Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..
Främlingsfientlighet och nationalism i Europa

2010-talet - Nationalismens årtionde?

Publicerat måndag 25 oktober 2010 kl 10.48
1 av 4
2 av 4
3 av 4
4 av 4

I land efter land i Europa går de högerextrema främlingsfientliga krafterna framåt. Det är en skräckvision för många äldre européer, i alla fall alla de som direkt drabbats själva av krig och olika sorters förtryck under det senaste århundradet. Och de är inte så få betraktat i det totala europeiska perspektivet.

Under loppet av ett halvår har vi gått igenom en närmast dramatisk politisk förändring i Europa. Överallt finns en het debatt om romer, tal om misslyckad integration, islamistiska terrorhot. Plötsligt talar vi om burka, moskéer, minareter. I land efter land reses olika krav på att förbjuda burkan på offentliga platser eller överhuvudtaget. I Ungern, Österrike, Nederländerna, Belgien och även Sverige för att bara nämna några länder, vinner främlingsfientliga krafter mark. Det handlar inte om några stora majoritetsgrupper, snarare mindre minoriteter, men deras framgångar är ändå remarkabla. Från nästan ingenstans har de på bara några få år dykt upp överallt.

Men det är inte bara de som syns och hörs kring främlingsfientliga uttalanden, och skärpta regler och lagar. Även ”normala” gamla sedan länge etablerade demokratiska partier tar till liknande språkbruk där alltfler talar om VI och DE.

De flesta danska politikerna har sedan länge utmärkts sig i det här fallet. Men numera använder sig alltfler av de gamla mer etablerade politikerna av samma språkbruk. Italiens premiärminister Silvio Berlusconi, Frankrikes president Sarkozy, belgiska, slovakiska, ungerska ledande politiker bara för att nämna några.

Ett språkbruk som närmast chockerade makthavare för tio år sedan men som används av fler och fler i dag.

Merkel mot multikulti

Sist ut var Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, som nyligen varnade för att ”invandring drar ned på vår sociala struktur” och fastslog samtidigt att hon aldrig varit tilltalad av tysk mångkultur.

Hennes uttalanden har sedermera tonats ned lite och visa hävdar att Merkel misstolkats. Men debatten om just mångkultur och de muslimska turkarnas roll i det tyska kristna samhället rasar ändå för fullt.

Med tanke på min invandrarbakgrund och inte minst då jag skildrat många länder som befunnit sig i krig, inbördeskrig eller drabbats av fruktansvärda katastrofer, har jag varit extra lyhörd, när det att lyssna och förstå de drabbades djupa förtvivlan och besvikelser över den egna olyckan.

Det finns dock alltid något gemensamt i det sammanhanget. Om man inte kan klaga på grannen eller den egna regeringen eller lokala politiker, finns det nästan alltid någon tredje grupp som man kan lasta för allt ont som har hänt den enskilde. Kan man finna utomstående personer som man inte hör någon samhörighet med är det oftast den gruppen som får skulden för allt ont som inträffat. Av någon anledning känns det alltid tryggt att kunna skylla allt på någon annan. Ett ”vi och dem”. 

I Ukraina hände både en och annan gång att jag hört olika gräl mellan pro-moskoviter och pro-västliga anklaga varandra för diverse olyckor som drabbat Ukraina. Bråk, som nästan lede till slagsmål på gatan i samband med olika val. Som ”tur” är finns det då en tredje part som de bråkande alltid kan enas kring. När de gjort slut på batterierna och den ena lägret förbannat färdigt de ryska kommunisterna och det andra lägret spydde galla över EU och väst, kunde de enas kring ytterligare en ”fiende” som de kunde enas kring.

Antikommunisten brukar då ta till de ”kommunistiska judarna” medan motståndaren tacksamt då kan beskylla landet olyckor på de rika bankirerna som styrde världen, de ”kapitalistiska judarna” i väst. På en och samma gång kunde ”juden” beskyllas både för kommunismen och rövarkapitalismen. Så praktiskt, så bra men hur sannolikt?

