Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Vetenskapsradions internationella miljöprogram.
Tysklands kärnkraftsavveckling

Dyrt och tidsödande att riva kärnkraftverk

Publicerat onsdag 22 augusti 2012 kl 13.00
Kärnkraftsavveckling - ny nisch för industrin
(10 min)
Foto:Marcus Hansson
1 av 6
Kärnkraftverket Lubmin i Greifswald.
Foto:Marcus Hansson.
2 av 6
: En arbetare i skyddsdräkt skär sönder radioaktiva delar från kärnkraftverket. Foto:Marcus Hansson.
Foto:Marcus Hansson
3 av 6
Lådor med radioaktivt skrot.
Foto:Marcus Hansson
4 av 6
Delar av vindkraftverk som sätts ihop vid kärnkraftverket Lubmin i östra Tyskland. Foto:Marcus Hansson.
Foto:Marcus Hansson
5 av 6
Reporter Marcus Hansson i mätcentralen vid reaktor 5 som aldrig startades.
Foto:Studsvik AB
6 av 6
Anders Jackson, vd på Studsvik AB- Foto:Studsvik AB-

Tyskland stängde nästan omedelbart 8 av sina 17 kärnkraftsreaktorer strax efter olyckan i Fukushima. Landet förbereder sig nu för att avveckla alla reaktorer inom en tioårs period. Samtidigt satsas stort på vindkraft och solenergi. Men att riva ett kärnkraftverk är en tidsödande process, dessutom kostar det mycket pengar. Att riva Tysklands 17 kärnkraftverk beräknas kosta 18 till 44 miljarder euro, beroende på hur man räknar.

– 4, 3, 2, 1 Keine kontamination, bitte durchgehem!

Ingen kontamination, säger datorrösten och dörren öppnas. Säkerheten för att komma in och ut ur kärnkraftverket i Greifswald är hög, överallt tycks det vara kontroller. Iklädd skyddsdräkt och med varsinn dosimeter i bröstfickan har jag och Gudrun Oldenburg från pressavdelningentagit oss in i den så kallade centrala aktiva verkstaden, en jättelik hall med larmande maskiner överallt. Här behandlas radioaktivt atomskrot.

Hela kärnkraftverket består av 1,8 miljoner ton stål, betong, kablar och allt som hör därtill, säger Gudrun Oldenburg. Av det är en tredjedel, 600 000 ton radioaktivt eller misstänkt radioaktivt. Hon pekar på en aluminiumlåda, mindre än en SJ-pall till ytan och ungefär en halvmeter hög. En tredjedel av hela kärnkraftverket, 600 000 ton alltså, måste kapas ner i bitar som passar i såna aluminiumlådor.

En monstruöas bandsåg sågar sig igenom en tank av något slag. I ett slutet utrymme står en man och skär sönder rör med hjälp av en skärbrännare. I ett annat rum tvättas de sönderkapade delarna i syrabad och mitt i hallen står en stor container. Gudrun Oldenburg lyfter på en liten blyfodrad gardin så att jag kan titta in.

– Därinne står en man i vit dräkt i jättetjockt tyg, han har en stor hjälm med luftslang vid nacken, han ser verkligen ut som en rymdvarelse. Sen har han ett slags blästerverktyg som blästrar metalldelarna med stålsand, så att genom att blästra dem blir de rena så att man kan använda dem igen.

Ja meningen med hela den här rengöringsproceduren är alltså att delarna blir så rena att de kan säljas som vanligt metallskrot. Det är ett tungt och enformigt arbete. Varenda liten skruv registreras och kontrolleras om den är radioaktiv. Hela proceduren gås igenom för att det ska bli så lite radioaktivt skrot kvar som möjligt. För Tyskland, precis som Sverige saknar ett färdigt slutförvar och allt atomskrot - såväl utbränt kärnbränsle som delar av gamla kärnkraftverk - måste idag mellanlagras i stora specialbyggda lagerhallar. Ju mindre utrymme som går åt dessto bättre.

Sedan rivningen av de sammanlagt åtta reaktorblocken i det som en gång var östtysklands största kärnkraftverk började 1995 så har 241 533 ton skrot genomgått den här proceduren. I femton år har man hållit på och fortfarande återstår alltså två tredjedelar av jobbet. En av arbetarna här, säger att det kommer att finnas att göra långt efter det att han har gått i pension.

Men det som behandlas här är bara det minst farliga avfallet. De verkligt radioaktiva delarna - till exempel reaktortankar och kondensorer förvaras utan att ha sågats isär istället i ett så kallat mellanlager - där måste de först ligga i flera årtionden tills radioaktiviteten klingat av såpass att de också kan sågas ner i småbitar och rengöras. - alternativt förpackas inför slutförvar.

Efter att ha klätt av oss skyddsdräkterna, och gått igenom de olika strålningskontrollerna, så åker vi till kontorsbyggnaden för att träffa en av ingenjörerna ansvarig för rivningen. Färden upp till sjätte våningen sker med en så kallad Pater Noster - alltså en hiss som aldrig stannar och där man kliver på i farten. Precis som kärnkraftverk i Tyskland så tillhör de det förgångna -  det är förbjudet att bygga nya. Allting här på kärnkraftverket luktar 70-80-tal. I ett lite trist kontorsrum sitter ingenjören Ralf Borchert.

