Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Vetenskapsradions internationella miljöprogram.

Platt-tv:n - en återvinnares mardröm

Publicerat tisdag 15 juni 2010 kl 15.29
1 av 8
Johan Felix, VD CIT Recycling Development.
2 av 8
Erik Albertsen Greenpeace.
3 av 8
Platt-tv demontering på Kuusakoski i Spånga.
4 av 8
5 av 8
Rainer Andersson på Kuusakoski visar de tunna lysrören med kvicksilver inuti en platt-TV.
6 av 8
Yaw Amoyaw-Osei, Green Ad Ghana (i mitten) träffar föreståndaren för Agbogbloshie. Foto: Nike Dahlskog.
7 av 8
soptippen Agbogbloshie Accra Ghana. Foto: Nike Dahlskog
8 av 8
Samy Said.

Klotet fortsätter titta på hur vår växande konsumtion av elprodukter påverkar omvärlden (sänds 16/6). Vi svenskar köper hundratusentals nya platt-tv-apparater varje år. Konsumtionen stannade visserligen upp något under första kvartalet 2010 visar ny , men har troligen skjutit fart igen inför fotbolls-VM. Förra året slängde genomsnittssvensken 16 kilo elskrot. En hel del av det var platt-tvapparater, som fortfarande fungerar...

– Här kör vi återvinning av TV-apparater, gamla typen så kallad tjock-TV och de platta, berättar terminalansvarig Rainer Andersson på Kuusakoskis anläggning i Spånga utanför Stockholm.

Hit kommer runt 20 ton LCD- och plasmaskärmar i veckan. Mest trasiga, men också en del hela. Dessutom levereras 5 gånger mer tjock-tv-apparater och när det gäller dom tjocka tv-apparaterna, så vågar Rainer Andersson säga, även om han aldrig kollat exakt, att majoriteten av dem fortfarande är hela. De är bara inte tillräckligt bra eller snygga längre.

Så här går det till när allt går som det är tänkt. Du lämnar din gamla tv - hel eller trasig - till en återvinningsstation, en elektronikåterförsäljare, eller i grovsoprummet där du bor. Tv:n transporteras sen till ett företag, som plockar isär eller slår sönder apparaten, för hand. Sen delas de olika delarna upp i återvinningsbart och sådant som ska förbrännas.

Det allra mesta tas tillvara på, berättar Rainer Andersson. Även om en del, som det blyinfattade glaset från våra gamla tjock-tv-apparater, hamnar i deponi, och annat, som plasten runt våra nya platt-tv-apparater, bränns upp i värmeverk.

Men så här går det dessvärre inte alltid till. Inom EU återvinns bara ungefär en fjärdedel av dom nästan nio miljoner ton elskrot som produceras inom unionen varje år, enligt Greenspeace beräkning. Och även om vi i Sverige är relativt bra på att ta vara på vårt elskrot, så händer det att även våra gamla prylar kommer på villovägar.  

Yaw Amoyaw-Osei, ordförande för organisationen Green Ad Ghana, beskriver soptippen Agbogbloshie utanför hans hemstad Accra.
– Från början var det bara en marknad, men med tiden har också en stor del av området förvandlats till en soptipp och nu, den senaste tiden, har dumpning av elskrot kommit att dominera platsen mer och mer.

Hundratals ton elskrot dumpas här varje månad. Det mesta importerat från Europa och Nordamerika, kanske för att säljas i andra hand, kanske som bistånd, eller kanske bara för att det är billigare att dumpa det i Afrika än att ta hand om det själva. Det var också här, i Agbogbloshie, som organisationen Danwatch för några år sen hittade datorer från Stockholms läns landsting.

På platser som denna eldas alltså våra elprylar upp över öppen eld, så att man kan komma åt dom värdefulla metallerna som göms i små mängder innanför skalen. Men det sker till högt pris. Kvicksilver, bly, kadmium och dioxiner från uppeldat PVC och flamskyddsmedel hör till de saker som sopbrännarna utsätts för, i jakten på värdesakerna. Effekterna kan bli hjärnskador, sterilitet, njurskador och cancer, för att ta några exempel. Dessutom får man på det här sättet bara ut kanske en fjärdedel av de återvinningsbara metallerna. Det är alltså både en grym och en ineffektiv återvinningsteknik.

Det verkar inte vara alltför svårt att smuggla ut elskrotet ur Sverige. Samy Said, avlsutar nu sina studier som miljöinspektör i Stockholm. Han har i flera år tittat på hur elskrot rör sig över våra gränser och skriver nu en rapport om hur vårt svenska skrot kan hamna i till exempel Ghana.
– Både företagen som skickar containrar och privatpersoner som fyller dem ger samma bild. Man är väldigt aktiv på Blocket och köper upp billigt. Sen fyller man med elektronik, bilar, möbler, kläder och kyl- och frysskåp som är billigt i Sverige. Sen skickas det via hamnarna i Europa till afrikanksa länder. Och i och med att de som skickar containrarna ofta har sitt ursprung i dessa länder så har de en kontaktperson, eller reser ned själva och säljer på plats. Det är ganska enkelt, säger Samy Said.

