot ett demonstrationståg i Östberlin. Många demonstranter flydde till Gethsemanekyrkan, där förbön pågick. Flera tusen samlades i och runt kyrkan.

Polisen omringade kyrkans område. Ingen släpptes ut på flera timmar. Tre personer gick ut för att förhandla med polisen, Ursula Kästner, biskopen och ytterligare en man från församlingen. Men honom tog polisen. De ryckte ut honom från kyrktomten och förde bort honom.

När kyrkbesökarna väl släpptes ut så var det många som misshandlades eller greps av polisen. Alltihop upprepades nästa kväll. Under de här två kvällarna tog polisen över tusen personer i Östberlin. Demonstranterna använde inget våld. Inte i Östberlin, inte i Leipzig, ingenstans i DDR.

– Demonstranterna utanför kyrkan ropade "Gorbi, Gorbi" och "frihet och demokrati, nu eller aldrig". Men de ropade också "inget våld, inget våld". Och här i kyrkan uppmanade människor varandra: gå ut, ta med ljus, sjung en sång. Men använd inte våld.

Ursula Kästner kallar det "det stora undret" att ingen gjorde det heller. Hon tror att kyrkan bidrog till att demonstranterna höll sig så lugna som de gjorde.

– Kyrkan tog på sig rollen att mana till ickevåld, att dämpa de många gånger uppjagade talarna. Det kan ha bidragit till att ingen gick från ord till handling, tror Ursula Kästner.

Den tredje kvällen, det hade nu blivit måndag den 9 oktober, kom många kvinnor till kyrkan med bilder på sina försvunna män, söner och döttrar.

– Något liknande hade jag bara sett på tv från Chile tidigare, säger Ursula Kästner. Det var laddat och känslosamt i Gethsemanekyrkan. Alla var dessutom nervösa över vad som skulle hända på måndagsdemonstrationen i Leipzig den kvällen. Rykten gick att polisen fått skarp ammunition och att sjukvården i Leipzig höjt beredskapen. Skulle leipzigborna låta sig skrämmas?

– Strax innan andakten här var slut fick vi telefon från Leipzig. 70 000 hade demonstrerat och polisen hade inte ingripit. Vi skrek av glädje, berättar Ursula Kästner.

Det blev en vändpunkt. En månad senare öppnades muren. Nu står Ursula Kästner här vid sin utställning i Gethsemanekyrkan. Hon har gjort den på sin fritid, utan ersättning, men hon är ändå ett proffs. Som arkeolog gör hon utställningar på ett av Berlins stora museer.

Hon sitter fortfarande i församlingsrådet. Församlingen har många nya och engagerade medlemmar, berättar hon. Men också många som var med för 20 år sedan. Jag frågar henne vad som finns kvar i henne av revolutionen.

– Tacksamhet. Glädje. Att det lyckades.

Hon är glad över att kunna prata med till exempel besökande skolklasser om vad civilkurage kan betyda.

Per Eurenius, Berlin
per.eurenius@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".