Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Från 2009. Följ med på en tågresa runt den europeiska kontinenten i jakt på en gemensam identitet.

Jag fattar hur man kan känna sig jävligt liten nu

Publicerat torsdag 11 juni 2009 kl 18.24
1 av 2
2 av 2

Jag brukar ju få lätt andnöd och en slags hisnande känsla av enorma hus - gärna i betong - långa, raka gator, stora platser som man knappt ser slutet på. Det ger för mig lite samma känsla som öppet, hav, utsikt från höga berg eller vidsträckta fjäll. Bukarest har fått mig att omvärdera det där lite. I dag har jag vandrat runt i den tryckande värmen och tittat och känt efter.

Jag älskar ju sånt här. Hallå!!!

Eller, konstig kvävande känsla i stället. Lite krypande börjar jag förstå tanken bakom. Jag ska känna mig liten, förtryckt, orolig, vilsen och övervakad. Fast osynlig på samma gång. Och jag förstår att det kan ha den effekten också.

De jag träffar pratar om att det inte finns något system i dagens Rumänien och inget system i staden. Runt Ceausescus gamla slott finns hans halvfärdiga utopi-stad med gigantiska boulevarder och byggnader. Det blev aldrig klart, det fanns inga pengar och i dag vet man inte vad man ska göra. Bukarest andas av den vilsenhet som många jag möter bekräftar. Vart är vi på väg? Samma sak känner jag när jag går runt. Vart är jag på väg?

Piata Unirii ligger i slutet av Boulevard Unirii som går från Parlamentspalatset. En gigantisk plats, med en park mitt i. Runt snurrar horder av bilar och utmed hela platsen ligger hus täckta av reklamskyltar. 

Ändå otroligt ödslig, på nåt sätt.

Känslan av att så gärna vilja vara med, vilja hinna ifatt, vilja visa att man kan lika bra som "väst", som "Europa" är nästan kvävande.

Jag träffade en tjej i Cismigiu-parken i dag (mitt vattenhål i hettan och trafiken) som sa att hon måste härifrån. Hon vill inte bara veta vad Europa är från böcker, hon vill se det. Ändå blev hon helt chockad när hon hörde att jag reste runt själv i Europa. Men hur vågar du, frågade hon. Du kommer bli rånad, våldtagen, nerslagen, kanske till och med dödad.

Hon lät som min mormor och jag sa att det kan jag bli i Stockholm med, de flesta människor varken slåss, mördar eller våldtar. Hon såg förfärad ut.

Men här, sa hon.

Det spelade ingen roll att jag sa att jag aldrig var rädd i Bukarest, hennes bild var solklar. Bukarest är farligt, fult och skitigt. Särskilt för mig, den fina, sköra västeuropén. I nästa andetag sa hon att rumäner hade oförtjänt dåligt rykte.

Ändå finns den starka tron på vår gemensamma historia, Romariket, antikens Grekland etc. Vi delar samma bakgrund, samma grund, samma arv. Och jag tänker på det som Jerzy Eisler sa till mig i Warszawa. När ska Västeuropa inse att kommunismen också är vår historia, som vi också måste deala med. PÅ samma sätt som vi dealar med (eller gör vi?) nazism, kolonialism, fascism som delar av vårt arv. Inte för att likställa dessa, men sluta lassa över det på de andra". Om vi ska skapa ett gemensamt Europa (om vi nu ska det, men låt oss i alla fall tänka att det ska vara en av de sammanslutningar vi kan ingå i - ihop med massa andra), kan vi inte välja russinen ur kakan, vi måste se allt. Det går ju inte att säga att de fd kommuniststaterna inte är en del av vår historia, och kanske vår oförmåga att handskas med dem då. Man kan dessutom inte klumpa ihop dem, då den regim som fanns i Rumänien inte går att jämföras med den i fd Jugoslavien eller Polen heller. Romelo, på galleriet jag besökte häromdagen, sa att det inte handlar om att det var kommunism. Det handlar om att det var en diktatur och förtryck. Ideologin var inte där - var inte närvarande.

Men han sa också att skillnaden mot i da var minimal. Då fanns inget att köpa och de fick Inet resa, i dag kan de inte köpa eller resa, för de har inte pengarna. Vad är skillnaden? Vad är frihet, dyker ju lätt upp som en härlig existentiell fråga.

Alex sa att det i alla fall fanns nätverk, humor och sarkasm under Ceausescu, idag finns bara en ständig oro. Oro oro oro - det sa Romelo också.

Hur ser du framtiden, frågade jag Alex.

Blurred, svarade han.

Jag vet inte vart jag är på väg här. Inlägget är lika förvirrat som jag, som Bukarest. Nu kommer regnet och åskan också.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".