Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Vetenskapsradions internationella miljöprogram.

Hur farlig är uranbrytning?

Publicerat onsdag 10 februari 2010 kl 13.20
Foto Pelle Zettersten/SR
1 av 6
Så här skulle ett dagbrott för uran kunna se ut. På bilden Aitikgruvan i Gällivare där man bryter koppar. Foto Pelle Zettersten.
Gruvdumper som ofta används i dagbrott.
2 av 6
Gruvdumper som ofta används i dagbrott.
Bert Allard Örebro Universitet. Fotograf: Magnus Westerborn.
3 av 6
Bert Allard Örebro Universitet. Fotograf: Magnus Westerborn.
Läckage av metaller ifrån gruvupplag vid Ranstad. Foto Pelle Zettersten.
4 av 6
Läckage av metaller ifrån gruvupplag vid Ranstad. Foto Pelle Zettersten.
Uranprospektering i Oviken Jämtland. Foto: Pelle Zettersten
5 av 6
Uranprospektering i Oviken Jämtland. Foto: Pelle Zettersten
Uranbrytning i australiska Kakadu National Park där Rangergruvan ligger, Foto: Alberto Otero García Flickr
6 av 6
Uranbrytning i australiska Kakadu National Park där Rangergruvan ligger, Foto: Alberto Otero García Flickr

Många människor är oroliga för vad en uranbrytning skulle få för miljö och hälsokonsekvenser. Miljöorganisationer och andra motståndare säger att det är en riktigt skitig verksamhet, medan gruvbranschen hävdar att modern uranbrytning inte är farligare än annan gruvdrift.

Provborrningarna efter uran och planer på uranbrytning i Sverige oroar många människor, andra ser positivt på saken och pratar om en blomstrande industri. 

Många minnen väcks till liv, tillexempel hos dem som var med när det provbröts efter uran i Pleutajok i Arjeplogstrakten. Det blev aldrig någon urangruva i Arjeplog men det prospekteras återigen efter uran i samma område. Många minns också den brytning som ägde rum i slutet av 60-talet i Ranstad i Västergötland. Brytningen lämnade stora gruvrester efter sig som läckte metaller under många år. Ranstad projektet stoppades, både för att det var olönsamt, men framförallt av miljöskäl. 

Men hur skulle en urangruva idag kunna se ut och vilka miljö och hälsokonsekvenser skulle en brytning innebära? En fråga som ingen riktigt har svaret på. Bert Allard som är professor i miljökemi vid  tycker det är hög tid att förebereda, och samla så mycket kunskap som möjligt innan något företag söker tillstånd för brytning. För uranbrytning blir det för eller senare, det är Bert Allard säker på. 

 – Vi har uran i Sverige, ett behov av uran i Sverige, Europa och världen. Och det betyder att vi bör och tror jag kommer att bryta uran för eget behov och möjligen för export, säger Bert Allard. 

Det kommunala vetot som finns och som innebär att en kommun kan stoppa en planerad brytning av uran tror Bert Allard blir ett minne blott. 

– Om vi i framtiden finner att vi behöver uran och det är koncensus om det här på politisk nivå så tror jag att man går förbi den lagstiftningen och gör om den lagen, säger Bert Allard. 

Men Bert Allard är bekymrad över de miljörisker som finns. Särskilt när det gäller gruvavfallet som blir över efter att man plockat ut de metaller som man vill komma åt. Behandlar man inte de på rätt sätt så är det stor risk att miljö och hälsofarliga metaller kommer ut i miljön. Om det kommer ut stora mängder kan tillexempel fiskar få problem att fortplanta sig eller till och med dö. Människor som sen äter fisken får i sig metallerna vilket kan skada olika organ i kroppen eller orsaka cancer. 

Att metaller från gamla gruvrester kan läcka ut är ett välkänt problem och idag måste ett företag som ska starta en gruva noggrant redovisa hur saneringen efter att gruvan stänger ska gå till. Men när det gäller den bergart som det troligen blir frågan om i Sverige, nämligen alunskiffer, så är erfarenheten och kunskapen om hur man gör det på bästa sätt ganska liten. Och Miljölagarna, den så kallade miljöbalken är inte tillräcklig i det här sammanhanget menar Allard. 

- På en detaljnivå gäller det att reglera brytningen och processerna och risken är att ett företag kommer in och bryter på miniminivå, bryter det som är lätt tillgängligt och lämnar resten, därmed får vi ett avfallsproblem. 

En så stor del av metallerna som möjligt måste plockas ut innan gruvresterna läggs tillbaka i området. Av både lönsamhetsskäl och miljöskäl måste man ta ut 70-90% av metallinnehållet, de 20-30% på slutet är de som är svåra och dyra att utvinna, säger Allard. 

– Frågan är om man kommer ha råd med det? Och om det kommer att hålla? Jag är skeptisk till att man i praktiken kan förhindra att man får utläckage av metaller, det säger Olle Holmstrand, doktor i teknisk geologi. 

Jag träffar honom i hans hem i Lerum men han är bördig från Falbygden, och växte upp i närheten av den gamla urangruvan i Ranstad. 

- Det är samma sak som spelas upp som på -60 talet, säger han angående den prospekteringsiver efter uran i landet. 

