Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..
Utrikesbakgrund

Komplicerat valsystem ska bevara freden

Uppdaterat måndag 4 oktober 2010 kl 09.31
Publicerat onsdag 29 september 2010 kl 11.36
1 av 2
Valaffischer klistras upp i Sarajevo. Foto: Amel Emric/Scanpix
2 av 2
Valaffischer i Sarajevo. Foto: Amel Emric/Scanpix

I söndags gick Bosnien-Hercegovina till val av såväl president som parlament. Det beskrivs som ett ödesval och är en utomordentligt tillkrånglad historia, återspeglande statens konstruktion vid fredsavtalet i Dayton för 15 år sedan.

Ett val i Bosnien är den politiska motsvarigheten till extremsport, det ultimata för alla älskare av kombinationen äventyr och politik; tre nationer, tre religioner, två entiteter, ett distrikt, tio kantoner, alla med eget parlament och regering - val till allt detta och till en stat dessutom!

Daytonavtalet splittrade nationen i två i högsta grad självstyrande enheter, entiteter, som de kallas; den bosniak-kroatiska Federationen Bosnien och Hercegovina och den serbdominerade Republika Srpska med var sina regeringar och parlament, dominerade av etniskt-nationalistiska känslor och överväganden. Den bosniak-kroatiska federationen splittrades vidare upp i tio kantoner, alla med egna regeringar och parlament.

De två enheterna bands samman i svaga centrala institutioner; presidentråd, ministerråd (som centralregeringen kallas) och parlament.

I presidentvalet väljs inte EN president, utan TRE, då presidentskapet är ett råd (med ytterst begränsad makt) där ordförandeskapet roterar var åttonde månad och alla beslut måste tas i enighet (konsensus).

Den ene ska vara bosniak, den andre kroat (dessa två från Federationen Bosnien och Hercegovinas territorium, valda av väljare som är registrerade där) och den tredje serb (från Republika Srpska och vald av dess registrerade väljare).

Parlamentet, som det också är val till, består av två kammare: Representanthuset, med 42 direktvalda ledamöter (28 av dem ska vara från Federationen och 14 från Republika Srpska), och Folkens hus, med 15 indirekt valda ledamöter (fem bosniaker, fem kroater och fem serber).

Systemet är egentligen ännu krångligare, då 21 av de 28 från Federationen väljas från fem valkretsar, de återstående 7 är ett slags utjämningsmandat från de olika partierna.  Av de 14 från Republika Srpska väljs nio från tre valkretsar och tre är utjämningsmandat.

Till detta kommer att Federationen tillämpar en jämställdhetskvot som innebär att minoritetskönet (läs kvinnor) i parlamentet ska utgöra minst en tredjedel.

Spärren för valbarhet är tre procent.

För att komplicera statsbildningen än mer finns det en tredje administrativ enhet, den "tickande bomben", distriktet Brcko, politiskt oberoende av de två huvudenheterna i Förbundsrepubliken, geografiskt mitt emellan de två och hyggligt etniskt blandad (ca 40 procent bosniaker, 40 procent serber och 20 procent kroater). 

I alla dessa val deltar fler än 8000 kandidater för 39 registrerade partier och 11 koalitioner.

Den konstitution som tillkom som en följd av Daytonavtalet hade fred som främsta syfte; att möjliggöra och att upprätthålla.

I det avseendet har den fungerat, men den skapade också en av världens mest komplicerade politiska system som gör varje beslutsfattande hart när omöjligt, inte minst i känsliga frågor som lever kvar från krigets dagar.

Konstitutionen baserades på den etniska uppdelningen och har fortsatt att låsa Bosnien i nationalism och splittring.

EU är en stark påtryckare för en revidering av författningen och lockar med närmanden i form av visafrihet och framtida medlemskap. Men åsikterna inom väljarkåren är djupt splittrade: 80 procent av serberna tycker att republika Srpska borde brytas loss och anslutas till grannlandet Serbien, 70 procent av kroaterna tycker att det vore bäst med en helt kroatisk enhet inom Bosniens gränser och 82 procent av bosniakerna, den största folkgruppen, tycker att alla borde leva inom samma gränser utan uppdelning i kantoner och enheter.

EU:s utrikesminister Catherine Ashton var nyligen i Sarajevo och manade landets väljare att rösta på partier och politiker som kan leda dem till EU, det vill säga som arbetar för att stärka de centrala institutionerna på bekostnad av de olika etniskt dominerade enheternas autonomi.

Men i varje val sedan krigsslutet har flertalet röstat efter etniska linjer, och tvärtemot vad EU önskar, stärkt de nationalistiska krafterna. Dessa (främst de sedan före kriget dominerande partierna, bosniakernas Demokratiska aktionspartiet, bosnienserbernas Serbiska demokratiska parti och kroaternas Kroatiska demokratiska union) har för att behålla sin makt haft ett intresse att vidmakthålla de etniska spänningarna och därmed spelat på allt som motverkat integration.

I det senaste valet för fyra år sedan var valdeltagandet under 50 procent, vilket säkert gick ut över alla mer moderata politiska krafter då de mer nationalistiskt inriktade har dramatiskt mer röstbenägna anhängare.

I de tidigare valen, också i lokalvalen, senast för två år sedan, är resultaten ungefär som vid i val i Afrika, det vill säga röstande nästan helt efter etniska linjer. Om tendensen står sig blir valet inte mycket mer än en ren folkräkning, enligt den politiske analytikern Asim Mujkic i Sarajervo i en intervju med Reuters.

Men efter den här beskrivningen är det viktigt att minnas historien; statsbildningen föddes ur ett av nutidshistoriens blodigaste krig!

Det var ett i grunden förstört och förött land med stad efter stad och by efter by med systematiskt sprängda och brända hus, kyrkor och moskéer. Uppskattningar talar om att 60 procent av landets alla byggnader gjorts obeboeliga.

Landet var sargat och splittrat i nästan varje tänkbart hänseende. Varannan av landets invånare - totalt 2,3 miljoner människor - var fördrivna eller hade tvingats fly inom eller ut ur landet. Till historien hör inte bara nästan fem års krig med 100 000 dödade utan också 50 år av jugoslavisk socialism med Titoismens föråldrade strukturer.

Till denna historia hör också de utomordentligt intrikata förhandlingarna som ledde fram till Daytonavtalet (namnet efter Wright-Patterson Air Force Base i Dayton, Ohio, där fredssamtalen och snickrandet på gränser och konstitution ägde rum).

Nya gränser skulle ritas, röstlängder fastställas. Kärnfrågan var om krigets etniska rensning skulle accepteras. Svaret blev ja.

Den Strasbourg-baserade europeiska domstolen för mänskliga rättigheter och senare Europarådet har klagat över valsystemets diskriminering av bland annat judar och romer som inte ges rätt att kandidera politiskt - den rätten är exklusiv för serber, bosniaker och kroater. Klagomålen kan beskrivas som feladresserade, då det ju var de som plitade ihop Daytonavtalet som tycks ha haft för sig att det bara fanns serber, bosniaker och kroater i landet och sålunda skrev en konstitution bara för dem.

Det finns många andra ofullkomligheter i Daytonavtalet som komplicerar statsbildningens politiska liv. Men det är få som vågar hoppas att det här valet kommer att ändra på särskilt mycket som kan bryta det nuvarande dödläget.

Det sannolikt bästa som landets väljare kan hoppas på är att all politisk frustration kan fortsätta att få sitt utlopp fredligt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".