Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..

Bakgrund Kina: Löneökningar får globala konsekvenser

Publicerat måndag 7 juni 2010 kl 10.16
1 av 4
2 av 4
Strejk på Hondafabriken i Foshan. Foto: Scanpix.
3 av 4
4 av 4

Lönerna är på väg uppåt i Kina och med dem kinesernas köpkraft. Minimilönerna höjs just nu runt om i landet och samtidigt verkar myndigheterna ha ökat sin tolerans för arbetares lönekrav gentemot privata arbetsgivare. En ny linje från Peking kan skönjas i finanskrisens spår, en linje som kommer att få vittgående konsekvenser för hela världen.

I torsdags i förra veckan meddelade myndigheterna i Peking att minimilönen i huvudstaden ska höjas med 20 procent. Det innebär en höjning från 800 yuan till 960 yuan (cirka 1 100 svenska kronor) i månaden. Tidigare i år har minimilönerna även höjts i flera städer runt om i Kina, efter uppmaningar från de centrala myndigheterna.

Höjningen i Peking kommer dessutom i slutet av samma vecka som en strejk på Hondas fabrik i staden Foshan resulterat i att arbetarna där fått sin lön höjd med cirka en tredjedel. Även på Foxconns fabrik i södra Kina kommer lönerna att höjas med mer än femtio procent efter en rad uppmärksammade självmord bland arbetarna på fabriken. (Foxconn tillverkar bland annat Apples Iphone.)

Hondas och Foxconns lönehöjningar utgör två tydliga tecken på en accelererande trend bland tillverkningsföretag i östra Kina, som får allt svårare att rekrytera arbetare.

Den främsta orsaken till att de centrala myndigheterna i Peking beslutat att höja minimilönerna är troligen att landets ledare, sedan finanskrisen slog till, har blivit mer och mer medvetna om att Kinas massiva tillväxt i allt högre grad måste drivas av inhemsk konsumtion.

Den extremt exportberoende kinesiska ekonomin har i finanskrisens spår märkt av en minskad konsumtion i framförallt USA och Europa. Sedan hösten 2008 har det blivit allt tydligare att i synnerhet de amerikanska konsumenterna framöver inte kommer att kunna ha den bärande roll i världsekonomin de hittills haft.

Den kinesiska regeringen har länge varit mycket ovillig att tillåta en realökning av arbetarnas löner i Kina, av samma skäl som den inte velat låta den kinesiska valutan, yuanen (officiellt namn: Renminbi = RMB), flyta fritt mot den amerikanska dollarn.

Syftena till de låga minimilönerna och undervärderingen av yuanen har varit att främja kinesisk export och attrahera västerländska företag att förlägga sin tillverkning i landet. Rädslan har varit att en högre värderad kinesisk valuta och höjda löner i Kina skulle avskräcka potentiella utländska investerare.

Men nu har alltså en tydlig signal sänts ut från Peking om att de styrande önskar se de kinesiska arbetarnas löner stiga.

Vissa tecken har dessutom på senare tid kommit som tyder på att Peking eventuellt kan tänka sig att låta yuanen flyta lite mer fritt gentemot dollarn – även om en total upplösning av valutaanknytningen förmodligen ligger långt fram i tiden.

Dessa tecken kommer efter att Washington på senare tid ökat pressen på Peking att luckra upp yuanens knytning till dollarn. Innan hösten 2008 hade Peking i tre år knutit yuanen till ett antal olika valutor men när krisen slog till knöt kineserna återigen yuanen i stort sett helt mot dollarn.

Även EU drabbas hårt av den övervärderade kinesiska valutan, men EU har, på grund av bristen på samordning och enighet mellan medlemsländerna, av naturliga skäl inte kunnat utöva samma påtryckningar som USA.

Men Pekings eventuella beslut att låta yuanen flyta fritt och att höja minimilönerna har förmodligen noll och intet att göra med amerikanska och europeiska påtryckningar. Besluten härrör med största sannolikhet ur en ökad insikt om att den kinesiska ekonomin gynnas av en ökad inhemsk efterfrågan på varor.

Att detta skulle ske förr eller senare är ingen överraskning – Peking har länge varit väl medvetet om att en åldrande befolkning i främst Europa och Japan skulle komma att minska dessa länders köpkraft och att inhemsk kinesisk konsumtion således skulle behöva dra ett större lass. Men de flesta bedömare ansåg att omställningen låg betydligt längre fram i tiden än vad den nu verkar göra.

Ytterligare ett tecken på denna nya linje från Peking kan tydligt ses i de centrala myndigheternas respons till arbetarprotesten i Hondas fabrik i Foshan. Där genomförde nyligen 1 900 arbetare något i Kina så ovanligt som en organiserad och framgångsrik strejk.

I det ”kommunistiska” Kina är det egentligen olagligt för arbetare både att strejka och att organisera sig i fackförbund. Strejker av den storlek och omfattning som sågs i Foshan har hittills varit mycket ovanliga.

I vanliga fall, även när det gäller utländska företag, brukar de politiska ledarna se till att strejker löses snabbt, antingen genom en framtvingad överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare, eller genom polisingripande.

