Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..

Bakgrund Brasilien: Framtidslandet med stort F går till val

Publicerat onsdag 29 september 2010 kl 16.30
1 av 4
2 av 4
President Lula da Silva. Foto: Eraldo Peres/Scanpix
3 av 4
Dilma-anhängare demonstrerar. Foto: Andre Penner/Scanpix
4 av 4
Valarbetare förbereder elektroniska röstmaskiner. Foto: Eraldo Peres/Scanpix

Brasilien har alltid beskrivits som Framtidslandet med stort F. Så stort – tjugo gånger större än Sverige både till yta och folkmängd - så rikt, såväl på råvaror, natur som människor; så levnadsglatt – lyssna på musiken, upplev karnevalerna! - och dessutom med en fredlig historia som speglas i att statyerna på torgen i städer runt om i landet inte avbildar militärer (som i övriga Latinamerika), utan författare, filosofer och en och annan präst.

Var annanstans har ett land byggt en ny huvudstad så spektakulär som den nu 50 åriga Brasilia? En avantgardisk visionär storstad mitt i intet, som visserligen inte fungerar riktigt som det var tänkt, men som fungerar och som har varit avgörande för att Brasilien förmådde vända sig från kusten in mot det bortglömda inlandet.

Och, förresten, var spelas bättre fotboll?

Inte så konstigt då att folk, som självaste presidenten Lula da Silva nyligen, kan utbrista ”Gud är brasilian”.

Men möjligen är just det också en illustration av åtminstone en av detta jättelands svagheter; självtillräcklighet – ett stänk av hybris som gör att man gärna läser verkligheten för att bekräfta den egna storheten, inte för att förstå den.

Redan på 50-talet utropade den brasilianska eliten att landet hade ”take off” - tagit steget in i den utvecklade världen. När den illusionen brast dröjde det bara två decennier innan ropet ”take off” hördes på nytt, den här gången från de militärer som tagit makten 1964. Men inte heller den gången dröjde det länge förrän illusionen krackelerade.

I dag är det visserligen ingen som ropar ”take off”, men det finns en djupt känd känsla i samhället att man nu, nästan med stormsteg, är på väg in i den utvecklade världen. Och den här gången på riktigt.

Alla är eniga om att det går bra för Brasilien, speciellt de senaste åtta åren. Det har kanske inte rört sig om någon spektakulär ekonomisk tillväxt (utom första kvartalet i år då tillväxten låg på 11 procent), men den har varit kontinuerlig och solid. Bankväsendet har gått igenom stålbad under tidigare kriser och stod stadigt emot den senaste internationella finanskrisens svallvågor. Men fram för allt har den positiva ekonomiska utvecklingen haft påtagliga sociala effekter, inte minst visas det av att antalet fattiga har minskat radikalt. Det är också framför allt det som ligger bakom president Lula da Silvas enorma popularitet – över 80 procent.

Men attityden att beskriva framgångarna enbart som ett resultat av den här regeringens – och fram för allt av Lulas - ansträngningar påminner lite om den förmätenhet som alltid har präglat den brasilianska eliten.

Grunden till det som nu, ännu en gång, beskrivs som ”det brasilianska undret” lades faktiskt redan under militärregimen som satt kvar ända till slutet av 80-talet.

Det var då, via regeringsdekret, som satsningen på etanol för att ersätta bensin i bilarna inleddes - en erfarenhet som Lula med stor intensitet försökt exportera som den ”stora brasilianska uppfinningen”.  

Det var också under militärregimen som Embraer, en av världens ledande flygplanstillverkare, grundades på statligt initiativ. Embraer är Lulas paradexempel och bevis på Brasiliens förmåga att bygga internationellt konkurrenskraftiga företag baserade på egen teknologi.

Och, inte minst, det var militären som grundade Embrapa, det i dag världsledande brasilianska institutet för jordbruksforskning som ligger bakom den enorma tillväxten av Brasiliens exportjordbruk.

Den brasilianska militärdiktaturen var grym och repressiv. Många dödades och många försvann. Dilma Rouseff, Lulas handplockade efterträdare som sannolikt kommer att segra redan i den första omgången i valet på söndag, satt fängslad och torterades.

