Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Vetenskapsradions internationella miljöprogram.

Hur säker är slutförvarsmetoden för kärnbränslet?

Publicerat onsdag 9 mars 2011 kl 18.01
Reportage om slutförvaret
(13 min)
1 av 6
Kopparkapsel där det uttjänta kärnbränslet skall placeras i.
2 av 6
Peter Wikberg, SKB. Foto: Curt-Robert Lindqvist SKB
3 av 6
Beslutvägarna i slutförvarsfrågan, klicka för större bild. copyright SKB.
4 av 6
I SKB:s anläggning CLAB ligger kärnbränslet i väntan på slutförvaring.
5 av 6
Den sista biten ner i tunneln vid Äspölaboratoriet, 450 meter under jord. Foto:Pelle Zettersten/Klotet.
6 av 6
Barriärerna i KBS-3 konceptet. Copyright: SKB.

Nästa vecka ska Svensk kärnbränslehantering, SKB, lämna in sin ansökan om att slutförvara det svenska kärnavfallet från kärnkraftverken. Kärnkraftsindustrin har jobbat med frågan i 30 år och anser sig ha kommit fram till en bra och säker lösning. Men kritikerna är inte övertygade om att metoden är tillräckligt säker i det långa loppet och att kopparkapslarna med det starkt radioaktiva innehållet kommer att hålla i minst 100 000 år.

Diskussionen om hur säker den metod som Svensk kärnbränslehantering jobbat fram under 30 år går isär. Företaget som ägs av den svenska kärnkraftsindustrin menar att man funnit en säker metod med både livrem och hängslen. Den bygger på flera skyddsbarriärer som ska hindra det radioaktiva uttjänta kärnbränslet från att läcka ut i miljön.

Själva uranet ska placeras i segjärn och omslutas av kopparkapseln. Runt kapseln ligger bentonitlera och sen har vi berget som den sista barriären. Kritikerna menar att kopparkapseln kommer brytas ner och gå sönder alldeles för snabbt vilket skulle resultera i en enorm miljökatastrof.

Den mesta slutförvarsforskningen i Sverige har gjorts 450 meter under jord ett stenkast från Oskarshamns kärnkraftverk. Här finns Äspölaboratoriet, SKB:s egen forskningsstation som är en av dom få av sitt slag i världen. Jenny Rees som jobbar som guide på SKB tar mig med ner i underjorden. Vi åker bil ner i en tunnel som lutar kraftigt neråt, vägen är smal som en cykelväg och det sipprar ut vatten från bergväggarna.

Sverige blir först i världen med att lämna in en ansökan om att slutförvara använt kärnbränsle, tätt efter ligger Finland som kommer använda samma metod men alla kärnkraftsländer runt om i världen följer SKB:s arbete Varför Sverige ligger så långt fram beror på ett beslut i riksdagen redan 1976. 

Centerpartiet med Thorbjörn Fälldin i spetsen ville stänga alla kärnkraftverk inom kort, men för att inte splittra den borgerliga regeringen som kom till makten samma år kompromissade man med de kärnkraftsvänliga partierna. Man instiftade vilkorslagen som sa att inga reaktorer ska laddas med bränsle innan man har en lösning för kärnavfallet.

Nu fick kärnkraftsindustrin bråttom! Man bildade företaget Kärnbränslesäkerhet AB, som senare döptes om till Svensk kärnbränslehantering. Redan 1978 började man arbeta med kopparkapslar och bentonitlera som lösningen på avfallsproblemet, det som idag fått namnet KBS-3 metoden. Johan Swahn på Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, som bland annat Naturskyddsföreningen står bakom, menar att man därmed låste sig vid den metoden utan att utforska alternativ.

– Valet av koppar och den här lösningen var svår för industrin att backa ifrån utan att man ifrågasatte kärnkraften.

Men SKB hävdar att man visst studerat andra metoder men att den såkallade KBS lösningen är den absolut bästa. Att lägga ner avfallet i djupa borrhål, 4-5 kilometer ner i jordskorpan, något som delar av miljörörelsen föreslagit ses inte som något bra alternativ. Det säger Peter Wikberg, forskningschef på SKB.

– Med KBS-3 metoden kan vi välja exakt var i berget vi vill lägga placera kapslarna. I ett djupt borrhål så kan vi inget annat än att trycka ner dem till den nivån där vi tänkt placera dem och vi vet ingenting i övrigt. Det är osäkerheten som är den stora nackdelen med den metoden, säger Peter Wikberg.

Men trots det så tycker regeringens oberoende vetenskapliga råd, kärnavfallsrådet att man borde tittat mer på dom alternativa metoderna, Willis Forsling är professor i oorganisk kemi vid Luleå tekniska universitet och sitter med i rådet.

– Vi tycker att man borde utreda alternativfrågorna bättre.

– SKB säger ju att de gjort det tidigare.

– Ja, det är ju bara i några korta rader, men de har ju lovat de i ansökan, säger Willis Forsling.

Den främsta kritiken mot KBS metoden handlar om om hur beständiga kopparkapslarna kommer vara. Forskarna Gunnar Hultkvist och Peter Szakalos vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm har i försök visat att koppar kan korrodera och brytas ner i syrefritt vatten, något som skulle kunna vara ett problem i slutförvaret. Klotet berättade om det här 2009 och SKB och en del andra forskare tillbakavisade helt den möjligheten. Forskningschefen på SKB, Peter Wikberg sa då så här:

– I de undersökningar och mätningar som vi har gjort så finns det ingenstans något som tyder på att det här fenomenet skulle existera.

