Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..

Med säkerhetstjänsten i ständigt släptåg

Publicerat onsdag 28 oktober 2009 kl 14.53
1 av 3
Foto: Hasse Holmberg/Scanpix
2 av 3
Värvades av KGB. Arkivfoto: Björn Larsson Ask/Scanpix.
3 av 3
Löständer med dold mikrofon kan användas för hemliga inspelningar. Foto: Michael Brannäs/Scanpix

Vem är vem i agenternas värld? Där satt jag på mitt FN-kontor i Genève vintern 1994 och visste inte vem som var "den onde" och vem som var "den gode". Jag kände mig allt mer stressad under besökets gång. Har jag egentligen skäl för att vara så misstänksam - allt kanske är helt oskyldigt.

Hur skulle jag dra mig ur det hela, det var inte lätt. Jag var FN-tjänsteman och besökaren var en diplomat från ett av FN:s medlemsländer.

Ändå satt jag där i en rävsax där besökaren ställde allt mer i allra högsta grad inlindande politiska frågor. Till en början handlade det om mycket oskyldiga frågor om min bakgrund och mitt icke-svenska efternamn. Han lyckades till och med få ur mig min yrkesmässiga bakgrund, som tjänsteledig journalist vid en av Sveriges främsta nyhetsredaktioner. Han var hela tiden oerhört trevlig och sympatisk - ett konversationsproffs. Till sist kom erbjudan. Ska vi äta lunch eller middag någon dag?

Den besökande ryssen kom oannonserat till kontoret och presenterade sig som handelsattaché vid den ryska FN-ambassaden i Genève. Själv var jag tjänstledig från Sveriges Radios Ekoredaktion och arbetade vid FN-organet DHA (Department for Humanitarian Affairs).

DHA som numera heter OCHA leddes av svensken Jan Eliasson, som då också var biträdande FN-chef i New York. Att olika ambassadpersoner kom och hälsade på var inte ovanligt utan tillhörde snarare vardagen. FN var och är av intresse för samtliga världens medlemsländer. Alla världens diplomater fanns aktivt närvarande och hade fritt tillträde.

Däremot var det märkligt att en "handelsattaché" kom på besök. FN-kontoret sysslade knappast med handelsfrågor utan med samordning av humanitärt bistånd. Att ryssarna var intresserade av just vårt kontor var i sig inte konstigt. Just vid den avdelningen där jag jobbade sysslade vi med humanitära frågor i de forna sovjetiska kaukasiska republikerna samt Tadzjikistan och Kirgisien. Det vill säga på den gamla ryska "bakgården".

När så den ryske besökaren började ställa frågor om min syn på de då rådande Balkankrigen, började varningsklockorna att ticka i min skalle. Jag hade läst tillräckligt många spionromaner.

Min ryska kollega i rummet såg hela tiden mycket dyster ut. Han började rent av ge mig olika tecken som jag tolkade som varningar: "var försiktig". Problemet var bara att jag inte heller litade på min arbetskamrat fullt ut. Den ryske arbetskamraten var tidigare en av de högsta cheferna inom det gamla sovjetiska Röda Korset och hamnade inom FN genom sina internationella Röda Korskontakter.

Där satt jag alltså i rävsaxen. Min ryske arbetskamrat som jag och många av de övriga västerländska kollegerna var försiktiga med, var nu plötsligt räddaren som varnade mig för den ryske besökaren. Arbetskamraten var plötsligt ”den gode". Under besöket som varade i cirka 45 minuter så försökte jag konversera med besökaren, men min hjärna jobbade för högtryck.

Var besöket bara en avledande manöver för att jag skulle få större förtroende för min arbetskamrat?  Vem är ”den gode" och vem är ”den onde"? Kan det vara så att jag fått förföljelsemani… de kanske båda är goda… eller de kanske båda är onda? Är det ett värvningsförsök från besökarens sida eller är det här rent av ett högt spel iscensatt av de båda, för att jag ska få större förtroende för min arbetskamrat som ger mig varnande tecken.

Det hela ledde till att jag blev än mer en mussla i det fortsatta förhållandet till min arbetskamrat. Något som kändes väldigt märkligt eftersom vi fortsatte att dela rum ytterligare någon månad, innan jag hamnade i FN-tjänst i Tadzjikistan.

Den ryske besökaren ringde ett par gånger och försökte få till ett lunchmöte - men jag tackade nej med motiveringen att jag var mycket upptagen. Efter tre sådana samtal slutade "handelsattachén" att ringa. 

När jag i dag lusläser allt som berättas kring den pågående Jan Guillou-historien så kommer sådana här minnen fram. Det ryska värvningsförsöket i Genève var kanske det tydligaste som jag varit med om. Jag är ganska säker på att det rörde sig om ett slags värvningsförsök. Om inte annat var det ett försök att pumpa mig på information, kanske fanns det dessutom någon baktanke att få en svensk "journalist" på kroken.

Sanningen är att man, inte minst som utrikesreporter, ständigt fått leva med olika säkerhetstjänster i släptåg. Det hör till sakens natur. Både journalister och säkerhetsfolk är ute efter att samla in information och återge den.

Oftast befinner man sig dessutom på samma arena, vid en krigsskådeplats eller ett konfliktområde. Där kryllar det av olika säkerhetstjänster som samlar information, som sedan används av respektive land.

De problem som uppstår är dock när de olika agenterna arbetar under mer förtäckt form. Det har hänt åtskilliga gånger att jag ångrat att jag slagit följe med någon utländsk "journalist" som sedan uppträtt konstigt längs resan. Flera sådana historier har jag upplevt på Balkan. Sommaren 1991 bröt helvetet ut i Kroatien. Av rent säkerhetsmässiga skäl brukade och brukar journalister försöka resa i grupp till krigsområden.

