Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Vetenskapsradions internationella miljöprogram.

Smokey Mountain - ett svenskfinansierat föredöme

Publicerat onsdag 11 maj 2011 kl 13.20
Sopsäljare på Filippinerna
(11 min)
1 av 13
Pojke med bränd koppartråd.
2 av 13
Pojke eldar kabel.
3 av 13
Skjul bland soporna på Pier 18.
4 av 13
Thony Dizon på Ecowaste Coalition.
5 av 13
Anita Celdran på Sustainable Project Managment.
6 av 13
Leticia Reyes Smokey Mountain.
7 av 13
Sopsorteringsstationen på Smokey Mountain.
8 av 13
Sopsorterare på Smokey Mountain.
9 av 13
Eldningsbricketter av sopor istället för rökig och dyr kol.
10 av 13
Karin Eberle.
11 av 13
Smokey Mountain är numer täckt av grönska.
12 av 13
13 av 13
Roe Disano med son Pier 18.

I Filippinernas huvudstad Manila med 10 miljoner invånare produceras tusentals ton sopor dagligen och det mesta körs till någon av sex tippar där sopletarna bor. Här går barnen runt barfota bland kanyler och andas in giftig rök och tungmetallare under "återvinningen". Men det finns också hopp, där svenska biståndspengar gett en miljövänlig sopstation.

– Alla här vet att det är farligt att bränna elkablar och knacka sönder lysrörslampor säger 21 årige Roe Disano, men de gör det ändå, för de behöver pengarna.

Roe Disano är en av de 5000 människor som lever av skrot på en jättelik omlastningsstation för sopor utanför Manilla. I famnen bär han sin lille son som är tre månader gammal. På området vadar folk runt i all sköns bråte eller sitter på huk i de små brädskjulen byggda av korrugerade plåtar och kartonger. De flesta går barfota eller i tunna flip flop trots att det finns vassa saker överallt.

Thony Dizon är klädd i en grå T-tröja med en döskalle på och ordet kvicksilver under. Han jobbar på den filippinska miljöorganisationen  med bidrag från svenska Naturskyddsföreningen bland andra. Thony pekar på ett av barnen i lågstadieålder som bränner elkablar en bit bort för att få fram den åtråvärda kopparn. En tjock svart rök fullproppad med cancerframkallande dioxin sticker rejält i halsen, och jag kan bara stå kvar några minuter.
– Men, säger Thony, nu har den där lille killen fått ihop ett kilo koppar som ger honom några tior och så får han ett mål mat där borta hos skrothandlaren.

Här och var sitter folk i sina skjul och knackar sönder lysrörslampor för att komma åt aluminium och koppar. Samtidigt andas de in giftiga kvicksilverångor. Ecowaste Coalition har varit där och mätt halterna som ligger fem gånger över tillåtna maxvärden. Nu väntar analyser på hårstrån från sopletarna för att se hur mycket tungmetallare deras kroppar tagit upp. Thony jobbar med att utbilda sopletarna i hälsorisker, men folk fortsätter ändå.

De flesta av de tusentals personer som bor på den här sopstationen som heter Pier 18 har knappt gått i skolan och saknar yrkesutbildning, så för dem är det här ett bra jobb trots allt. Ecowaste coalition försöker förmå de styrande politikerna i Manilla att erkänna och registrera de tusentals sopletarna och ordna fram andra jobb och utbildning åt dem istället. En annan idé enligt Thony Dizon vore att staden anställde sopletarna, och gav dem skyddsutrustning och lön. Det skulle kunna bära sig genom att stan då själv sålde kopparn och plasten och pappret för export till Kina.

Men Roe Disano, 21 åringen med en tremånaders bebisen i famnen, som är en av få i området som gått klar sin skolgång och nu pluggar kriminologi, han tror inte att folk på Pier 18 vill bli anställda.
– Folk här vill inte vänta på lön var 14:e dag, de vill få in pengar dagligen och dessutom vara sina egna chefer, säger Roe.
Och intervjuundersökningar bland sopletarna i Manilla ger stöd för att det är en vanlig uppfattning. Man lever för dagen och litar inte på myndigheter. Varje familj måste klara sig på egen hand.

Bortanför Pier 18 tornar ett högt berg upp sig. Det är den ökända och jättelika soptippen Smokey Mountain, som prytt omslaget på Time Magasine och som den svenske regissören Vilgot Sjöman gjort en film om. Den deponin är numer nedlagd och bevuxen med gräs. Intill den har stan byggt hus för tusentals av de sopletare som bodde uppe på tippen, ständigt insvepta i stank och livsfarliga metanångor. Numer ligger där istället en återvinningsstation med miljötänk, byggd med bland annat svenska biståndspengar.  

