Fransk kärnkraft drabbat av Fukushima
Frankrike är kärnkraftsjätten i Europa med hela 58 reaktorer och en stor kärnkraftsindustri. Hela 80 % av den stora kärnkraftsparken byggdes mellan 1977 och 1987. På bara 10 år upplevde alltså fransmännen en kärnkraftsboom som skulle revolutionera samhället. Det handlade till exempel om snabbhastighetståg, eluppvärmda villor och tallriksvärmare. En tid av snabb expansion som beskrevs i slogan "tout éléctric" helt elektriskt!
Nu har även den franska kärnkraftsindustrin fått ställa om produktionen efter olyckan i Fukushima, men få ifrågasätter på allvar det franska valet av energi.
– När kärnkraften kom skulle allt vara elektriskt. Tidigare hade vi kol, men det här var el som inte smutsade ner.
Herr Petit minns när kärnkraften kom och ersatte den smutsiga kolen. Allt blev så mycket enklare och billigare. Från själva uppvärmningen av huset till den elektriska tallriksvärmaren man lade på matbordet.
– Men så är det ju än idag. Allt ska vara elektriskt. Om man köper ett hus är allt elektriskt, ingenting görs för att uppmuntra solenergi eller andra alternativa energikällor, klagar fru Petit medan solen strålar ovanför oss.
Fransmännen har vant sig vid att den mesta elen, drygt 75 % kommer från kärnkraften. Hittills har elpriserna varit relativt låga men när man nu även i Frankrike börjar känna avstigande elpriser, så är eluppvärmning av villan fortfarande billigaste alternativet.
Rhonedalen - en av världen kärnkraftstätaste regioner
Jag har rest till Avignon i södra Frankrike för att ta mig vidare till kärnkraftskomplexet Marcoule, några mil norr om stan. Där finns förutom några nedlagda reaktorer, bland annat ett misslyckat försök att bygga en fjärde generationens snabbreaktor, också en del militära installationer och en fabrik där man producerar nytt så kallat Moxbränsle, av känrbränsle som redan använts en gång i kraftverken.
Att göra moxbränsle är alltså ett sätt att återanvända kärnbränsle och brukar därför presenteras som ett bra ekonomiskt och miljövänligt alternativ till att bryta nytt uran.
Meloxfabrikens kommuniktationsansvarige Régis Faures visar mig runt och stannar till framför en tågvagn med stora metallcylindrar.
– Nu står du en meter från vårt plutonium. Det här är behållare med plutoniumoxid som kommer till oss från Areva i La Hague .
Det radioaktiva ämnet plutonium bildas när uran bränns i kärnreaktorer. Sverige har valt att bara köra processen en gång och sedan mellanlagra allt avfall, i väntan på ett färdigt slutförvar.
(Men så sent som i våras skickade Sverige 3,3 kilo plutonium , som lagrats ända sedan 1960-talet till USA, mot löfte om att ämnet bara får användas till civil verksamhet.)
Frankrike har valt en annan väg och upparbetar sitt avfall för att kunna använda det igen.
Plutoniumet används dels för att tillverka franska atombomber och dels för att göra nytt kärnbränsle. Då blandar man helt enkelt det mycket energirika plutoniumet med uran igen, så att en ny kärnreaktion kan startas. Det är det arbetet som görs här i Meloxfabriken. Plutoniumet som malts till pulverform i den stora upparbetningsanläggningen La Hague uppe vid atlantkusten transporteras med tåg genom hela landet 1 gång inveckan ner hit till Marcoule där nästa produktionssteg tar vid.
Vi har gått in i kontrollrummet, där ett tiotal personer, alla män, sitter och övervakar den helautomatiserade produktionen på sina datorskärmar. Uranet och plutoniumet blandas i stora containers, och övervakas noggrant på dataskärmarna omrkring oss. Regis Faure och får det hela att låta väldigt oskyldigt
– Det är som att blanda strösocker med florsocker och sen röra om noggrannt tills man fått den konsistens man vill, säger han.
(Det franska statliga bolaget EDF, som driver landets kärnkraftsreaktorer, vill tex ha 8- 8,5 % plutonium i bränslet)
Men ute i fabriken där små centimeterlånga, cylinderformiga kutsar av sammanpressat moxbränsle trillat fram för att kontrolleras och sedan stoppas in i fyra meter långa bränslestavar, gör den strålande verkligheten sig påmind igen.
Maskinen där moxkutsarna rullar fram är innesluten i en stor genomskinlig låda av plexiglas ocn blyglas med hål där man kan sticka in händerna i skyddande handskar, en så kallad "boîte à gants". Förutom de dosimetrar vi bär på kläderna för att detektera eventuell radioaktivitet finns här flera extra system som ska varna för läckor.
Jag frågar Regis vad som skulle hända om jag stack in handen och plockade ut en liten kurts, och han svarar att förutom att jag själv skulle ta en oerhörd risk, skulle alla säkerhetssystem i hela salen och fabriken bli helt galna och det skulle bli omöjligt för mig att komma ut ur rummet.
