Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..

20 år sedan Nelson Mandela frigavs

Publicerat onsdag 10 februari 2010 kl 16.38
1 av 4
Nelson Mandela och hans fru Winnie efter frigivningen. Foto: Greg English/Scanpix.
2 av 4
Ekots Bengt Therner träffar Nelson Mandela.
3 av 4
Här satt Nelson Mandela under 17 år. Foto: Peter Berggren/Scanpix.
4 av 4
Före detta statsminister Ingvar Carlsson och Nelson Mandela vid en presskonferens på Grand Hotel i Stockholm. Foto: Gunnar Lundmark/Scanpix.

Ekots Bengt Therner bevittnade Nelson Mandelas frigivning för snart 20 år sedan. Han kommer aldrig att uppleva något liknande igen, skriver han.

Jag stod vid fängelsegrinden då Nelson Mandela gick ut till friheten.

Jag vet, när jag försöker erinra mig stämningarna och känslorna den dagen, att jag aldrig kommer att uppleva något liknande igen under min livstid.

Det fanns en otrolig optimism, plötsligt. Ett nytt Sydafrika föddes i det ögonblicket, och det gav hopp inte bara för den nationen utan för stora delar av den övriga kontinenten. För Sydafrikas förtryckta svarta majoritet var det som en Messias återkomst.

Jag hade arbetat nästan fem år med grannlandet Zimbabwe som bas eftersom det dröjde ända till 1989, då de Klerk gick till val "for a New South Africa", som apartheidstatens informationsministerium gick med på att ge visum till en Sveriges Radio-medarbetare.

Alla visste att något stort var på gång, kanske frisläppande av fler politiska fångar, kanske legalisering av ANC, kanske, äntligen, frigivning av Mandela.

Jag hade visum för tre veckor i Sydafrika och ett hemligt äss i bakfickan i form av en personlig relation - genom att hans två söner i exil var mina grannar i Harare - med en av den legala antiapartheidrörelsen UDF:s grundare. Han var min tennispartner och en av de rådgivare den sydafrikanska regeringen tillät Mandela att emellanåt kalla till sig i fängelset.


En dag ringde han mig och sa helt enkelt att: nu Bengt är det dags att komma.

Den 2 februari höll Sydafrikas president Frederik W de Klerk sitt historiska tal där han meddelade att ANC legaliserats efter 30 års bannlysning, att Nelson Mandela och andra politiska fångar skulle friges och att delar av undantagstillståndet skulle hävas med omedelbar verkan.

Det var kanske 20-30 000 som samlats på The Grand Parade, det stora torget utanför Kapstadens gamla stadshus, som formligen exploderade i jubel då de Klerks besked inifrån parlamentet ett par kvarter bort ropades ut av demonstrationsledningen från ett lastbilsflak.

Jublet visste inga gränser och verkade pågå i evighet. Folk skrek och hoppade och dansade och omfamnade varandra. Många grät av glädje över äntligen kunna se åtminstone en liten skymt av ett nytt och bättre Sydafrika.

De Klerk hade visat sig just så modig som många både i Sydafrika och i omvärlden hoppats, men kanske inte så många på allvar vågat tro, och gjort det som ingen av hans företrädare varit i närheten av; Botha, Vorster, Verwoerd som bara sett ett allt hårdare förtryck som enda sättet att hålla den svarta majoriteten i schack.

De Klerk hade insett att det i längden var en omöjlighet och att Sydafrikas enda framtid låg i att landet gav plats och röst och rättigheter åt alla.

Det som hade banat väg för nytänkandet var Broederbond, det hemliga brödraskap som var själva maktcentrum i den vita stammens politiska intelligentia och som alltid spelat en avgörande roll i den afrikaanska nationaliströrelsens vägval.