Det här är inte en skröna för jag har själv upplevt ett flertal sådana här samtal, inte bara i Ukraina utan även i Polen, Estland, Lettland, Litauen och i Ryssland. Samtal eller gräl som alltid slutade i någon slags stillestånd mellan två stridande block. I de här länderna är det judarna som fortfarande bär skulden för det mesta. Men judarna har på annat håll ersatts som den illasinnade gruppen av muslimer och romer.

Med tanke på den alltmer förändrade politiska kartbilden i Europa har jag intresserat mig för att tala med andra med invandrarbakgrund i Sverige och försökt fråga vad de tycker och tänker när de följer de här nya framlängsfientliga strömningarna i landet men också i övriga Europa.

De som upplevt ett och annat under sitt liv. Oavsett om det är Stalins, Hitlers, eller någon annan europeisk diktators terror och mer eller mindre nationalistiska aggressivitet brukar bara skaka på huvudet när jag frågar.

Vad är det då egentligen som skrämmer dem? 

"Men snälla barn sluta prata öppet om din bakgrund, jag har faktiskt skyddat er barn i hela mitt liv just för att ni inte ska behöva uppleva det som jag upplevde. Tro mig det kan ske igen!"

Orden kommer från en kvinna i 80-årsåldern boende i Sverige. Men som en gång i tiden har varit med om ett av de värsta brotten som mänskligheten upplevt i modern tid. Kvinna är judinna och hänvisar till andra världskriget. Historien har jag fått återberättad av en god vän, nämligen den äldre kvinnans barn. 

Barnet är i dag en vuxen kvinna som självklart är nyfiken om sin bakgrund. Att mamman varit/är judinna hade nämligen varit en väl dold hemlighet för barnen och till och med pappan ända tills för några år sedan. Men problemet är att barnen inte kan få ut så mycket om sin bakgrund av den gamla kvinnan. För varje gång som någon pressar henne eller försöker få henne att yppa lite grand på sanningen om den gamla familjehistorien så darrar hon och börjar gråta. Ingen vågar gå längre eftersom familjemedlemmarna inte vill riskera sin gamla mammas hälsa. Det enda man vet är att hon upplevt hemskheter som hon absolut inte vill prata om. Kanske våldtagen i sin ungdom, kanske misshandlad på olika sätt - vem vet. Det enda som är säkert är att hon blivit starkt förnedrad, kränkt och känner rädsla även i dag. 

De som har varit med om andra världskriget och nazismens dåtida uppgång och fall. De som genomlevt Stalins och Sovjetunionens terror, samt kommunismens uppgång och fall. Sedan finns alla de som genomlevt Balkankrigen och de som överlevt dussintals andra krig i världen och som i dag lever med sina minnen i runtom i Europa. 

Historien om den gamla judiska kvinnan i Sverige kan återberättas i olika skepnader. Som den gången jag intervjuade den mörkögda mörkhåriga ryska kvinnan, Azra, i St. Petersburg. Under intervjuns gång - det handlade om rysk utrikeshandel ställde jag nyfiket frågan om hennes bakgrund. Hon blev ilsken och tittade först förläget ned i marken och sedan blängde nästan ilsket tillbaka på mig. 

– Jag är ryska sade hon det är ganska oförskämt att fråga om någons bakgrund - vi är alla ryssar här, svarade Azra.

Med hennes namn och utseende var jag säker på att hon eller hennes familj ursprungligen kom från Norra Kaukasien eller forna Sovjetiska Centralasien. Från områden där islam är den dominerande religionen. Jag vet fortfarande inte varför hon tog sig så illa vid sig av frågan. Själv ångrar jag den djupt, för frågan hade inget med intervjun att göra utan bara på ren nyfikenhet från min sida. Men uppenbarligen hade det något med hennes eller hennes äldre familjemedlemmars trauma att göra. Hon ville helt enkelt inte känna sig som ”vi och de”. Kanske för att det i dagens Ryssland med olika Tjetjenienkriget och terrordåd, har frågan om vi och de blivit allt starkare. 

