Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Korta dokumentärer från nutiden. Nära samtal och reportage om människors liv och idéer.

När sorgen väller fram

Publicerat torsdag 19 mars 2009 kl 09.00
Foto Sandra Qvist/Scanpix


Radiopsykologen 19 mars
2009

För en kort tid sedan förlorade Margareta sin mamma. Nu väller sorgen fram. Minnen från sista sommaren blandas med tankar om framtiden, utan henne. Margareta är mammaledig med en femton månader gammal son och undrar: är farligt att visa sitt barn hur ledsen man är?

Det kom ett brev till Radiopsykologen från Marie, som skrev:
”Jag har så svårt att känna mig nöjd med det jag gör, trots att alla runt omkring mig ger mig beröm och bekräftelse. Hur ska jag göra för att få en paus från mig själv?”

Hör Malin Edlunds svar i ett samtal om prestationsångest och konsten att förlika sig med den man är.


 

 
Brev från lyssnare

Hej!
Sitter just nu och lyssnar på radioprogrammet där Margareta berättar om sin sorg efter hennes mamma och känner så väl igen mig. Min mamma dog när jag var 20 år och sorgen finns fortfarande kvar 26 år senare. Inte i vardagen och inte alltid men vid speciella tillfällen eller när något händer. Min make har aldrig träffat min mamma och inte heller mina barn. När första sonen föddes var jag oerhört ledsen över att min mamma aldrig skulle få se honom och det kändes så ensamt att inte ha en mamma vid sin sida. Nu har vi fått tre barn och jag vet hur glad hon skulle varit för dem. Emellanåt bubblar det upp igen och senast förra sommaren/hösten i samband med en mycket god väns bortgång kommer alla tankar tillbaka igen. Huxflux bara gråten kommer och jag fick flera gånger förklara för barnen varför jag var ledsen. Skolavslutningar etc är också mycket känsloladdat. Just nu rinner tårarna och det får de göra. Det här kommer jag att få leva med resten av livet, kanske är det för mycket som är obearbetat? Samtidigt kan jag vara glad för allt positivt jag har runt mig - en glad och välmående familj. Men sorgen efter mamma, den finns kvar...
Med vänligaste hälsningar
Berit


Hej,
Jag har liksom Margareta nyligen förlorat en förälder och är mammaledig. Såhär tänker jag.
Barn förstår. Sorg går inte att dölja. Jag tror på att visa när man är ledsen, och försöka förklara så gott det går. Att låtsas vara något annat än man är tror jag bara ger konstiga signaler till barnet. Barnet förstår ju inte allt, men de läser av dig, och sammanhanget. Dessutom är de väldigt fina på att ge tröst, både medvetet och omedvetet. Men se också till att hitta på kul saker så att ni får tillfällen att skratta och ha kul tillsammans också!Jag tror inte på att tränga undan känslor, utan känn efter. Men kom ihåg att känna efter de goda känslorna också.
Margareta får gärna maila mig, om hon vill.
Vänliga hälsningar
”anonym”


Hej!
Den 2 mars 1962 fick jag ett telefonsamtal från min far om att min yngste bror (23år) hade omkommit i en olycka, när han tjänstgjorde natt ensam i Kristinebergsgruvan. Han hade störtat 40 m i ett gruvchakt.
Det värsta var tyckte jag att han fick arbeta ensam, därför att han hade endast arbetat där några veckor när det hände.
 
Jag bor i Stockholm och mina föräldrar bodde i Vilhelmina (de är också borta bägge två nu). Det var bara att åka hem till begravningen, ensam med min lilla flicka på 6år, min make kunde inte följa med.
Detta med sorggrupper är ett nytt påfund, då fick man hantera sorgen för sej själv, min make tog bort allt som påminde om min bror, kort och begravningsannonsen och det var förbjudet att tala om honom. Det var tyst.
Att man skulle vara ledig från jobbet var det inte tal om, utan allt skulle fortsätta som vanligt. Det är klart att tårarna rann ibland på jobbet, men då reagerade kompisarna. Jag förstod ju att det var pinsamt.
Elisabeth


Hej!
Hörde samtalet med Margareta i dag. Ett fint och nog så viktigt samtal. Vill bara kommentera med att här är vi som jobbar som diakoner i Svenska kyrkan gratis experter. I våra arbeten möter vi och samtalar med människor i sorg nära nog dagligen. Så är det något vi kan bjuda på så är det just detta att vara en utomstående samtalspartner som vet vad det handlar om. Vi är oftast också rätt bra och erfarna på att kunna stötta i frågor om hur barn skall hanteras när sorgen drabbar oss. Hur man talar med dem om döden, hur man förbereder dem inför en begravning osv. Vill man inte att den religiösa aspekten skall diskuteras så gör vi inte det, likaväl som vi talar om detta om vår konfident känner behov av det. Ofta går det snabbare att få ett samtal med någon av oss en med en kurator på vårdcentralen. Våra kollegor prästerna som ofta finns med vid begravningen är också duktiga på att tala om sorg och död. Som präst/diakon i Svenska kyrkan har vi ansvar för alla människor som finns inom våra församlingsgränser och man behöver inte vara medlem i Svenska kyrkan för att komma till oss i samtal.
Med vänlig hälsning
Ingrid Arnow-Utterberg
Diakon i Svenska kyrkan Mjölby

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".