Men i fallet med strejken i Hondas fabrik i Foshan förhöll sig inte bara myndigheterna passiva, strejken fick även ovanligt mycket uppmärksamhet – och stöd – av de statskontrollerade medierna, trots att de ett tag i sedvanlig ordning förbjöds att rapportera om den.

Myndigheternas passivitet i fallet Foshan markerar en uppseendeväckande förändring gentemot deras tidigare modus operandi. Kanske är frånvaron av inblandning ett tecken på att myndigheterna nu när de vill höja kinesernas löner även ökat sin tolerans för facklig organisering och strejker.

Det hade i sådana fall varit välkomna nyheter inte enbart för de kinesiska arbetarna, utan även för arbetare – och ekonomier – runt om i världen, återigen främst i Väst.

Kinesiska fackföreningar hade, precis som höjda reallöner och en uppvärderad yuan, bidragit till att skapa mer balanserade och jämlika globala konkurrensvillkor för både företag och länder. Det hade inte enbart gjort livet bättre för den kinesiske arbetaren utan även gjort att fler tillverkningsjobb stannar kvar i, och förläggs till, andra länder runt om i världen.

De politiska ledarna i Kina blir dock reflexmässigt skräckslagna av allt tal om att låta någon grupp i samhället organisera sig (i synnerhet arbetare), så till vida att det inte sker genom kommunistpartiet. Och givet den hårda politiska kontrollen i Kina är det idag omöjligt att tro att fackförbund på sikt skulle kunna bli en maktfaktor att räkna med på den kinesiska arbetsmarknaden om inte ledarna i Peking godkänner det.

Att eventuella framtida fackförbund i Kina däremot skulle få något politiskt inflytande, så som i framförallt Västeuropa, är i stort sett otänkbart. Men de skulle eventuellt kunna tillåtas att ägna sig åt ett fackförbunds egentliga syften – löneförhandlingar och krav på en dräglig arbetsmiljö.

Ett formellt godkännande är förmodligen inte nära förestående, men frågan är om ledargarnityret i kommunistpartiet nu när de vill höja de kinesiska lönerna inte i alla fall ökat sin informella tolerans för yttringar av sådant slag som till exempel strejken vid Hondas fabrik i Foshan.

Höjda löner för arbetarna i tillverkningsindustrin är dock inte enbart ett sätt att öka kinesisk köpkraft – det har på senare tid som sagt även blivit mer och mer nödvändigt för att fabrikerna ska kunna attrahera arbetskraft.

I takt med att Kinas tillväxt når även landets västra delar ökar möjligheterna för alla de mängder av migrantarbetare som ofta beger sig till kustregionerna för att arbeta att stanna kvar i hemtrakterna. Detta gör att tillverkningsindustrin i kustregionerna får allt svårare att rekrytera, vilket naturligtvis har givit arbetarna där ett betydligt gynnsammare förhandlingsläge. 

Tillströmningen av nya migrantarbetare har även avtagit på grund av lägre födelsetal och till följd av att allt fler unga kineser nuförtiden studerar vidare på universitet. Den enorma utbyggnaden av antalet universitet och ökningen av universitetsplatser är en av de främsta orsakerna till att allt färre unga kineser blir tillgängliga för arbete i fabrikerna.

Samtidigt blir även Kinas befolkning äldre, mycket på grund av ettbarnspolitiken. Det finns i dag 378 miljoner kineser mellan fyrtio och sextio års ålder, men endast 273 miljoner mellan noll och tjugo års ålder. Antalet arbetsföra i Kina bedöms nå sin topp år 2015 för att därefter gradvis minska. En minskad tillgång på arbetskraft kommer tvivelsutan att driva upp lönerna inom tillverkningsindustrin.

Tilläggas ska dock att det på den kinesiska landsbygden finns hundratals miljoner bönder som inom de kommande årtiondena kommer att urbanisera och tvingas flytta från landsbygden i takt med att jordbruket effektiviseras. De flesta av dessa bönder är dock redan nu till åren komna – det är deras barn som idag utgör huvuddelen av migrantarbetarna.

De unga kinesiska arbetarna har även i takt med Kinas blixtsnabba ekonomiska tillväxt börjat ställa högre krav på livet. När kinesisk media sedan finanskrisen slog till ideligen rapporterar om hur väl det går för landet jämfört med andra länder har den nationella stoltheten vuxit, och många kineser känner att de nu förtjänar en större bit av kakan.

Vidare når det i Kina relativt nya fenomenet tv-serier nu även de fattiga massorna på landsbygden och när drömmar om ett annat, materiellt rikare, liv. Sammantaget har ökade förväntningar på livet, stigande levnadskostnader och löner som inte ökat i takt med inflationen gjort att unga arbetares krav på höjda löner och bättre arbetsvillkor nu skallar allt högre.

Detta har gett upphov till en rädsla hos de politiska ledarna att missnöjet, om kraven lämnas ohörsammade, kan leda till social oro. Och är det något ledarna i Peking fruktar mer än något annat är det just socialt missnöje bland de yngre massorna. Missnöjet som framförallt de enorma inkomstskillnaderna och korruptionen ger upphov till är följaktligen något Pekings mandariner noga håller ögonen på och försöker stävja.