Det var Broederbond som hade lagt fast apartheidideologin och som varit hjärnan bakom regeringspolitiken men som också blev drivkraften i försöken att finna en utväg ur afrikaanernas historiska dilemma; hur de skulle kunna överge apartheid och förlika sig med den svarta majoriteten utan att mista kontrollen över landet och till slut förlora sin nationella identitet.

När jag på nytt läser mina gamla rapporter från Kapstaden den här dagen ser jag också en försiktig gardering: "Men man bör kanske bör betona här - för att något dämpa jublet till en mer realistisk nivå - att även om det här är enormt för att vara Sydafrika, är det här landet fortfarande långt från något som liknar demokrati där alla har en röst och där alla röster är lika mycket värda. Vägen dit går över långa och svåra förhandlingar som ännu kan ta många år".

Men processen var i gång. Hemliga kontakter med ANC-företrädare bidrog till en avdemonisering av den rörelsen och en pardans hade inletts med ömsesidiga eftergifter. Exempelvis; flera av de gamla Rivoniafångarna, bland dem Walter Sisulu, frigavs. I gengälld avblåste ANC den väpnade kampen, inte i retoriken, men i praktiken.

Det som nog i lika hög grad påverkade förutsättningarna var Gorbatjovs reformer som börjat luckra upp det kommunistiska imperiet, framförallt avvecklandet av Sovjets engagemang i regionala konflikter runt om i världen, inklusive södra Afrika.

Det dämpade den sydafrikanska regimens skräck att de svartas kamp mot apartheid var en Moskvastyrd konspiration. Förhandlingarna under hösten 1989 som ledde till självständighet för Namibia och de kubanska styrkornas bortdragande från Angola underströk detta.


Lördagen den 10 februari kallade president de Klerk till presskonferens och berättade att Nelson Mandela skulle friges redan dagen därpå.

Mandela hade själv meddelats beskedet kvällen före vid ett möte med de Klerk, justitieministern Kobie Coetsee och konstitutionsministern Gerrit Viljoen. Mandelas önskemål att undantagstillståndet helt skulle avskaffas före frigivningen och att de politiska flyktingarna, många som deltagit i den väpnade kampen, skulle få lov att återvända utan risk för fängslanden, skulle enligt de Klerk övervägas. Regeringen ville först avvakta reaktionen på frisläppandet och se om lag och ordning kunde upprätthållas.

Ur rapporten hem till Ekot:

"Med frigivandet återtar Nelson Mandela - som den 7 november 1962 dömdes för sabotage och samhällsomstörtande verksamhet till straffet livstid plus fem år - den plats i Sydafrikas utveckling och historia han hittills förnekats. 

Under alla dessa år - mer än 27 år - har hans porträtt varit förbjudet, hans ord förbjudna att återge.

Ändå har han förblivit den mäktigaste politiska kraften i landet. Vid 71 års ålder har han från fängelset fortsatt att inspirera Sydafrikas miljoner svarta. För en generation svarta ungdomar, som aldrig sett hans bild eller hört hans ord, ungdomar som inte ens var födda då han fängslades, är han befriaren, deras främsta symbol i kampen mot ett hjärtlöst samhällssystem.

Han stiger nu ut i friheten för att leda de svarta den sista delen av vägen mot ett nytt och bättre Sydafrika, på samma sätt som flera tidigare afrikanska ledare, som Jomo Kenyatta en gång ledde Kenya till frihet, också han en moderat svart nationalistledare som genom sin fångenskap blev en martyr och därmed också de radikalas hjälte.

På samma sätt är Nelson Mandela i den unika positionen att kunna ena Sydafrikas svarta inför den mödosamma förhandlingsprocess med landets vita herrar och andra befolkningsgrupper som nu förestår.


Frigivandet från Victor Verster-fängelset utanför vinstaden Paarl, drygt fem mil från Kapstaden, blev euforiskt och kaotiskt.