– Ibland så tänker jag att jag ska inte hålla på med det här längre.  
är civilingenjör och sopexpert och jobbar på Cities development inititative for Asia med pengar från Asiatiska utvecklingsbanken och biståndsmedel från Tyskland, Spanien, Sverige och Österrike.
– Jag kan inte påverka hela vägen fram. Jag bor inte här, jag pratar inte flytande filipino, jag ägnar mig inte åt korruption - det här är ändå det femte mest korrupta landet i världen. Men samtidigt tycker jag inte att jag kan ge upp riktigt heller. Jag försöker mycket hellre i Filippinerna och andra länder att dela med mig av svensk eller europeisk kunskap om avfallshantering snarare än att som kemiingenjör sitta och tillverka plastleksaker som jag tycker är ganska meningslöst.

Som ni märker är Karin Eberle lite desillusionerad just nu. För ett år sen invigdes den soptipp hon varit projektledare för på den Filippinska ön Mindanao. Den var byggd enligt alla konstens regler med tjocka lerlager så att inte lakvatten skulle rinna ned till grundvattnet och med en exemplarisk sorteringsanläggning och lokal kompoståtervinning. Men så förlorade borgmästaren som trott på projektet makten i det senaste valet, och hans efterträdare ville inte stödja sin rivals baby så nu är tippen stängd och en tillfällig och miljöosäker deponi har öppnats intill.

På sätt och vis har alla hennes ansträngningar varit förgäves.
– I det här projektet så tyckte jag att vi ansträngde oss verkligen för att de skulle vara utbildade och veta vad de höll på med och ta eget ansvar. Vi höll ju på i flera år, men i slutändan så handlar det om pengar, att man tydligt måste se att man får in inkomster från projeketet, säger Karin Eberle.

Vi är framme vid den nya sopsorteringsstationen vid Smokey Mountain, ett av Asiatiska utvecklingsbankens . Med hjälp av en och en halv miljon kronor i bistånd från Sverige och Norge har 140 personer fått jobb här. En av dem är 39-åriga Leticia Reyes, som bott intill tippen sen hon var barn.

– När jag var liten letade jag och mina syskon sopor dagligen här på berget, berättar Leticia. Det var hårt och farligt. Ibland träffade vi på lik av människor som dött, ibland stack vi oss på nålar från sprutor. En gång svullnade mitt ben upp så det blev dubbelt så stort. Och metangaserna gjorde det svårt att andas. Min pappa fick lungskador. Vi tjänade några kronor om dagen, men det räckte till ris så att vi kunde äta oss mätta.

När Smokey Mountain tillslut stängdes av myndigheterna för 15 år sen, så gick en del sopletare ihop och bildade ett kooperativ för att kunna överleva. Men det var mycket svårt utan något startkapital eller utbildning. För 10 år sen kom räddningen i form av den internationella miljöorganisationen som har som idé att stötta miljömässigt hållbart företagande i tredje världen. Leticia Reyes hade inte ens gått ut lågstadiet, men fick en kurs i bokföring och håller numer i kooperativets räkenskaper.

– Det är lättare att få ett projekt att lyckas om de som sköter det inte bara får pengar som bistånd, utan som mikrolån som ska betalas tillbaka, anser Anita Celdran som drog igång alltihop.

I Kooperativets affär säljs smycken och flätade handväskor tillverkade av glansiga och färggranna remsor från reklamblad och tidningsmagasin. På sopsorteringsstation tar man dels emot sopor från de tusentals som bor i de nybyggda höghusen intill Smokey Mountain och dels från företag. Det sorterade avfallet säljs sen vidare och gör att 50 personer kan få en fast lön.

När jag visas runt på anläggningen slås jag av att den inte ser ut som den välordnade källsorteringsanläggning som svenska sopingenjören Karin Eberle byggt på Mindanao. Det är rörigt och lite svårt att se hur högarna egentligen är sorterade på gårdsplanen. Och precis bakom muren känner jag igen den stickande svarta röken och ser några barn som bränner elkablar. Dessutom odlas en del uppe på den gamla soptippen som fortfarande är full av metan och tungmetaller, vilket oroar sopexperten Karin Eberle:

– Jag är lite bekymrad över kunskapsnivån, för nu frågar de tillexempel om man kan odla något ätbart på tippen. De kommer inte ihåg att det var en soptipp där, och så var det i Sverige för 100 år sen också. Man glömmer bort var soptipparna är och så börjar folk sälja av marken och bygga hus på och använda en grävskopa och så smäller det pga metangasen som är där nere. Eller så blir det sättningar, det här är ju en gigantisk soptipp, säkert en av de största i Asien.

Men det finns ändå mycket som imponerar med det här projektet på Smokey Mountain. Det märks att folk som jobbar på kooperativet är stolta över vad de lyckats åstadkomma. Förr kom utlänningar som jag hit för att titta på en miljökatastrof. Nu kommer folk istället åkande för att se på ett föredöme. Som den nya regninsamlingsanläggning som snart ska kopplas ihop med riktiga tvättstugor så att inte kvinnorna måste ägna hela lördagarna åt att tvätta.
– Och återvinningsanläggningen har burit sig av egen kraft nu i sex år påminner projektledaren Anita Celdran på Sustainable Project Managment.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".