Olle Holmstrand litar inte på att man kommer kunna stoppa läckaget av metaller och han kommer gång på gång tillbaka till hur problematiskt alunskiffer är just för att det innehåller så många olika ämnen. 

– Det innehåller svavelkis och när det vittrar bildas svavelsyra som lakar ut de tungmetaller som finns kvar i alunskiffern. 

Olle Holmstrand är orolig för att det samhällsekonomiska intressena kommer gå före miljökonsekvenserna om det blir frågan om en ansökan att få öppna en urangruva. Han nämner brytningen av kalk i ett skyddat område på Gotland som exempel på hur lagstiftarna kan se på saken om det finns stora ekonomiska intressen med i bilden. 

Gustaf Åkerblom, geolog och med i ledningen för det kanadensiska företaget Continental precious minerals skakar på huvudet när han hör om oron för vad uranbrytningen skulle kunna ställa till med. Det kanadensiska företaget är det som kommit längst i Sverige när det gäller prospektering, de håller på med olika lakförsök med alunskiffer, och de planerar att ta upp några grävskopor med skiffer från Oviken i Jämtland för att göra försök med, dessutom är de i början av en ansökan om en urangruva i samma område. Tekniken har gått framåt säger han och menar att det går att bryta alunskiffer utan läckage. 

– Vi kommer inte att släppa ut någon radioaktivitet i området, vi kommer inte att släppa ut några metaller i Storsjön, för lagstiftningen tillåter inte det, säger Åkerblom.

 – Men är det så säkert att ni kan leva upp till det i praktiken? 

– Vi får inte tillstånd om vi inte kan klara miljökraven, säger Gustaf Åkerblom och tillägger att om de inte klarar kraven så får de väl inte fortsätta. 

Men trots att risken för läckage av metaller kanske är det allvarligaste problemet med den här typen av brytning, så är det inte där som den största oron finns bland människor. Då är det radioaktiviteten i uranet som skrämmer. 

- Man bryter uran och det är klart att man påverkas!

Det säger Marie Nordén som sitter i riksdagen för Socialdemokraterna och kommer ifrån Oviken i Jämtland. 

- Vi vet att gruvarbetare i Australiern och Sydafrika har känt av strålningen i uranet, vi vet att det inte går att bryta uran utan att påverkas, säger Marie Nordén. 

Klart är att uranbrytning under slutet av 40-talet till slutet av 70-talet orsakade cancer och andra hälsoproblem hos gruvarbetare. Men i moderna gruvor där man ventilerar ut radongas och håller nere dammnivåerna med vatten är inte problemet alls detsamma längre, det säger Håkan Pettersson som är strålskyddsfysiker på Universitets sjukhuset i Linköping. På 80:talet studerade han  miljö och hälsoriskerna i Rangergruvan i Australien, ett dagbrott där man bryter uran. Så här säger han om riskerna för de som bor inom en mil från gruvan. 

– När man tittar på ökad cancerförekomst är halterna så låga att de knappt är mätbara. Radonhalterna är cirka 10 Becquerel per kubikmeter luft, i svenska bostäder ligger halten i genomsnitt på 100 becquerel per kubikmeter luft. För gruvarbetare är inte den stråldos som de får i sig högre än vad en normal svensk får i sig av naturlig strålning, säger Håkan Pettersson. 

Rangergruvan har dock haft problem med läckage av lakvatten, precis som man har haft på andra håll i världen där de dammar där det sura lakvattnet förvaras i har brustit, lakvattnet används för att särskilja metallerna från själva malmen. Det här är dock inget specifikt problem för just uranbrytning utan något som även kan hända i andra gruvor. Men om det inte sker några olyckor under drift så finns det inga övertygande bevis för att brytning av uran skulle vara ett stort problem när det gäller just strålning eller läckage av radon, vare sig det är frågan om underjordsbrytning eller i dagbrott.

Olle Holmstrand i nätverket Nej till uranbrytning vill trots sin övertygelse om att uranbrytning är förkastlig inte säga att just radioaktiviteten är ett problem. 

- Vi tycker att det räcker med landskapspåverkan, urlakning av andra föroreningar från avfallet och användningen av uranet, utan att man behöver ta till hälsofrågorna som har med strålning att göra, säger Olle Holmstrand. 

Frågan om uranbrytning kan bli en valfråga, i alla fall i Jämtland där Folkpartiet som första parti bryter isen och säger att en urangruva i länet skulle gagna utvecklingen där. Tidigare har alla partier i Jämtland varit emot en eventuell brytning. På riksnivå har den borgerliga regeringen sagt att uranbrytning ska prövas som alla annan gruvverksamhet, men de är tydliga med att det kommunala vetot som kan förhindra en urangruva ska finnas kvar. Oppositionen har däremot sagt att kommer de till makten så blir det ingen urangruva i Sverige.

Geologen Gustaf Åkerblom, med i ledningen för Continental precious minerals, som gärna vill starta en gruva i Jämtland säger att om det blir stopp från en röd-grön regering, då är det bara att avvakta.

– Då övervintrar vi väl till nästa regering som kanske har en mer positiv inställning, säger han.

Pelle Zettersten
pelle.zettersten@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.

Användarkommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar våra regler för kommentering
Du kan kommentera anonymt. Vill du inte uppge din e-post kan du därför skriva in en påhittad t ex ”intejag@example.com”

Visa fler
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".