"Handlar om romanifolkets plats i den svenska musikhistorien"
Resandefolket i Nordens sånger har sjungits i en månghundraårig, obruten och muntlig tradition. Sångerna har vårdats inom gruppen och det har varit tabu att skriva ned och dela med sig av dem, men nu ges de ut i bokform - "Romanifolkets visor, 500 år i Norden". Det är den första officiella bok med nedtecknade och noterade romanivisor som publicerats i Sverige.
Ralf Novak-Rosengren är en av bokens författare och tillhör själv resandefolket och han vill bevara de sånger han vuxit upp med.
– Om man ska jämföra med kroppens anatomi, så kan man säga att språket är hjärtat med sången är själen. Sångerna är ju heliga och i och med att det är en muntlig tradition, så förknippas de med släktingar och så, som har sjungit vissa sånger som sedan har gått i arv. Man brukar kalla det för"ärvda sånger". Det är delade reaktioner och hade vi släppt den här boken för femtio år sedan, hade det nog varit omöjligt. Då var det fortfarande tabu bland romanifolket att lämna ut sin musik och sitt språk, men det är andra tider nu. Många har insett vikten av att det, gör vi ingenting, så försvinner det helt och hållet och det vill man ju inte, säger han.
2009 arbetade musikern Ralf Novak-Rosengren och balladsångerskan och folkmusikern Marie Länne Persson tillsamman med att samla in resandefolkets sånger för Svenskt visarkivs räkning. När projektet skulle avslutas bestämde de sig för att samla materialet i bokform och det blev den nyss utgivna "Romanifolkets visor". Ralf novak Rosengren har sedan tonåren samlat på släktingarnas visor och tillsammans med Marie Länne Persson, som transkriberade musiken, kunde de sätta ned det på pränt. Med sina skilda bakgrunder kunde de också se på materialet med andra perspektiv än vad som kanske gjorts tidigare.
– Allt som tidigare skrivits i ämnet, har varit med förtecknen "marginaliserad grupp". Det är det marginaliserande som har varit ingången, det som har gjort det intressant att skriva om. Här har vi en helt annan ingång, här är det en nyfikenhet och ett musikaliskt intresse, en delad kultur, det är från helt andra hållet, säger hon.
Ralf Novak-Rosengren tillhör den romska grupp som kallas för resandefolk som officiellt har funnits i Sverige i 500 år och som kallar sig själva för romanifolket. De är närbesläktade med romer i Norge, Finland och de tyska romer som kallas Sinti. I den svenska folkmusikhistorien lyser ofta resandefolket med sin tillvaro, men faktum är att det fanns platser i samhället där alla möjliga grupper träffades och påverkades av varandra, ett av dem var marknaden, där resandefolket ofta spred ny musik som de tog med sig från sina resor, samtidigt som de tog intryck av de svenska visorna. Ralf Novak-Rosengren säger att förutom att de med boken vill bevara resandefolkets musik för kommande generationer, vill de också lyfta fram de viktiga musiker som på den tiden höll sin bakgrund hemlig:
– Speciellt en, som gömde sin identitet ända in i det sista, det var ju Calle Jularbo. Det vet inte många, han är ju det ursvenskaste med dragspel och "Drömmen om Elin", men han var som vi säger, djupt resande, utav riktiga romanisläkten, säger han.
Marie Länne Persson säger att hon upplever att det ibland kan uppfattas som känsligt att syssla med traditionell musik eftersom att det finns en rädsla över att någon ska uteslutas, men hon menar att genom hennes och Ralf Novak-Rosengrens djupa kunskaper om sin egen musiktradition har de också hittat likheter, kunnat mötas i musiken och att deras musik ibland inte står så långt från varandra:
– Det handlar om att peka på vilken plats romanifolkets musik- och traditionsbärare har i vår egen folkmusikhistoria. Därför hittar man sånger i boken som man kanske hittar på andra ställen eller som vem som helst känner igen, skillingtryck, ballader och andra berättande visor, men i lite egna varianter, säger hon.
Sofia Bagge
sofia.bagge@sverigesradio.se
