Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Vetenskapsradions internationella miljöprogram.
Framtidens bin

Forskare: "Den globala bi-döden överdriven"

Publicerat onsdag 18 juni 2014 kl 06.28
Forskning om hoten mot våra bin
(10 min)
1 av 3
Det finns många orsaker till att bin och humlor dör. Foto:Pelle Zettersten/SR
2 av 3
Flera tusen bin samsas i en bikupa. Foto:Pelle Zettersten/SR
3 av 3
Professor Ingemar Fries på SLU har forskat om bisjukdomar sedan tidigt 80-tal. Foto:Pelle Zettersten/SR

Ingemar Fries som är professor vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, tonar ner larmrapporterna om bi-döden. Det finns visserligen stora problem som vi måste komma tillrätta med säger han men någon global bi-kollaps är det inte frågan om, menar han.

Den globala bikollaps som det talats om sen ett tiotal år tillbaka när miljontals bisamhällen i USA dog är kraftigt överdriven menar Ingemar Fries. Visserligen är problemen i USA mycket allvarliga men det är fel att prata om en global bi-död som något mystiskt fenomen som vi inte vet någonting om och som ser likadan ut världen över, säger han. 

– Den här skräckbilden som man ibland får i media, den är överdriven. Vi har i år i Sverige en övervintring av bin som är bättre än vad jag någonsin har sett. Antalet bisamhällen i världen ökar också totalt sett enligt statistik från FAO. 

Men även om det inte är riktigt så illa som det tidigare har beskrivits så finns det ändå problem för världens pollinerare. En stor orsak till att bisamhällen slås ut är varoa kvalstret. En parasit som spridit sig via importerade bin från Asien till övriga världen. 

– Det ställer till problem därför det fungerar som vektor för virusinfektioner som är den egentliga orsaken till att samhällena dör. Kan man hålla kontroll på varoakvalstret så behöver det inte betyda så mycket. Vi vet att åtminstående i Sverige att en stor del av vinterdödligheten beror på otillfredsställande kontroll över de här kvalsterpopulationerna, säger Ingemar Fries. 

I USA, där frågan om bi-döden fått störst uppmärksamhet, är situationen speciell och skiljer sig från hur det ser ut i Europa. Stora mängder kemikalier används i jordbruket och många bin behandlas med antibiotika. Dessutom hålls hundratusentals, ja ibland ännu fler, bikupor på ett begränsat område vilket ökar riskerna för smittspridning. 

– Finns det några samhällen som är sjuka av någonting så kan man vara ganska säkra på att det sprider sig effektivt i en sådan miljö. 

Ovanpå allt detta så är det ensidiga jordbruket som bedrivs på mycket stora arealer något som missgynnar pollinerarna. Ingemar Fries pratar om agrikulturella öknar där insekterna bara har mat under en viss tid på året. 

– Det är svårt att strukturera om prärielandskapet från att vara så ensidigt att pollinatörer inte har någon möjlighet. 

Dessutom har den ökade matproduktionen gjort att antalet pollinerare helt enkelt inte räcker till. 

– Där har bristen på bin blivit en produktionsbegränsande faktor i jordbruket. Det handlar om äpplen, mandel, tranbär och blåbär, storskalig produktion som kräver insatser av pollinerare som förs dit. 

Även om situationen i USA med sitt många gånger ensidiga jordbruk är speciell så finns liknande problem i tillexempel i Kina. Kemikalietrycket är högt även där och det finns mycket som tyder på att det är växtskyddsmedlena som ligger bakom att bin i vissa områden har minskat kraftigt i antal. Även i Europa finns det en diskussion om en viss typ av insektsbekämpningsmedel som används inom jordbruket kan slå ut bi-samhällena. 

– Ja det sägs ju det men bevisen för det här finns det inte mycket av, det vetenskapliga underlag för detta påstående är bristfälligt. 

Det säger ekologen och agronomen Riccardo Bommarco, forskare på SLU och som deltar i en stor studie om hur bekämpningsmedel som hör till de så kallade neonikotinoiderna påverkar bin och humlor. Flera studier har visat att de som utsatts för kemikalien inte hittar hem eller inte klarar av övervintra utan att duka under. EU-kommissionen har tagit forskningen på allvar och förbjudit användningen i blommande grödor inom EU. Men protester ifrån de företag som tillverkar kemikalierna har gjort att det bara handlar om ett tillfälligt två årigt förbud som gäller till och med 2015. Industrin menar att den forskning som gjorts inte säkert kan säga hur det ligger till. Och Riccardo Bommarco är benägen att hålla med. 

– Kritiken mot de här studierna är att man inte har exponerat de här humlorna och honungsbina på ett realistiskt sätt i fält. 

Bina och humlorna i de tidigare försöken har matats med låga doser av växtskyddsmedlet, sen har man släppt ut dem och studerat deras beteende för att se vad som händer med dem. Problemet med detta är att de kanske inte alls får i sig så mycket kemikalier i verkligheten som när de blir matade. För att försöka få klarhet i det här genomförs nu flera fältförsök runt om i Europa, ett av dem driver SLU och Lundsuniversitet på uppdrag av jordbruksverket. 

– Vad vi gör är att exponera dem för helt naturliga förhållanden. Vi har fält med och utan neonikotinoider och följer bin och humlors utveckling där. 

Beroende på vad studierna kommer fram till så kan det bli tal om ett permanent förbud mot de här kemikalierna i just blommande grödor inom EU, men det beror alltså på resultaten och hur kommissionen och politikerna inom EU så småningom ser på saken. Ett av de här ämnena, Imidakloprid, finns också i insektsbekämpningsmedel som många använder hemma, tillexempel anti-myr medlet myrr. 

Men oavsett vad forskarna kommer fram till så tror Riccardo Bromarco att inom EU så är det inte kemikalierna inom jordbruket det som påverkar tambin och vilda pollinerare mest. Istället är det den landskapsförändring som pågått de senaste hundra åren. Landskapet har helt enkelt blivit fattigare. 

– Den forskning vi har hittills är att det framför allt är markanvändningen som är den viktiga faktorn. Alltså tillgången på boplatser och blomresurser för de här bina.  

Det handlar om betesmark som försvunnit till förmån för skogsplanteringar, stora åkrar med få inslag av blommande växter och att städerna breder ut sig. Det här drabbar inte minst de vilda bina och humlorna som är minst lika viktiga för pollineringen och där en tredjedel av arterna betraktas som hotade. 

– Framförallt så är de väldigt effektiva, även om de är få så är de effektiva på att pollinera, det har vi visat i en världsomfattande studie. I Vissa grödor mer effektiva än tambin.  

– Så tambin kan inte ersätta vilda pollinerare?

– De kompletterar varandra men det är väldigt farligt att ersätta vilda bin med tama honungsbin helt och hållet för då är du beroende av en art. Om den skulle råka ut för några problem, tillexempel sjukdomar. Ett tydligt exempel på det är pollineringen av mandel i Kalifornien där de är helt beroende av en art, och det är honungsbiet. Nu när det har problem med sjukdomar och bisamhällena kollapsar så har de ingen back-up av vilda bin, avslutar Riccardo Bommarco.  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".