Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sändes 2010-2011. Nördorama med Johanna Koljonen. P3 Kultur analyserar och kärleksbombar hela...

Omänskliga feberdrömmar

Publicerat måndag 22 mars 2010 kl 11.07

Jag har en ny teori om att universum vill att jag ska läsa mer. Och inte bara mer utan specifika böcker. Ponera. I måndags tog jag en hiss ner till det Twin Peaks-artade nedre nedre botten i Radiohuset i förhoppningen om att där hitta förbindelsegången till Berwaldhallen.

I stället för mot en betongtunnel öppnade sig dörrarna i en servicekorridor. Det var en annan värld än Kulturradions korridor på sexan, helt utan koftor och även utan dagsljus. Bakom en disk på ett kontor mitt emot hissen stod en man och såg förväntansfull ut; en annan kille stod lutad mot diskens hörn. De tittade på mig. Jag såg mig omkring. Det var i övrigt alldeles tomt. Jag kände att jag måste säga nåt så jag rullade ut min kabinväska och mig själv och berättade vad jag letade efter.

En av killarna pekade nedåt korridoren. "Genom dörrarna, till vänster, sedan är det skyltat". Den andra sa "Det är du som är Johanna, va?" Jag nickade stumt. "Häng kvar, jag har lite post åt dig."

Jag jobbar ju inte i Radiohuset rent fysiskt och det hade blivit nåt slags eftersändningsstrul och jag hade av en händelse tagit hissen till postavdelningen och han kände av en händelse igen mig. Mannen kom tillbaka med ett paket i vilket låg ett exemplar av Torbjörn Nilssons De omänskliga, en reportagebok om politiker som tappat greppet, som man bara behöver bläddra i för att bli medryckt. Det kändes som nåt slags omen.

Trots denna signal fortsatte jag i logen på Berwaldhallen ändå läsa Jerker Virdborgs Kall feber. Den är ju så sjukt spännande och jag behövde få veta hur det slutar. Då blev det som om hela världen vred sig på sin axel för att få mig att läsa De omänskliga i stället – och det har fortsatt hela veckan. Sätter jag mig med Virdborg så ringer telefonen garanterat direkt, eller så går bussen sönder så jag måste stiga av, eller så kommer nån jag känner fram och börjar prata, eller så behöver taxichauffören diskutera public service, eller så spelar Cissi Wallin nån sång som jag älskar i radion så jag måste lägga boken åt sidan och dansa lite. Men jag har kämpat på, för det är ju så spännande. På sju dagar har jag avancerat kanske 40 sidor.

Under tiden tittar Nilssons orangea opus anklagande på mig. Snart, säger jag. Snart. Men tydligen vill denna bok, detta omänskliga, inte vänta längre än en vecka. Det är som Tutankhamons förbannelse. Nu ligger jag till sängs, drabbad av feber – kall feber? – och ondskan som sipprar ut mellan de Nilssonska bladen har mig i sin makt.

Jag bläddrar i boken. "Läääääs miiiiiig", viskar den. "Lääääääs miiiiiiig". Jag lägger bägge böckerna intill min kudde i hopp om att de ska bli vänner. Min kulturkonsumtion sliter mig i stycken. Vi kommer att måsta göra något på det här i nästa program.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".