Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

BJÖRN: Mitt första möte med Sveriges Radio

Publicerat måndag 27 april 2009 kl 10.53

Någon gång i skolan - kan man ha varit 10 år, kanske? - skulle hela klassen iväg på studiebesök på Sveriges Radio. Föga anade vi att vi skulle bli introducerade för en världssensation. 

Efter en lång och sedvanligt halvtråkig rundvisning (sådana var alltid studiebesöken på min tid), märkte väl killen som fått uppdraget att visa oss olika studior och kaffedrickande journalister att vår entusiasm inte nått till några mätbara höjder.

Alltså gällde det att plocka fram trumfkortet. En del arbetsplatser har ett sådant. Ingen polisman har exempelvis hittills lyckats lämna en grupp skolbarn utan att ha tvingats dra igång sirenerna på tjänstebilen. Och när jag själv tillbringade några somrar på en snabbmatsrestaurang, var alltid huvudnumret att öppna dörren till stora frysen och skrämma de stackars barnen med att frysmonstret bodde där inne.

På Sveriges Radio finns varken sirener eller frysmonster. I alla fall inte i Jönköping i slutet av 80-talet. Då tog man till (ta-daaa) faxen!

Vi blev alla infösta i ett rum där ett A4-papper med text på plockades fram. Alla fick granska pappret på bästa Joe-Labero-trollar-med-kortlek-vis och jodå, vi kontrollerade allt från handstil till textinnehåll.

Därefter förde runtvisaren ner pappret i en apparat som han kallade fax. Och så föstes vi alla ut ur rummet och in i nästa. Där fanns också en fax. En precis likadan.

Magin fullbordades i samma ögonblick som en kopia på originalpappret skrevs ut ur denna den andra faxen.

Runtvisarmannens entusiasm över denna överföring av information på över fem meter står så här i efterhand inte riktigt i proportion med vad som faktiskt utspelat sig framför våra ögon, men vi köpte allt där och då.

Synd bara att man är född i en generation där allt nytt blir gammalt så fort. Lite snuvad på kolan känner jag mig fortfarande, eftersom jag minns att jag där och då kände att ”bättre än så här blir det aldrig”.

Det blev det.

Under morgonen försökte vi kartlägga tidernas bästa uppfinningar. Faxen hamnade långt ner på listan. Jag bestämde att alla var överens om att våtservetten är allra bäst.

Bättre än så blir det aldrig.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".