Det finansiella bekymret i Kina är i dag inte, som i Europa och USA, för lite tillväxt utan tvärtom för mycket. Tillväxten i år bedöms hamna på runt tio procent.

Den kinesiska ekonomin riskerar överhettning på flera områden – inte minst på fastighetsmarknaden – och åtgärder har redan vidtagits för att minska inflationen. Löneutvecklingen har däremot sedan länge inte hängt med i den höga inflationstakten; arbetarnas löner har släpat efter och inkomstklyftorna i samhället har vidgats.

Ledarna i Peking har hittills accepterat de enorma inkomstskillnaderna eftersom de varit nödvändiga för att driva på den ekonomiska tillväxten, som hittills gått, och fortfarande går, före allt annat. Men Hu Jintao och Wen Jiabao representerar en falang inom kommunistpartiet som länge velat minska inkomstklyftorna, både mellan rika och fattiga men även mellan städerna, främst i östra Kina, och landsbygden.

De ekonomiska och sociala fördelarna har givit Hu och Wen ytterligare incitament – förutom de rent ideologiska – att genom måttligt höjda löner nu försiktigt försöka minska klyftorna i samhället en aning. 

Höjda kinesiska löner kommer dock initialt att drabba de västerländska bolag som har hela eller delar av sin tillverkningsprocess förlagd till Kina. Denna förlust kommer dock i alla fall delvis kunna tjänas in på lägre transportkostnader och en ökad effektivitet per arbetare i Kina i takt med att mer och mer tillverkning automatiseras.

Delar av de ökade lönekostnaderna bedöms dock hamna på konsumenterna och sannolikt kommer västerlänningar som vant sig vid extremt låga priser på varor tillverkade i Kina att se realpriserna på dessa varor att stiga i takt med att välståndet och reallönerna ökar i landet som kallas ”världens fabriksgolv.”

När de kinesiska lönerna nu är på väg uppåt finns på grund av de ökade kostnaderna risken att många västerländska företag flyttar sin tillverkning till andra låglöneländer i Sydostasien – till viss del har detta faktiskt redan börjat hända.

Det är däremot inte troligt att Kina kommer att tappa en särskilt stor del av sin attraktionskraft gentemot internationella företag till förmån för andra låglöneländer. Kina kan erbjuda en stabilitet många av dessa länder inte tillnärmelsevis kan konkurrera med. En kraftigt utbyggd infrastruktur i form av järnvägar och motorvägar gör även att möjligheterna ökar att etablera tillverkningsindustrier i landets västra delar, där arbetskraften fortfarande är betydligt billigare än i de östra kustområdena.

En ökad kinesisk efterfrågan på varor kommer även att attrahera företag till landet, inte minst eftersom Kina – till många västländers förtret – upprätthåller importrestriktioner på många varor, till exempel bilar.

Sedan 1978 har kapitalistiska reformer lyft nästan en halv miljard kineser ur fattigdom. Nu strävar de övriga 800 miljoner kineserna hårt för att göra samma klassresa som sina landsmän före dem och oddsen för att de ska lyckas är gynnsamma.

Kina beräknas senare i år att gå om Japan och bli världens näst största ekonomi. I takt med att de kinesiska lönerna höjs och yuanen eventuellt tillåts stiga i värde kommer den redan stora kinesiska medelklassen att växa än mer.

Den inhemska konsumtionen och efterfrågan på varor kommer tvivelsutan att stiga. Kinesisk köpkraft kommer att öka markant – med vittgående konsekvenser för omvärlden. Det kommer att jämna ut den enorma handelsobalans Kina idag har med resten av världen och skapa nya möjligheter för företag att exportera till Kina.

Väst och andra delar av världen kommer följaktligen förhoppningsvis att kunna behålla och attrahera fler tillverkningsindustrier. Men samtidigt kommer påfrestningarna på miljön att bli stora i takt med att ytterligare hundratals miljoner kineser uppnår samma materiella standard som i i-länderna. Inte minst är tillgången på färskvatten på väg att bli ett alltmer akut problem i Kina när hushållens levnadsstandard nu höjs. Konkurrensen om råvaror och naturtillgångar kommer tillika att öka, med möjliga konflikter som följd.

Att de kinesiska lönerna nu är på väg uppåt kommer som sagt förhoppningsvis att resultera i fler arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin i Väst. Samtidigt kommer också de låga priser på konsumtionsvaror vi vant oss vid på sikt att stiga.

Om konsekvenserna av det ökande kinesiska välståndet blir positiva eller negativa för medborgarna i västvärlden kommer till syvende och sist att handla om Västs förmåga att stå sig i den globala konkurrensen. Högre löner, en fritt flytande kinesisk valuta och en förhoppningsvis ökad organiseringsrätt för kinesiska arbetare kommer att göra denna konkurrens mer jämn och rättvis.

Men så länge kineserna fortsätter att arbeta effektivare och i snitt minst två timmar mer per dag än medborgarna i Väst, kommer majoriteten av världens framtida välstånd att hamna hos dem.

Mer om lönehöjningarna

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".