Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Prisbelönta avslöjanden och gripande reportage från Ekots granskande reportrar.

"Var har du gjort av tuttarna då?"

Publicerat måndag 15 februari 2010 kl 02.00

Anonym kvinnlig skådespelare på stor scen i stor stad:

Det första som hände var en gubbe som är 60 plus som började kyssa mig på halsen när vi åkte hiss.

Han har fått för sig att vi har en jargong som är lite fräck. Jag har gjort allt jag kan för att markera att det inte är så.

Det räcker med att jag säger hej eller god morgon, då kan han vända det till att jag funderar på hur han har sovit och att jag är intresserad av hur han är i sängen. Det är små subtila grejor som är svåra att peka på men när det sker varje gång vi träffas, så blir mönstret tydligt.

Jag har försökt bita ifrån och vara lite tuff med honom, jag har varit otrevlig tillbaka och försökte anspela på hans ålder och trycka till honom, kanske skulle han sluta då. Men det uppfattade han som att nu har vi ett band här.

Jag försökte också var helt torr och bara säga hej och inte titta honom i ögonen. Men det fungerade inte. Hela umgänget sexualiseras av honom.

Som när vi provade kläder en dag, då kom jag ut i klänning och korsett och då sa han att "var har du gjort av tuttarna då"? Jag svarade "Skit i det du" för att markera men det hjälpte inte.

Det blir jag som får ta ansvar för situationen, han gör ingenting, andra gör ingenting, för han är likadan mot flera. Jag får en känsla av att jag är helt maktlös. Jag gör allt för att få stopp på det, men han bara fortsätter.

Det finns en annan man här på teatern, som gör ungefär samma sak, vad man än säger blir det omvandlat till något sexuellt. Jag förstår inte hur han får till det.

Tystanden kring de här trakasserierna är konstig. Egentligen skulle jag kunna säga till de här två personerna hur jag uppfattar det, att det är jobbigt. Men jag är rädd för att de ska skuldbelägga mig då och säga att jag har bjudit in till det.

Men jag tror inte att de har drömt mardrömmar om mig, som jag har gjort om dem. Det är i grunden skillnad på vem som har makt.

Jag har inte fått någon information på min arbetsplats om hur jag ska göra. Vi har en policy om trakasserier och mobbning och vi kan gå till våra arbetsledare, regissörer eller arbetsledare, men vi gör liksom inte det.

Den här policyn tas inte på allvar, man fnissar åt det lite. Det är mycket som rinner ut i sanden bara för att vi inte säger till och eftersom vi är många som inte säger något så händer ingenting.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".