För att undvika konkurrens brukar jag i möjligaste mån att undvika resa ihop med svenska journalister, utan väljer att resa med brittiska, franska, amerikanska och så vidare.

Tanken är att det är lätt för olika sidor att skjuta ihjäl en journalist eller fotograf men det blir svårare när det är många som sedan kan vittna om händelsen. Vid en sådan resa tog jag mig in på den kroatiska sidan från Belgrad tillsammans med ett franskt "journalistpar" och en brittisk fotograf.

Det ångrade jag bittert när jag upptäckte att paret nästan uteslutande var ute efter att fotografera kroatiska militära ställningar. Vi blev tillsagda på skarpen av en kroatisk soldat att inte fotografera några militära installationer. För egen del var det dessutom livsfarligt eftersom jag har ett serbiskt efternamn.

Jag blev minst sagt vansinnig på fransmännen och skrek åt dem att sluta fotografera militära ställningar. Efter ett långt gräl fattade de att jag menade allvar, för jag började bli rätt så hotfull. Det var mitt liv stod på spel om kroaterna skulle få för sig att jag var serbisk spion och inte journalist.

Jag vet fortfarande inte vilka de var egentligen. Trots att jag fortsatte att bevaka Balkan i ytterligare något år såg jag dem aldrig mer. Men jag är ganska säker att de inte var journalister. Det blev en lärdom att aldrig mer åka med folk som jag inte känner mycket väl. Problemet med sådana "journalister" är att de försöker ta skydd genom att just umgås och resa med riktiga journalister. Det samma har jag upplevt många gånger när jag träffat folk från helt okända kallade "biståndsorganisationer". 

Sedan finns det hur många fall som helst som de flesta upplevt framförallt i utlandet, när det kommer en trevlig amerikan eller britt och frågar om de kan slå sig ned medan man själv sitter på ett kafé och tar en paus. När man reser som journalist ser vem som helst tydligt på packningen och utrustningen vad man sysslar med. Det är lite svårare att få reda på vem som slagit sig ned vid sidan om.

1990 kom en sådan ung vällklädd amerikansk man till mig medan jag satt och drack kaffe i Pristina i Kosovo. Ganska snart kände jag hur jag blev förhörd om situationen i dåvarande Jugoslavien av denne amerikan. Han sade sig arbeta med biståndsfrågor vid den amerikanska ambassaden i Belgrad. Men bakom den mycket vänliga fasaden fanns inte så många "diplomatiska" frågor.

Problemet är att man som journalist hela tiden måste gå någon slags balansgång. Eftersom vi också försöker samla ihop information så är även sådana här kontakter viktiga.

Under min tid som Moskvakorrespondent för Sveriges Radio träffade jag ofta utländska diplomater och även militärattachéer vid olika tillställningar. Just de senare är ganska viktiga för att få hjälp att bedöma olika militära eller säkerhetspolitiska frågor, som man bevakar.  Men samtidigt är det allmänt känt att just militärattachéer är knutna till militära säkerhetstjänster i respektive hemland. Deras uppgift är att samla in uppgifter om landet som man befinner sig i. Det är ett slags legaliserat och kontrollerad "agentverksamhet" som är känd av samtliga sidor.

Att spioner och journalister lever och verkar i symbios finns också mer levande bevis på. Inte minst när man själv bevakas av olika säkerhetstjänster. Ibland blir sådana situationer ganska dråpliga och komiska.

Under kalla kriget visste man med säkerhet att våra telefoner var avlyssnade i öst. Det var till och med hörbart ofta. Konstiga knäppningar i telefonluren och ibland harklingar blev lätt till komik, när man samtalade med någon och där båda upptäcker att varken knäppningarna eller harklingen kom från någon av oss som samtalade.

Under den baltiska frigörelseprocessen i början av 90-talet var jag ofta i Riga och Vilnius. Vid mitt första besök träffade jag några svenska kolleger på hotellet. Vi utbytte telefonnummer och rumsnummer och upptäckte till vis förvåning att vi samtliga var placerade i en rad nedanför och rakt ovanför varandra. Om jag hade rumsnummer 204 så kunde kollegorna ha rumsnummer 304, 404 och så vidare.  Det gällde att ha en rak telefonavlyssningslinje för "svenskrummen". Antagligen fanns det liknande nummerkombinationer för tyska, franska och övriga utländska besökare.

Sedan fanns alltid skugglika personer som man började känna igen var man än gick. 1984 lyckades jag lura den dåvarande kommunistiska polska säkerhetstjänsten. Jag kontaktade de kommunistiska myndigheterna inför en Polenresa och bad dem att fixa både tolk och massor med möten med officiella personer. Vad de polska myndigheterna inte visste var att jag kunde en del polska själv. Det var en späckad resa med intervjuer och möten mellan klockan 08.00 och 18.00 varje dag. Alla de förbeställda intervjuerna var rena svepskäl för resan.

Den officiella polska tolken fungerade som min övervakare. Eftersom jag förstår polska kunde jag lätt konstatera att tolken tillrättalade både mina frågor och intervjuoffrens svar i samband med de "meningslösa" intervjuerna. Mitt riktiga arbete började i stället kvällstid. Då räknade jag kallt med att inte längre vara övervakad. Jag hade redan gjort mitt dagsverke med ett tio timmars arbetspass.

Under kvällstid sökte jag i stället upp representanter från den alltmer regeringskritiska katolska kyrkan, studenterna och inte minst det numera underjordiskt aktiva solidaritetsrörelsen.

Vladislav Savic
vladislav.savic@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".