Men repressionen var ändå inte lika omfattande som i de militärdiktaturer som följde i de södra delarna av kontinenten; Argentina, Uruguay och Chile. Till skillnad från sina vapenbröder i söder hade den brasilianska militären en ambition och en teori för att utveckla landet som bland annat kom till uttryck i de ovanstående tre exemplen.

Men hur djup den politiska effekten av diktaturen var visades i den kaotiska övergången till demokrati som ändade i galopperande inflation och riksrätt mot den dåvarande presidenten Fernando Collor de Melo.

Det var först när Fernando Henrique Cardoso valde till president 1995 som det började bli lite ordning. Cardoso – ofta kallad bara FHC – hade under sin tid som finansminister lanserat den så kallade ”real-plan” och lyckats få kontroll över inflationen och när han blev president inledde han också många av de sociala reformer som Lula har fortsatt och utvecklat.

FHC kallas av många för Brasiliens första ”riktiga” president.

Men även om FHC på många sätt lade grunden för Lulas två framgångsrika presidentperioder, så har Lula sällan hörts fälla ett erkännande ord om sin föregångare. Och än mindre  – av mer förklarliga skäl – om militären. Men att han inte heller nämner världsmarknadens, och framför allt Kinas, stora efterfrågan som avgörande faktorer för att förklara Brasiliens boom när det gäller exporten av jordbruksprodukter och råvaror, andas hybris av gammalt märke.

Den brasilianska eliten har, som sagt, alltid varit självgod – alltid början, aldrig bara en fortsättning och minst av allt bara en del av något större.

Kanske kan Dilma Rouseff ändra på det. Det faktum att hon inte försöker vinna politiska poäng på att vara tortyroffer inger respekt och visar kanske att hon inte bara är en kvinna ”med hårda nypor” – som hon ofta beskrivs som – utan en kvinna med förmåga att skapa en politisk kultur som inte utgår från det egna jaget.

Och behovet av att skapa en ny politisk kultur är stort. Det har också Dilma bittert fått erfara i sluttampen av valkampanjen.

När Lula utsåg Dilma Rouseff som sin kandidat var hon näst intill okänd och fick bara tre procent i opinionsmätningarna. När det strax därpå upptäcktes att hon hade cancer tycktes det nästan säkert att oppositionskandidaten, socialdemokraten José Serra, partikamrat med Cardoso och tidigare framgångsrik guvernör i São Paulo, skulle vinna en bekväm seger.

Men Dilma kom tillbaka. Hennes cancer besegrades och hon genomgick en spektakulär imageförvandling; ny frisyr, ny make-up och ny outfit med ledigt eleganta kläder som kontrasterade drastiskt mot den grå kontorsmundering hon tidigare alltid synts i. Men framför allt; hon lärde sig också att le och att tala avspänt. Just det som många menar var hemligheten bakom Lulas seger. Det var först när den buttre fackföreningskämpen Lula började le och skratta som han äntligen vann presidentvalet efter tre misslyckade försök.

Och eftersom Lula så effektivt lyfte fram Dilma som sin kandidat började hon snart kunna surfa på hans framgångsvåg. Från tre procent seglade hon snabbt upp till över 50 och såg, till allas överraskning, ut att bli segrare redan i den första valomgången.

Det enda som kunde stoppa henne var, menade kommentatorerna, en riktig korruptionsskandal.

Och det var just vad som skedde, bara två veckor innan valet.

Tidigare hade José Serra också drabbats av en skandal när det avslöjades att hans dotter var inblandad i vad som tycktes vara illegal penningtvätt, en skandal Dilma effektivt utnyttjat i valdebatten.

Men nu var det alltså hon själv som drabbades. Sönerna till en av hennes mest förtrogna medarbetare avslöjades ha byggt upp nätverk där de utnyttjade sin mors position för att sälja inflytande.

Effekten blev att Dilmas opinionssiffror dalade, framför allt bland de mest välutbildade.