Förra året stoppades 19 sådana containrar på väg ut ur landet, där innehållet bedömdes som farligt avfall. Men hur den siffran är i jämförelse med hur mycket som slinker igenom är svårt att veta. I januari i år utkom Naturvårdsverket med en rapport där man konstaterar stora brister i kontrollerna ut från landet. "Flera av de operativa tillsynsmyndigheterna saknar grundläggande kunskaper" och "frågan har i dag låg prioritet" - så formuleras två av slutsatserna i rapporten. I ett PM från februari i år ber också Naturvårdsverket regeringen om att den ska skicka tydliga signaler till dom ansvariga instanserna i Sverige om att detta är ett problem som måste prioriteras högre.

Även i andra änden görs kraftansträngningar för att elskrotets negativa effekter ska minska. Yaw Amoyaw-Osei, ordförande i den ideella organisationen Green Ad Ghana var nyligen på besök i Sverige både för att informera om situationen i hans hemland och för att ta lärdom av vårt svenska återvinningssystem.
– Målet med Green Ad är helt enkelt att förbättra miljömedvetenheten i Ghana, säger han.

I arbetet med att uppmärksamma problemen i hemlandet, så har de bland annat tagit blod- och urinprover på några av arbetarna på soptippen Agbogbloshie, för att se hur det egentligen står till med deras hälsa. Resultaten kommer sen att presenteras för Ghanas regering, i hopp om att den då ska förstå hur alarmerande situationen egentligen är, berättar han. Sen hoppas man också kunna bygga upp ett ordentligt återvinningssystem i Ghana. Något som Yaw Amoyaw-Osei själv inte tror blir så svårt som det kanske låter.

– Det handlar bara om att veta hur dom olika delarna ska sorteras, säger Yaw Amoyaw-Osei. Sen kan man nog inte återvinna allt i Ghana, påpekar han, men tillägger att de material som man inte kan hantera inom landet istället kan exporteras.

 Men bäst av allt vore ändå att vi slapp de besvärliga ämnena och helt och hållet, och gjorde återvinningen enklare. Tänk om precis allt i din gamla tv enkelt skulle gå att ta vara på och återvinnas och sättas in i nya apparater? Tänk om elskrotet över huvud taget inte behövde klassas som farligt avfall? Utopiskt, kanske du tycker. Egentligen inte, menar Greenpeace expert på området, Erik Albertsen.

Erik Albertsen anser att i en bransch som annars är så oerhört high tech, så är det oerhört märkligt att allt plötsligt blir low tech när det handlar om att ta tillvara på produkterna. Och han har också ett förslag på hur man skulle kunna få producenterna att bli mer intresserade av att göra återvinningsprocessen mer högteknologisk. Med ett enkelt datachip som sänder ut en specifik radiofrekvens, samma sorts datachip som finns i miljontals pendlarkort och liftkort världen över, så skulle man kunna identifiera varje enskild tv i återvinningsprocessen.

Med varje tv identifierad, kan man sen skicka en räkning på återvinningskostnaderna till tillverkarna, som då förmodligen skulle bli mycket mer intresserade av att göra återvinningen enkel och billig, tror Erik Albertsen.

På Kuusakoski i Spånga vet man vad Erik Albertsen pratar om, när han säger att produkterna i dag inte är gjorda för att återvinnas. Det blir också uppenbart för mig när jag får se hur tidskrävande demonteringen av en platt-tv är, med alla sina små små skruvar. Allt måste också ske långsamt och försiktigt, så att man inte skadar de trådtunna lysrören som finns bakom skärmen. Dom innehåller nämligen kvicksilver, som kan läcka ut om lysrören går av.
– Det finns ju skräckexempel där du har sex olika skruvtyper och hundratals skruvar. En platt-Tv tar ofta dubbelt, ja tredubbelt så lång tid som en stor tjock-TV.

Nu startar dock forskningsprojektet med 8 miljoner från Vinnova där forskare och Tv-tillverkare och miljömärkare och återvinningsföretagen ska komma på sätt att skrota platt-tv-apparater smartare. Johan Felix, som är VD på ett Chalmers-företaget som heter CIT Recycling Development leder projektet. Han tror att man kan hitta mer automatiserade processer för att ta isär LCD-apparaterna med de giftiga lysrören via projektet. Sen kommer inom några år dessa vara helt utfasade och det säljs bara LED-apparater med små lysdioder som är betydligt miljövänligare.

Johan Felix tror att Erik Albertsens idé om radio-chips är möjlig, men krånglig eftersom den förutsätter en branchstandard och en prissättning av återvinning idag, för apparater som ska skrotas först om många år. Men han tror att platt-TV-tillverkarna själva har ett intresse av att lösa problemet eftersom de redan står med berg av reklamtionsexemplar som de måste ta vara på. Johan Felix anser också att miljömärkningarna måste ta med återvinnigsbarheten i sina krav på samma sätt som man gjort med energianvändningen, så att medvetna konsumenter kan driva på processen.

Peter Alestig
peter.alestig@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".