Under krigen på Balkan var det också känsligt att fråga om bakgrunden. Medan blodbadet pågick handlade det om en fråga på liv och död. I dag handlar det om känslighet att överhuvud taget kunna samtala med varandra ibland. Därför går de flesta försiktigt fram när det gäller frågan om bakgrund och etnisk eller religiös tillhörighet.

Inom hela gamla ”Östeuropa” går i dag en skiljelinje mellan dem som ansågs som förtryckare och förtryckta, både inom respektive land och utanför dess gränser. I en del EU länder såsom bland annat Ungern, Slovakien och Rumänien finns just nu en bitter nygammal kamp om de gamla gränserna som härrör från både den nazistiska och kommunistiska tiden. Självklart följer olika extrema rörelser i dess spår, inte minst de nationalistiska - som en gång i tiden varit starkt förknippade med fascismen och nazismen i just dessa länder. 

Därför finns det de som fruktar den här utvecklingen. 

I går judar i dag muslimer och romer

Men Europa är inte längre heller det ”gamla” Europa. Genom demokratiernas uppkomst efter det andra världskriget och genom globaliseringen har dessutom många icke-européer kommit till vår kontinent.

Många av dessa människor som har kommer från länder, där de antingen försökt överleva miserabla förhållanden eller överlevt olika krig, inbördeskrig eller någon annan sorts förtryck. Vad känner de i dag när de ser de nationalistiska, högerextrema eller främlingsfientliga krafternas framfart?

Nu börjar skräcken för konsekvenserna av vi och de att gripa tag i Sverige.

Vi kan i och för sig slå oss för brösten och säga att Sverige minsann befinner sig långt ifrån en farlig utveckling som kan leda till framtida våld. Sverige har ju varit förskonat från det elände som många andra länder i Europa drabbats av under 1900-talet. 

”Lasermannens” framfart i Malmö kommer knappast att leda till motaktioner och våldsamheter. Inte om det verkligen visar sig att ”lasermannen” tillhör en högerextrem grupp som är ute efter just mörka eller mörkhyade ”invandrare”.    

Men som sagt, när man släpper anden ur flaskan så kan det ändå gå snabbt. 

Själv minns jag med viss ilska när jag som relativt ung utrikesreporter på Ekot en dag blev intervjuad i SVT:s Rapportsändning. Det var våren 1991 bara månaderna innan vapnen började mullra på allvar på Balkan. Jag hade då gjort flera resor till Balkan för Sveriges Radio hade dessutom egen erfarenhet av Balkan genom min halvserbiska bakgrund. Jag fick frågan kommer det att bli krig på Balkan?

– Med tanke på den blodiga historien på Balkan från Andra Världskriget och tidigare så tror jag faktiskt inte att det kommer att leda till blodbad den här gången. För alla vet ju att nästa krig i så fall kommer att bli lika illa för alla. Och vem vill skjuta det första skottet som i så fall blir den tändande gnistan, svarade jag frågande.

Det var i sig förstås en rimlig förutsägelse. Det vill säga folk är inte SÅ dumma att de ställer till med ett nytt blodbad. Speciellt inte eftersom alla visste vad detta i så fall skulle leda till. Men det skulle visa sig vara ett önsketänkande, om än i sig ganska rimlig tanke.

Till slut dras alla in i det. Frivilligt eller ofrivilligt och då är ”vi och de” en fråga om liv och död. Men sådant kan väl förstås inte hända i ett civiliserat samhälle??

– Det trodde vi inte heller om Tyskland före andra världskriget.

#link=228132# granskar Sveriges Radios korrespondenter och reportrar hur främlingsfientlighet, nationalism och högerextremism yttrar sig i olika delar av Europa.

Vi rapporterar från en rad olika länder, där olika typer av nationalism och främlingsfientlighet tar sig olika former. #link=228136#

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".