Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sändes 2010-2011. Nördorama med Johanna Koljonen. P3 Kultur analyserar och kärleksbombar hela...

Love Drottningholm 2010

Publicerat måndag 7 juni 2010 kl 11.12
1 av 2
Teaterforskare i förgrunden. Orkesterman i bakgrunden.
2 av 2
Tack, tack!

"En jetset-kändis förklädd till tjänstefolk kommer plötsligt nedridande från himmelen på en drake i papier-maché"

Jag slutade gå på Operan i Stockholm för sådär åtta år sedan efter att under typ tre års tid ha sett fyra föreställningar på raken som var riktigt dåliga. Jag fattar att jag kan ha haft otur – jag läser ju tidningarna och en del andra produktioner fick bra recensioner, men FOUR STRIKES? Ja' ba', screw you guys, I'm going home. För säkerhets skull slutade jag med alla operatisk underhållning i huvudstaden.

Men sen fick jag en inbjudan på genrepet för La finta giardiniera på Drottningholms slottsteater häromveckan och kände att, fan, det är ändå en världsunik teaterbyggnad och dom spelar i replikor av de ursprungliga 1700-talskulisserna, kanske jag ska gå?

Så jag gjorde det. Wolfgang Amadeus Mozart skrev den här operan när han var arton år gammal och tydligen var alla mina år Allmän Musikkunskap helt bortkastade för jag hade aldrig hört talas om den före jag såg affischen på stan. Det vill säga: operan spelas uppenbarligen inte särskilt ofta, och det är ju normalt ett varningstecken.

La finta giardiniera betyder "den falska trädgårdsmästarinnan" och är en opera buffa, dvs den innehåller folk med olika klassbakgrund som är kära, väldigt mycket slapstick och ett lyckligt slut. En orsak till att inte spela den idag är att en central roll är skriven för en kastratsångare (i den här uppsättningen spelas han med den äran av en kvinna, som på affischen däremot förekommer i *ahem!* brudklänning – något jag ärligt talat tycker är en spoiler).

En annan orsak till att inte spela La finta är att alla arior är så knökfulla med metaforer att det riskerar bli helt obegripligt: Åh, åskmolnen hopar sig, men nej! Här kommer en strimma solljus, tralala. Då måste man ha en enorm dramatisk tydlighet på scenen för att publiken alls ska hänga med. Särskilt om man också använder sig av den historiska teaterns alla finaste specialeffekter, som att en jetset-kändis förklädd till tjänstefolk plötsligt kommer nedridande från himmelen på en drake i papier-maché.

Men Drottningsholmsteatern levererar begripligheten med bravur och inte nog med det, alla sångarna är både goda aktörer och enormt attraktiva - möjligen den hetaste ensemble jag någonsin sett i en enda opera någonstans. Dom sjunger bra också, särskilt kvinnorna och särskilt i andra halvan när det har lossnat lite (och jag gissar att startnivån är högre nu när vi har kommit en bit in i säsongen). Herrarna har mer problem med projektionen, och jag är nu inte helt hundra på att damerna heller skulle funka på en större scen – alla sångarna är ju dessutom ganska unga – men det är nu en av finesserna med Drottningholmsteatern att den är lika intim som Folkoperan, man sitter praktiskt taget i knät på ensemblen trots att det sitter en ypperlig tjugomannaorkester emellan.

Två grejer med den här uppsättningen är extra bra. Regissör Per-Erik Öhrn har hittat snygga sätt att jobba både med och runt den historiska scenografin trots att uppsättningen åtminstone symboliskt utspelar sig i nutiden. När alla plötsligt tar av sig kläderna för att få galenanfall tillsammans i en helvit miljö är det på handlingens konkreta plan obegripligt men en effektfull tidsresa i teaterrummet. Vilket funkar eftersom man på Drottningholm också som tittare på något sätt alltid sitter så extremt medvetet i den historiska miljön.

Det andra är att det faktiskt är roligt. Jag inte bara ler artigt, utan både fnissar och skrattar till ibland. När Joel Annmo kommer in som den mesige greven är han till förvilling lik Ben Stiller. Vivianne Holmberg, som den extremt enerverande tjänstekvinnan Serpetta, blir under föreställningens gång allt mer engagerande. Gunda-Marie Bruce, som gör Arminda – en queenbee-figur som hade platsat bra i The Hills – lyckas med samma konststycke: att ta en figur som i librettot bara är en trött kliché och förvandla den till en person man faktiskt kan bry sig om. Och Luthando Qave, som har den otacksammaste rollen som ett slags glorifierad clown, äger publiken med sin perfekt uppmätta distans till gycklerierna.

Det är lite beräknande av Slottsteatern att just i år sätta upp en komedi om högreståndsbröllop med förhinder. Och lite fint att man ändå, i det respektabla teaterrummet, tillåter en liten queerdetalj. Librettots grundläggande problem rår däremot ingen på – nämligen att det lyckliga slutet förutsätter att den kvinnliga huvudpersonen förlåter både ett våldtäktsförsök och sin älskare som brutalt knivhuggit henne och lämnat henne att dö. Sånt tycker inte jag är så kul. Men det säger något om feelgood-faktorn på den här fina lilla uppsättningen att jag ändå har rekommenderat den både åt operafans och sommarutflyktsplanerare i min närhet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".