Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..

Bakgrund Bangladesh: Barn utnyttjas för att skrota supertankers

Publicerat onsdag 13 januari 2010 kl 10.17
1 av 5
På stränderna i Chittagong kan rika länder få uttjänta skepp nedmonterade av barn för en spottstyver. Foto: Margita Boström/Scanpix.
2 av 5
Taslima Begun miste sin son Tarequl när han jobbade med att montera ned skepp. Foto: Margita Boström/Scanpix.
3 av 5
Bly, asbest och giftiga färger bildar giftig rök vid svetsning på fartygen. Foto: Margita Boström/Scanpix.
4 av 5
Hasan Mahmud. Foto: Margita Boström/SR.
5 av 5
Arbetarna tjänar omkring 20 kronor om dagen för ett av världens farligaste jobb. Foto: Margita Boström/Scanpix.

Under årtionden har världens länder försökt komma överens om regler för hur stora skepp och supertankers ska tas omhand när de inte längre är sjödugliga. Men än finns inget stopp för den farliga skeppsdemoleringen på stränderna i Bangladesh där barn riskerar sina liv för att plocka ned båtarna för hand.

Tjugo seniga män, tio på var sida, arbetar sig barfota taktfast fram meter för meter genom leran och dyn på den i ebb blottlagda havsbottnen. På de bara axlarna ligger den flera hundra kilo kanske upp emot tusen kilo tunga vassa plåten.

De sjunger för att kunna hålla samma takt så att inte plåtens tyngd ska hamna mer på en mans axlar än de andras eller i värsta fall skära in i halsen. De har flera hundra meter att gå upp mot land där plåten slutligen släpps överst i högen av andra plåtar.

Plåtarna som en och en skärs av med skärbrännare från de enorma skeppen som ligger sida vid sida på den långa stranden. Det är på stränderna norr om den stora hamnstaden Chittagong i sydöstra Bangladesh som de flesta av världens skepp plockas ner till minsta beståndsdel.

Över 30 000 människor arbetar här med det som av FN:s internationella arbetsorganisation ILO har beskrivits som ett av världens farligaste yrken. Minst ytterligare 50 000 människors försörjning i staden är beroende av skeppsdemoleringen.

Och det mesta som byggs i Bangladesh som kräver stål och järn byggs upp med hjälp av det som återvinns från de mellan 600-700 supertankers och andra jättebåtarna som varje år för hand demoleras i Bangladesh.

Det är inte svårt att förstå att arbetet med att utan några maskiner plocka ner supertankers bit för bit på en sandstrand är ett extremt farligt arbete.

30-årige Mamurrad har arbetat med att skära sönder båtskroven i nio år. Men efter olyckan som skedde våren 2009 så är det stopp för den försörjningen.

– Jag höll på och skar med min brännare på en stor båt i april förra året, plötsligt lossnade plåten och föll rakt över mitt högra ben. Det gick inte att rädda utan man amputerade det direkt, säger Mamurrad som nu har mycket svårt att försörja sig, sin fru och deras två små flickor.

Endast tack vare att han vände sig till advokatorganisationen BELA som jobbar i Bangladesh för bättre villkor för arbetarna på skeppskyrkogården så tvingades företaget han jobbade för i nio år betala en ersättning för det förlorade benet.

Det han fick ut räknas som en i sammanhanget mycket hög ersättning, som ska täcka försörjning och den ständiga sjukvården han behöver. Knappt 13 000 kronor för att aldrig mer kunna gå ordentligt. Men det finns de som råkat än värre ut.

Taslima Begun gråter och fingrar på det enda hon har kvar av sonen Tarequl som bara blev 19 år gammal. Två polaroidkort som hon tar fram från plåtskåpet som är låst med ett stort hänglås. Hon ber mig sitta ner på den enda möbeln, sängen, i det lilla huset med flätade palmblad till väggar och stampat jordgolv. Och så börjar hon berätta med tårarna rinnande utefter kinderna.

– Han hade försovit sig den morgonen och rusade iväg till jobbet. Han fick inte ens med sig matlådan jag gjort åt honom. Någon timme senare ringde de och sade att han hade ramlat ner från en båt. Min man tog några lakan och rusade till sjukhuset. Han låg på en säng och var vid medvetande och kunde prata, men han fick ingen hjälp. Det fanns ingen läkare där.

– Min man försökte desperat få tag i en läkare men förgäves. Dagen efter var han död. Ingen har kunnat säga oss vad han dog av, säger Taslima.

Tarequl jobbade med att skära sönder båten med skärbrännare, med vid olyckan var hans hjälpare 18-årige Ronny Hussein.

– Vi höll på och flyttade några gastuber längst upp ute på kanten av ett stort skepp. Plötsligt ramlade tuberna och de föll mot Tarequl som tappade balansen och föll ner från skeppet, säger Ronny som efter olyckan själv slutade arbeta där efter fyra år i branschen.

Liksom Tarequl var han bara ett barn när de började arbeta, trots förnekande om att barn arbetar där så har organisationer som till exempel International Federation for Human Rights räknat ut att ungefär en fjärdedel av de som demolerar båtar är under 18 år. Det finns exempel på så unga som 9-10-åringar som går runt i gyttjan och plockar plåtar.

Trots alla olyckor och dödsfall som sker vid skeppsdemoleringen finns det ingen offentlig statistik, bara uppskattningar gjorda av frivilligorganisationer som kommit fram till runt 100 dödsfall om året om man räknar in dem som dör av förgiftningar och sjukdomar till följd av de giftiga ämnen arbetarna utsätts för.

Det finns mängder med asbest, PBC, bly och giftig färg på båtarna som bildar gifitg rök när man svetsar loss de stora plåtarna. Men förutom de som dör så är det flera hundra varje år som skadas och blir sjuka.

Bangladesh miljöminister Hasan Mahmud är från Chittagong och säger att regeringen är väl medveten om hur farligt och miljöförstörande skeppsdemoleringen är, men Bangladesh ekonomi klarar sig inte utan den, säger han när jag träffar honom i hans hem i Chittagong.

– Vi försöker göra vårt bästa för att göra arbetsmiljön bättre och säkrare. Men jag kan inte ge några garantier när vi når dit, säger Hasan Mahmud.

På frågan om det är rätt att världens rika länder på det här sättet kan göra sig av med sitt förbrukade avfall, och dessutom få betalt för det, skrattar han till.

– Så fungerar ju hela vår ekonomiska världsordning. Rika länder utnyttjar de fattiga för att komma billigare undan, säger Hasan Mahmud och syftar på att om skeppsägarna skulle demolera sina fartyg i länder där arbetarna har reglerade arbetsförhållanden, där ett fartyg plockas ner i en torrdocka där maskiner kan göra de tunga farliga jobben, då skulle det kosta mer för skeppsägarna.

Så länge som inga internationella lagar förbjuder skeppsdemoleringar på stränderna kommer arbetarna i Chittagong att fortsätta riskera sina liv för de 15-20 kronorna de tjänar om dagen de tjänar för 12-15 timmars arbete.

FN:s speciella organ för sjöfarten, International Maritim Organisation, IMO, har i många år försökt förhandla fram en internationell överenskommelse om skeppsdemolering. En överenskommelse som man bland annat hoppades skulle sätta stopp för demoleringen på stränderna.

Men i den överenskommelse som nu ligger färdig för ratificering så finns inget med om ett förbud för att använda stränderna som kyrkogård för världens havsfartyg. Det satte bland annat de stora båtnationerna Norge, Grekland och Japan stopp för.

Margita Boström
margita.bostrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".