Han hade flyttats dit i december och installerats i vice fängelsedirektörens komfortabla bostad på fängelseområdet. Han skulle egentligen ha körts ut i en konvoj med bilar med svärtade vindrutor men han hade insisterat på att nere vid grinden få ta ett rejält farväl av sina fångvaktare och någon kom i sista stund på att det skulle se bättre ut om han promenerade ut.

Så med knuten lyft högernäve och med dåvarande hustrun Winnie i den andra vandrade han ut genom grinden till frihet och tusentals ANC-supportrars tumultartade jubel.

I sina memoarer: "Den långa vägen till frihet" gav han sin version; "...när vi hade något femtiotal meter kvar såg jag ett väldigt tumult och en stor människomassa med hundratals fotografer och tv-kameror och nyhetsreportrar liksom flera tusen sympatisörer.

Jag blev häpen och en smula skrämd. Jag hade inte alls väntat mig något sådant. Jag hade trott att det skulle vara några dussin personer, huvudsakligen fångvaktarna och deras familjer. Men det skulle visa sig att det här bara var början."

Vidare: "När jag kom in i människomassan höjde jag min högra näve och det hördes ett vrål från massan. Detta hade jag inte kunnat göra på 27 år och jag drogs med av en våg av kraft och glädje...det var ett lyckligt, kaos, även om det var en smula förvirrat. Mina 10 000 dagar i fängelse var över. Livet började på nytt."

Inne i Kapstaden, där Mandela skulle göra sitt första offentliga framträdande, rådde karnevalsstämning. Sedan tidig morgon körde lastbilar med flaken packade med jublande människor runt vilt tutande, folk dansade och sjöng. På stadshuset flaggstänger vajade ANC:s guld-grön-svarta flaggor.

Statyn av Edvard den sjunde på torget framför stadshuset var draperad i ANC:s flagga. Poliserna stod passiva, stirrande, förundrade. Alla tidningars förstasidor pryddes av bilden de inte fått publicera på flera decennier; en lång, ståtlig 71-åring, huvudet högre än presidenten, lätt grånad och milt leende.

Det höll på att sluta illa. Mandelas kortege körde fast i människohavet. Upphetsade överlyckliga människor började klättra på bilen, andra skakade och ryckte och slet i den. Mandela beskrev det senare som att det kändes som om folkmassan mycket väl skulle ha kunnat döda oss med sin kärlek.

Flera timmar försenad kunde han hålla sitt tal. I det avtagande kvällsljuset kisade han, som det såg ut, osäkert ner på pappret där han skrivit ner talet, glasögonen gled hela tiden ner på näsan. Förklaringen till det var att han hade glömt glasögonen i fängelset och räddades av att han kunde låna Winnies som hade ungefär samma styrka men bågar som inte riktigt passade.

Han inledde talet: "Vänner, kamrater och landsmän sydafrikaner. Jag hälsar er alla i fredens, demokratins och den gemensamma frihetens namn. Jag står framför er, inte som profet utan som er, folkets ödmjuke tjänare. Era oförtröttliga och hjältemodiga uppoffringar har gjort det möjligt för mig att vara här idag. Därför placerar jag de år som är kvar av mitt liv i era händer."

Det var ett noggrant utarbetat tal, främst utarbetat för att motverka alla kvardröjande misstankar att han på något sätt gjort upp med regeringen, orden mer valda för tvivlarna inom ANC än den väldiga, febrigt upphetsade folkmassan som visste föga vad han de senaste åren haft för sig i fängelset.

Det jag minns av min egen upplevelse av talet var att det var ett tufft tal, ödmjukt, men inte ödmjukt mot de som nu frigett honom. Massdemonstrationerna och kampanjerna mot regeringen och kraven på fortsatta internationella sanktioner skulle absolut fortsätta.

Mot slutet av talet upprepade han det världsberömda avsnittet ur försvarstalet vid Rivonia-rättegången den 20 april 1964:

Dessa ord, sa han, är lika sanna nu som då:

"Jag har kämpat mot vit dominans, och jag har kämpat mot svart dominans. Jag har hållit fast vid idealet om ett demokratiskt och fritt samhälle i vilket alla kan leva tillsammans i harmoni och med samma möjligheter. Det är ett ideal som jag hoppas att leva för att uppnå. Men om det skulle krävas så är det ett ideal för vilket jag är beredd att dö".      

