Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Prisbelönta avslöjanden och gripande reportage från Ekots granskande reportrar.

"Du vill ha mig, jag är scenograf"

Publicerat måndag 15 februari 2010 kl 02.00

Anonym kvinnlig producent på scener i stor svensk stad:

Han var scenograf. Jag jobbade då med publikfrågor. Vi hade setts på teatern men sprang på varandra på en krog.

Vi hälsade och pratade. Vi skulle ju jobba i samma produktion.

Han var lite för "på", men jag tänkte inte så mycket på det. Jag gick till mina vänner och avfärdade det som ett typiskt komplex för en äldre man.

Sedan hade vi en fest på jobbet. Där drack han två öl, sedan var han över mig, och jag hade hans händer överallt på kroppen.

Jag sa åt honom att sluta: "Vad håller du på med, lägg av, gå bort, försvinn!" Han fortsatte, försökte komma under min tröja med händerna. Han tog mig på brösten och försökte komma in mellan mina ben.

När jag pratade med andra kom han och ställde sig bakom och försökte få in sina händer under min tröja. När jag dansade med några kollegor kom han bakom mig och tryckte sig emot min kropp bakifrån.

Arbetskamrater gick emellan. De sa åt honom att sluta tafsa på mig, att han skulle gå bort från mig. Han sade, som att han trodde på det, att "hon vill ju det här, det syns ju på henne, det vet ni ju".

Att manliga kollegor fick gå emellan kändes ganska förnedrande, eftersom de sa till honom att "hon är min". Det var jobbigt, att de inte tvingade honom att gå.

På jobbet konfronterade jag honom när han stod och jobbade med scenografin. Jag sa att det inte var acceptabelt. Han sa ingenting, bara hånskrattade, skakade på huvudet och sedan gick han därifrån

Till slut var det en vårfest på teatern. Då kom han fram igen och var efter mig, både verbalt och fysiskt.

"Du vill ha mig. Du vet inte vad du missar om du inte gör det. Du är ju ingenting. Jag är scenograf och har varit musiker." Han tyckte att hans konstnärskap gjorde att han hade rätt till mig, att mina protester inte gäller honom eftersom han är scenograf.

Till slut går jag ut från festen, men mina vänner tycker att jag ska stanna. Jag går in igen och han stoppar mig på dansgolvet.

Då blir jag jättearg och säger till honom att jag kommer att knäcka näsbenet på honom om han pratar med mig igen.

Det säger jag framför cheferna på teatern som är med på festen, även den högste chefen för teatern står där, men ingen gör något.

I dag hade jag försökt få honom sparkad men då var jag för ung, både jag och min närmsta chef var relativt nya på jobbet. Att både min chef och jag pratade med mina chefer resulterade i att den konstnärliga ledaren på den teater jag jobbade på gav mig ett muntligt löfte att han inte skulle anställas på teatern och om så skulle ske, att jag inte skulle arbeta i närheten av honom.

En annan gång var det en äldre manlig kollega med fast anställning som var full på personalfesten. Många hade sagt om honom att akta dig för honom, nu börjar han bli för full.

Det är en så oerhört konstig attityd, som att ha fest i en krigszon. Det lägger viss sordin på arbetet. Han var först på en vän till mig som bad mig hjälpa till att få bort honom. Du vet, man kör den där manövern, ”ursäkta men vi måste prata lite, kan du gå härifrån ett tag?”.

Då säger den här gubben att han har tid för mig också, trycker upp mig mot väggen och sätter händerna på brösten. Jag puttar undan honom. Han småler och tycker det är roligt.

Sådant leder till att man håller sig för sig själv på jobbet. Man håller sig bland de man litar på. Man kan inte vara öppen med alla, kan inte lita på alla och känna förtroende. Det känns inte som att jag och min kropp helt tas på allvar, som om att den inte är säker på arbetet.

Jag trodde att teatern var öppnare och mer jämställd innan jag började jobba inom scenkonsten. Det var en chock när det började.

Jag trodde att det fanns en starkare humanism på arbetsplatserna. I stället är det en plats där man kommer undan med ganska hemska handlingar.

Scenkonsten styrs av en tystnadens kultur. Det är också en väldigt hierarkisk värld som försvarar männens rätt mer än kvinnorna.

Det är mannens rätt till sitt konstnärskap som är det viktigaste i alla lägen. Det är viktigare än att andra förnedras.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".