Varje vecka produceras 4 ton moxbränslekutsar i Melox fabrik. Två tredjedela av produktionen går till att driva franska kärnreaktorer, och en tredjedel produceras för utländska kunders räkning, framförallt Tyskland och Japan. Men efter Fukushimaolyckan i mars 2011 då båda länderna bestämde sig för att stänga sina reaktorer har Melox fått ställa om sin produktion, berättar René Charbonnier, som är säkerhetschef på företaget.
– Det är klart att Fukushima har påverkat oss. Först och främst för att vi måste vänta och se vad våra japanska klienter, som bett oss avvakta med produktionen, bestämmer sig för.
– Nu passar vi på att göra mer bränsle till Tyskland eftersom de bestämt sig för att stänga alla reaktorer inom en tio års period. För att hinna bränna upp sitt moxbränsle innan dess måste de få tillbaka det senast 2015.
– Men vad gör ni då med det japanska plutoniumet?
– Japanerna äger sitt eget avfall och måste ta hand om det på något sätt. Hur är upp till dem. Vi är bara ett serviceföretag, som gör det kunderna vill ha.
Enligt Arevas egna uppgifter handlar det om omkring 16 ton japanskt plutonium som blivit över, och ligger och väntar i upparbetningsanläggningen La Hague, på någon sorts beslut.
"Upparbetning av kärnavfall. Det mest miljövänliga alternativet"
För René Charbonnier är produktionen av moxbränsle det allra bästa sättet att hantera utbränt kärnavfall " mycket säkrare och miljövänligare än att gräva ner det i berggrunden" tycker han.
– För mig är det enkelt. Om man ser det ur ett miljöperspektiv är återanvändning av värdefulla material alltid en grundprincip.
– 1 gram plutonium ger lika mycket energi som 1-2 ton olja, så det är inget man bara kan slänga bort! Dessutom är det både mer ekonomiskt och ger upphov till mindre avfall i slutänden.
René Charbonnier tycker att det svenska beslutet att slutförvara allt avfall är ett farligt resursslöseri.
Tillbaka i Avignon går jag ut med mikrofonen på gatan igen och slås av hur många av de jag pratar med i den här regionen, men samtidigt verkar tvivla på att det är möjligt, som Alice.
– Nej, kärnkraft är inget bra val. Men frågan är om vi fransmän är beredda att leva med något mindre bekvämt, som tex vindkraft. Kärnkraften ger oss trots allt ett visst oberoende i en orolig värld.
"Fransmännen saknar djupare kunskap om kärnkraft"
Tillbaka på mitt hotell har jag bestämt träff med Yves Marignac, kärnkraftsexpert och chef för den oberoende franska tankesmedjan
WISE-Paris
, som sysslar med energifrågor. Enligt honom har de flesta fransmän alldeles för grunda kunskaper för att kunna bilda sig en egen uppfattning om kärnkraftens vara eller inte vara.
-- Vi har i flera decennier fått höra att kärnkraften gör oss energioberoende. Men sanningen är att Frankrike importerar mer utländsk olja och gas idag än under oljekrisen på 1970-talet, då vi drog igång vårt kärnkraftsprogram.
– Kärnkraftselen täcker faktiskt bara 20 % av hela vårt energibehov, smen det känner folk inte till, liksom de ignorerar kärnkraftens verkliga kostnader.
När jag frågar vad han tycker om den franska politiken att upparbeta kärnavfall säger han att det görs mot bättre vetande.
– Det var länge sedan alla argument för upparbetning motbevisades. Redan för över tio år sedan kom den första officiella rapporten ( "Charpin-Dessus-Pellat" (pdf) ) som visade att det blir dyrare att upparbeta avfallet än att slutförvara det.
– Dessutom är det inte mer än 10 % (pdf) av kärnavfallet som faktiskt återanvänds. Vi får fortfarande stora mängder avfall att ta hand om, i vissa fall i farligare form, än om vi skulle låtit bli att upparbeta.
Till detta kommer de faror som utsläppen av radioaktivt jod från La Hague eller de många plutoniumtransporterna genom landet, utsätter arbetare och allmänheten för, säger Yves Marignac, som menar att fokuseringen på återanvändning av kärnbränsle främst handlar om att få fram plutonium till vapenindustrin och förbättra kärnkraftsindustrins image.
I höst kommer Frankrike att diskutera framtidens energival i en stor, nationell debatt och Yves Marignac hoppas då att Frankrike ska låta sig inspireras av den granne man alltid jämför sig med, Tyskland:
-- Tysklands beslut att stänga kärnkraften är ett effektivare, billigare och säkrare val som så småningom kommer att följas av de flesta industriländer.
President Francois Hollande har sagt att den äldsta reaktorn i Fessenheim, (som ligger i ett område med jordbävningsrisk) ska stängas. Medan byggandet av den nyaste EPR reaktorn i Flamandville ska fortsätta.
Hollande har också sagt att Frankrike måste frigöra sig både från sitt fossilberoende och sitt beroende av kärnkraften. Presidenten vill minska kärnkraftens andel av elproduktionen till 50% 2025, men det tycks det finnas delade meningar om i regeringen där flera ministrar gått ut och sagt att kärnkraften har framtiden för sig.