Korruptionen är cancern i den brasilianska politiska kulturen. Det är något som Lula själv har upplevt när han för några år sedan tvingades avskeda sina närmaste medarbetare när det avslöjades att de byggt upp ett system för att köpa röster i kongressen. Att Lula klarade sig helskinnad ur det hela var närmast ett under som visar styrkan i hans popularitet.  Att nu Dilma råkade ut för samma sak, redan innan hon blivit vald, fick många att undra över hur mycket av den upprensning som Lula utlovat som verkligen genomförts.

Att Lula – och Dilma – dessutom reagerade med att gå till attack mot pressen, där korruptionsaffären hade avslöjats, gjorde inte saken bättre. Som om det var publiceringen som var problemet och inte korruptionen. Deras anklagelser mot pressen för att konspirera och driva kampanjer visade inte bara deras överkänslighet för kritik, utan sänkte också deras trovärdighet och därmed också Dilmas opinionssiffror. Och även om hon segrar, så kan den senkomna skandalen komma att påverka hennes förmåga att regera.

Lulas Arbetarparti, PT, har aldrig haft någon egen majoritet i kongressen och det har varit Lulas förmåga att bygga fungerande koalitioner som är grunden till hans framgång. Även om det, som i skandalen med köpta röster, ibland gick överstyr. Men Lulas erfarenhet som fackföreningsledare har gjort honom till en ovanligt skicklig förhandlare. En färdighet som Dilma saknar. Men som ett resultat av Lulas popularitet så finns det stora möjligheter att PT, i det här valet då också en stor av parlamentets båda kamrar ska väljas, skulle kunna få egen majoritet vilket skulle underlätta för Dilma att driva sin egen politik.

Men nu, dagarna innan valet, har det ljusa perspektivet förmörkats av den ovälkomna korruptionsskandalen.     

Och även om allt ändå går Dilmas väg, så är det inte bara raka rör framåt.

Trots den framgångsrika kampen mot fattigdom och trots den stabila ekonomiska utvecklingen står Brasilien inför enorma problem. Fattigdomen är fortfarande stor, inkomstfördelningen är extremt skev, kampen för jord kan på nytt blossa upp och ta sig våldsamma uttryck, infrastrukturen – allt från vägar till avlopp – måste byggas ut radikalt, kriminaliteten är så utbredd att knarkligorna fortfarande har förmåga att provocera fram veritabla urbana uppror, som i São Paulo för några år sedan.

Visserligen har allt detta blivit bättre, men problemen är så stora att förbättringarna, än så länge, mest är som ett plåster som döljer ett fortfarande oläkt sår.

Samma sak gäller utbildningen. Tack vare det omskrivna programmet Bolsa familia går fler barn längre i skolan än någonsin i Brasilien. Men undervisningens kvalitet är fortfarande så usel att om ingenting snart sker för förbättra den, kan avhoppen från skolan lätt återgå till de tidigare katastrofala nivåerna.

Alla dessa kvarvarande problem undergräver också Brasiliens ambition att vara en ledande internationell stormakt.

Med Lula har Brasilien inte bara tagit ett väldigt kliv ut i världen, utan har också vänt sig mot Latinamerika som man tidigare mest visat ryggen.

Förutom alla bi- och multilaterala handelsavtal, alla initiativ till samarbetsorganisationer, både regionalt och interkontinentalt, så har Brasilien genom sitt ledarskap över de fredsbevarande styrkorna i Haiti vunnit erkännande som en ledande internationell fredsbevarare. På senare år har Brasilien också förvandlats till en av världens stora biståndsgivare. Den stora ambitionen nu är att erövra en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Det vore det definitiva erkännandet av Brasilien som en stormakt, den – tycker brasilianarna - naturliga uppföljningen av det ärorika uppdraget att organisera fotbolls-VM och OS.

Men för att nå det målet, och ta det definitiva klivet in i Framtiden, måste först de sociala problemen få en mer permanent lösning. Och för att det ska lyckas måste korruptionen inom det politiska systemet bekämpas mer effektivt. Och, slutligen, om det ska lyckas får man inte vara rädd för kritik och granskning. Och fram för allt; inte frestas ta skydd bakom det som alltid varit den brasilianska elitens sjukdom: Självtillräcklighet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".