Det finns två metoder att riva ett kärnkraftverk på, säger Ralf Borchert. Antingen sätter man igång på en gång - som man gjort här med de flesta delarna. Eller - så kapslar man in kärnkraftverket och väntar i några årtionden innan man börjar med rivningen. Fördelen är förstås att radioaktiviteten hinner klinga av. Men nackdelarna med att vänta är att personalen som vet hur atomkraftverket fungerade har gått i pension. Dessutom kan man inte räkna med att traverser, elsystem, ventilation och annat som behövs för rivningen funkar efter att ha legat i malpåse så länge. För det tredje måste man betala för övervakning av det malpåseförpackade kärnkraftverket - och det kostar stora pengar, säger Ralf Borchert:

I Sverige har exempelvis det nedstängda  Barsebäck fått 2300 miljoner kronor i statligt stöd för att hålla anläggningen i ordning tills dess att rivningen kan starta. Pengar som alltså betalas bara för att låta kärnkraftverket stå stilla fram till rivning. Vad själva rivningen av ett kärnkraftverk kostar är mycket svårt att säga. För kärnkraftsverket i Greifswald hamnar prislappen på fyra miljader euro, alltså cirka 35 miljarder kronor. Det är i klass med vad det kostar att bygga ett nytt kärnkraftverk. Andra kärnkraftverk i Tyskland har kostat i storleksordningen mellan fem och sju miljarder kronor, men också varit mindre än kraftverket i Greifswald. Ralf Borchert känner sig iallfall säker på att han och hans kolleger kommer att få mycket jobb framöver.

Efter intervjun åker vi längs med de jättelika betongklossar som är de olika reaktorblocken. Det är skräpigt och färgen flagar från byggnaderna. Hela området ger ett trist intryck. Men - så svänger vi runt hörnet till baksidan av den mer än en kilometer långa maskinhallen. Där radar jättelika stålrör upp sig - nymålade i klargul färg. Det är bottenfundament till havsbaserade vindkraftverk som tillverkas här.

Här sker redan die Energiewende, säger Gudrun Oldenburg, här där tidigare kärnkraftselen strömmade ut tillverkas nu offshorevindkraftverk.

Ja inom kärnkraftsindustrin i Tyskland råder inte precis nybyggarstämning. Det märks inte minst på den tyska kärnindustrins årliga konferens, som i år hölls i Stuttgart. Många på konferensen vill inte ställa upp på nån intervju - det är ju så känsligt nu, heter det. Men till slut får jag iallafall tag i Astrid Petersen, hon säger gärna vad hon tycker. Hon är ordförande i det stridbara Kerntechnische Gesellschaft - en förening för folk som jobbar i branschen.

– Stämningen är blandad, men det skräckslag som regeringen utsatte oss för förra året har vi bearbetat. Nu har vi analyserat situationen - och tekniker som vi är, har vi hittat nya uppgifter att kasta oss över, säger hon.

Vad hon syftar på är att  eftersom rivningen tar såna resurser i anspråk kommer det att krävas massor med personal i årtionden framöver. Efterdrift, nedläggning och avfallshantering har blivit nya positivt laddade slagord i branschen

Tröstpriset för nedläggningen är alltså den omfattande hanteringen av arvet efter kärnkraften. Även det svenska företaget  Studsvik  med stor verksamhet i Tyskland är här på konferensen och vd Anders Jackson ser trots nedläggningarna postivit på framtiden och möjligheten att tjäna pengar på saneringen av uttjänta tyska kärnkraftverk.

 – Den omedelbara effekten är ju negativ, naturligtvis! Men vi måste också vara långsiktiga och strategiska för det blir ju en jättestor avvecklingsmarknad när de omedelbart stängde ner 8 reaktorer, säger han.

Men att attityden till kärnkraft är en helt annan i Tyskland än i Sverige fick också Anders Jackson känna på när han kom till konferensen:

– Man fick pressa sig igenom ganska stora mängder av demonstranter som inte ville släppa fram oss och som slängde upp plakat i anskiktet, det var lite småknuffar men absolut inte något allvarligt, men en obehaglig upplevelse.

Anders Jackson tror att Tyskland kommer att få riva upp beslutet om nedläggning. Sol och vind kan inte ersätta den stabila och pålitliga kärnkraften, anser han.

Jag tror trots allt att kärnenergin kommer att behövas. Det ska mycket till, för att säga det är nästan omöjligt, att ersätta all kärnkraftsel med förnybar energi som vind och solceller. Den typen av energi är trots allt inte en basel, du har inte sol kontinuerligt, du har inte vind kontinuerligt. Jag är milt tveksam till att det kommer att gå hela Tyskland med förnybar energi. Vi kan ha ett litet "bet" du och jag och se vem som vinner, avslutar Anders Jackson på Studsvik nuclear AB.

Reporter Marcus Hansson, Berlin.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.

Användarkommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar våra regler för kommentering
Du kan kommentera anonymt. Vill du inte uppge din e-post kan du därför skriva in en påhittad t ex ”intejag@example.com”

Visa fler
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".