Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Från 2009. Följ med på en tågresa runt den europeiska kontinenten i jakt på en gemensam identitet.

Överhettad hjärna

Publicerat torsdag 11 juni 2009 kl 14.54
1 av 2
Camelia och Iulia i Cismigiuparken
2 av 2
Alexander Solomon

Jag vet inte om det är för att det är 36 grader här som hjärnan är lite långsam. Ligger inne på mitt hotellrum och förbereder mig för parken och att göra några enkäter.

I går gav jag mig ut på det våghalsiga uppdraget att åka buss. Eller sån där buss som går på el, som blandning mellan spårvagn och buss. Jag åkte och träffade Alexandru Solomon som är dokumentärfilmare. Han har bland annat gjort en film som heter Apocalypse on Wheels där han följer med i olika bilar i Bukarest. Det känns som sinnebilden för den här stan, bilar. Det finns cykelbanor nästan överallt, men jag har inte sett en enda cykel.

Alex pratade om bitterheten som finns bland alla rumäner och medvetenheten om deras dåliga rykte. Om korruption, misstänksamhet och rädsla. Rädsla för att samhälle utan system, ett samhälle som man inte begriper, och inte litar på. Och ett Europa som är långt borta. Sedan skrattade han och sa att han inte ville fastna i bitterheten. Det finns en sarkastisk humor här, det var vår överlevnad. Det är fortfarande vår överlevnad.

Sedan träffade jag två unga tjejer i Parken Cismigiu som ligger precis bredvid mitt hotell. De bjöd på juice och vi snackade en stund. I deras ögon var rumäner postivia, nyfikna och sugna på förändring. Det karaktäriserar den unga generationen, sa den Camelia. Fast kanske gillar vi traditioner också. De kände sig båda knutna till Europa och pratade extremt bra engelska. Båda trodde på framtiden. Det var en så annorlunda bild än den jag fått tidigare att jag på allvar började tro att det rumänska samhället lider av en multipel personlighetsstörning. Eller kanske inte lider, kanske vinner på det?

Och så söttte jag på två tjejer som sa att de inte fick prata för sitt jobb. Vad jobbar ni med, sa jag. Inom staten.

Det var också vad Alex sa tidigare. Ingen vågar prata i dag. Man är rädd för något, men man vet itne vad. Förut var vi rädda för Ceausecu, nu vet vi inte var hotet finns, bara att det finns.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".