Men en ny amerikansk studie från den framstående korrosionsforskaren Digby Macdonald, professor i materialvetenskap på universitet i Pennsylvania, visar att koppar kan korrodera i syrefritt vatten. Jan Linder är korrossionsexpert på , som beställt rapporten.

– Den här nya studien är en teoretisk betraktelse av kopparkorrosioon i grundvattenlika förhållanden, och den visar att koppar kan korrodera, under vissa förutsättningar,  i rent vatten.

– Och det här är någonting som SKB inte tagit hänsyn till?

– Nej de har inte tagit hänsyn till det i sin hitillsvarande forskning, säger Jan Linder på SSM.

Men den amerikanska studien bygger på beräkningar och det finns få laboratorieförsök som bekräftar resultaten. Och eftersom SKB inte trott på teorin tidigare har de inte studerat fenomenet tillräckligt noggrant. Jan Linder på SSM vill nu se fler studier från SKB när det gäller korrosion i slutförvarsmiljön.

– De har gjort det till viss del men jag tycker inte att de har gjort det tillräckligt.

– Så vad borde de göra?

– Jag tycker att det finns en brist i att de inte gjort den här kopplingen mellan verkliga experiment och modell. Sen är det en helt annan sak om det här skapar en risk för den långsiktiga utvecklingen av förvaret, säger Jan Linder.

Peter Wikberg på SKB menar att studien inte har bäring för den miljö som kommer råda i slutförvaret och han är fortfarande skeptisk till om koppar verkligen kan korrodera i syrefritt rent vatten. Han håller inte med om den tolkning som Strålsäkerhetsmyndigheten gjort.

– Det är vi fortfarande lika tveksamma till. Men samtidigt är de så att vi har riggat ett experiment på Uppsala universitet för att försöka upprepa det som Gunnar Hultkvist på KTH gjort tidigare.

Saida Engström som är avdelningschef på SKB menar att man inte kan stirra sig blind på enbart kopparkapslarna utan måste väga in de andra skyddsbarriärerna, de frågetecken som finns kommer få ett svar när företaget lämnar in sin ansökan om en vecka.

– I den här ansökan måste vi visa för granskarna att alla delar i systemet hänger ihop. Det vill säga att kapseln i samspel med bentoniten, i samspel med vattenflöden, i samspel med kemin under jorden och i berget borgar för att myndigheternas krav efterlevs, den ansökan vi lämnar in den 16 mars kommer visa att det gör vi, säger Saida Engström.

Saida Engström är också noga med att påpeka att KTH forskaren Peter Szakalos, som var en av dem som visade att koppar kan korrodera i syrefritt rent vatten i laboratorie miljö, nu tonar ner det fenomenet.

– Jag kan glädja dig och åhörarna om att Szakolos och SKB idag, är helt överrens om att den frågan som dominerat diskussionen om korrosion i två års tid, den processen, säger Peter Szakalos själv, har inte någon betydelse.

Men Peter Szakalos säger att det hela är en missuppfattning.

--  Ja, i det rent hypotetiska fallet med destilerat vatten i ett geologiskt slutförvar, i en sådan miljö då kanske inte vattenkorrosionen kommer vara det mest allvarliga problemet. I ett verkligt slutförvar så är det klor, svavel och radiolysstyrda korrosionsmekanismerna som är mycket allvarligare. Så i ett perspektiv sa jag att vi behöver inte diskutera det här med destilerat vatten utan låt oss fokusera på verkligheten och de riktiga problemen, säger Peter Szakalos.

Radiolysen handlar om den radioaktiva strålning som kommer pågå inuti kapseln i hundratusentals år. Några fullskaleförsök med strålande kapslar har inte gjorts pågrund av säkerhetsproblem med en sådan studie. En svaghet tycker vissa forskare.

Att bentonitleran eller kapseln skulle reagera särskilt på strålningen håller inte Ola Karnland med om. Han jobbar specifikt med bentonitlera på företaget Clay Technology och har tagits in som konsult av SKB. Studier är gjorda även om de inte handlar om fullskaleförsök med kärnavfall inuti.

--  När det gäller bentoniten så vet vi att den påverkas väldigt lite av den gamma strålning som kan gå igenom koppar. När det gäller övrig radioaktiv så är koppar ett mycket effektivt skydd mot att det tar sig ut i grundvattnet och i bentonitleran, säger Ola Karnland.

Även om SKB anser sig ha en lösning för det svenska kärnavfallet så finns det enligt kritikerna frågor som fortfarande hänger i luften. Strålsäkerhetsmyndigheten som tillsammans med miljödomstolen ska granska den flera tusen sidor tjocka ansökan som lämnas in nästa vecka hoppas att alla frågetecken då får ett svar. Men med dom enorma tidsperspektiven på tusentals år är det omöjligt att säga att förvaret någonsin kommer vara helt säkert, det säger Björn Dverstorp på Strålsäkerhetsmyndigheten som är en av dem som ska granska ansökan.

– Någon absolut säkerhet kommer vi aldrig att få, men vi måste vara övertygade om att det här slutförvaret uppfyller de här stränga strålsäkerhetskraven som vi har satt upp, om vi skall kunna rekomendera till regeringen att de fattar ett postivt beslut om det här.

--Kan man överhuvudtaget garantera att det är säkert så länge som 100 000 år?

– Ja man kan ställa krav så att det uppfyller stränga strålsäkerhetskrav men man kan inte garantera att det inte blir några konsekvenser i framtiden, det går inte, säger Björn Dverstorp på SSM.

Pelle Zettersten, Klotet
pelle.zettersten@sr.se

Malin Olofsson, Ekot
malin.Olofsson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".