Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..

Dia de los muertos

Publicerat tisdag 26 oktober 2010 kl 09.14
1 av 2
2 av 2
Foto: Jose Luis Magana/Scanpix.

De dödas dag i Mexico – el dia de los muertos – är egentligen fyra. Ceremonin, eller rättare sagt festen, börjar den 31 oktober då kyrkklockornas tolv slag aviserar ankomsten av de döda barnen, ett dygn innan de vuxna döda anländer, och slutar den 3:e november med att gåvor från de döda delas ut till besökande släktingar, grannar och bekanta i största allmänhet:

– Här, varsågod, en liten sak som ”nuestro muertito” - vår kära döing – lämnade till er.

Det är en ömsint fest - en bro mellan liv och död, mellan nuet och det förgångna. Men med en symbolik som en främling lätt kan tolka som raka motsatsen.

Första gången jag flanerade runt på en mexikansk kyrkogård ”el dia de los muertos” – i Tepotzlán, någon timmes resa från Mexico City – var jag ordentligt nervös. Jag hade nyss läst Malcolm Lowrys ”Under vulkanen” och bakom de fladdrande stearinljusen och de trivsamma familjemåltiderna vid gravplatserna anade jag hotfulla sammansvärjningar. Tidigare på dagen hade jag fått en present; en liten skulptur i papiermarché av ett dansande par med leende dödskallar istället för huvuden. Hånleende dödskallar, tyckte jag. Det fanns något dolt, något hemligt i det här firandet av döden och de vänligt leende människorna som satt och åt vid sina anhörigas gravplatser hade alldeles klart ondsinta planer i sinnet. Jag kände mig som Lowrys alkoholiserade vice-konsul där jag skyndade fram genom kyrkogårdens gångar med det enda syftet att ta mig därifrån så snart det bara var möjligt.

Senare, på en bar vid torget, där det hängde plastskelett från takbjälkarna och stearinljusen på borden var formade som dödskallar, sa min vän, med samma leende som dödskallarna:

– Livets mening är att dö.

Hon lutade sig tillbaka. Munnen lite öppen. Blinkande ögon:

– Tungt besked? skrattade hon.  Jovisst. Men är det inte bättre att bekanta sig med döden än att vara rädd för den?

Vad göra, annat än att nicka instämmande.

Naturligtvis är mexikanarna lika rädda för döden som alla andra. Men att fira döden, att göra en fest för den, att leva med den, gör det kanske lättare att leva igenom jordelivet med alla dess svårigheter.

Och nog är det nästan lite uppseendeväckande hur vänligt de mexikanska dödskallarna ler om man jämför med de skrämmande – och skrämda - anglosaxiska Halloweenmaskerna.

Men samtidigt; ett skelett som idag hänger från en bro eller ett träd någonstans i Mexico är inte längre lika självklart en vänsam hyllning till döden, utan lika ofta, kanske oftare, en provocerande utmaning, beställd av någon knarkkartell - en grotesk hårddragning av Halloweens ”trick or treat” snarare än en vänskaplig inbjudan till en måltid i sällskap med de döda. 

Dödens alla ömsinta namn - la Pelona, la Catrina, la Flaca, la Huesuda – som alltid bekräftat henne som en familjemedlem, fungerar inte lika bra längre.

Döden i Mexico är på väg att bli något annat.

Någon det inte längre är så lätt att hålla sig vän med.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".