Han underströk i talet, som hördes här i inledningen, att "marschen bort från apartheid är utan återvändo". Ty från det ögonblick då de Klerk den andra februari gav sitt historiska besked till det sydafrikanska parlamentet fanns det ingen återvändo. Det skulle vara omöjligt att på nytt förbjuda ANC eller andra svarta rörelser, att sätta Mandela i fängelse igen eller att återgå till apartheid.

De Klerk och Mandela satt i samma båt och de hade gett sig ut på enkel resa.

Det var meningen att det skulle ha blivit en presskonferens med Mandela efter talet, men situationen var kaotisk och allt hade blivit många timmar försenat. I stället bjöds vi journalister dagen därpå hem till Desmund Tutu i vars biskopsbostad, Bishopscourt, vid foten av Taffelberget, Nelson Mandela och hans Winnie hade tillbringat natten i övervåningens gästrum. 

Det bärande budskapet till oss var nog att "det finns ett mellanläge mellan vit fruktan och svarta förhoppningar och att ANC ska hitta det". Själv rapporterade jag som viktigaste nyhet att han sagt att han var överlycklig över att vara fri och att han beskrev de Klerk som en man med stor integritet.

Själv skriver han i sina memoarer att "journalisterna var lika intresserade av mina personliga känslor som av mina politiska tankar. Det var något nytt för mig...jag hade nog svårt att tillfredställa deras nyfikenhet...jag fick ofta frågan av reportrarna om hur det kändes att vara fri och jag gjorde mitt bästa för att beskriva det obeskrivliga, och misslyckades oftast".

När jag rapporterade från den här presskonferensen sa jag att Mandela nog bara hunnit få en liten glimt av det samhälle han utestängdes från för mer än ett kvarts sekel sedan men att han överraskats av ett nu totalt annorlunda samhälle än det han kände från 1960-talet. Men där högg jag i sten!

Ett av de mer häpnadsväckande de inslagen i historien om Nelson Mandels frigivning var att han under flera månader förts ut på guidade utflykter av sina fångvaktare, mest den gamle trotjänaren James Gregory som följt honom från Robben Island via Pollsmoor-fängelset till Victor Versteer-fängelset.

Ingen kände igen honom som åldrat magerlagd och gråhårig från ungdomens bilder. Ibland lämnades han till och med ensam i bilen med nycklarna i, ibland när de stannade och tankade gick han ut och talade med personalen, ibland åt de tillsammans på restauranger.

Snart togs han ut varje veckoslut, först till Kapstadens gator och förstäder, sedan längre ut på Kaphalvön ända ner till Kapudden där Indiska Oceanen och Atlanten möts vid Afrikas yttersta utpost. Allt för att han skulle vänja sig vid den värld han varit avskuren från så länge.

I slutfasen av fängelsetiden hade han egen nyckel. Fånge med egen nyckel! Så att han när fångvaktarna gått hem för dagen kunde gå ut och sitta och njuta av kvällssolens sista strålar.

I frigivningens kaos missade han ju det planerade avskedstagandet av sina fångvaktare. Dessa, med familjer,  blev istället inbjudna som hedersgäster när han fem år senare installerades som president.

Själva fängelset, det hade Mandela fäst sig så vid, att han senare skaffade ritningarna och hemma i födelsebyn Quno i Transkei lät bygga en exakt kopia som fritidshus.

Även regimen förstod att Mandela var som en gudasänd gåva till landet.

Nadine Gordimer, som kände honom väl, beskrev en gång hans unika karaktär; "en total avsaknad av självupptagenhet, förmåga att leva för andra".

Bengt Therner 
bengt.therner@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".